Carl Fredrik Härlin (1787–1828)

Kunglig flaggskeppare i örlogsflottan

Flaggskepparen Carl Fredrik Härlin, min morfars farfars far, levde för ungefär tvåhundra år sedan. Han dog ung, och redan för sin sonson var han praktiskt taget okänd. Men med arkivens hjälp har vi långt efteråt lyckats sätta samman en ganska detaljerad bild av hur han levde. Min morfar och hans bror började spåra honom i kyrkliga och militära arkiv redan på 1920-talet, och själv har jag ägnat många timmar med Krigsarkivets rullor och loggböcker för att få reda på mer om hans vistelser till sjöss.

Det mesta är fortfarande utanverk, men vi vet numera åtskilligt om Carl Fredrik var med om till sjöss, vilka han umgicks med hemma och hur hans hushåll var beskaffat. Mellan raderna i den skildring som följer kan var och en skapa sig en egen uppfattning om hur han kan ha formats av sina upplevelser och vad slags människa han slutligen blev.

Skeppsgosse vid sju års ålder

I december 1787 föds Carl Fredrik Härlin i Karlskrona, bara fyra månader efter de unga föräldrarnas giftermål. Fadern heter Sven Herlin och är nybliven arklimästare i flottan; modern heter Marta Christina Berlin och är 18 år gammal.

Carl Fredrik har inte ens hunnit bli ett halvår gammal när han ser sin far för sista gången. I maj 1788 kommenderas fadern ut i kriget mot Ryssland, han deltar i slaget vid Hogland 1788, han tas till fånga, och efter ett par år avlider han i fångenskapen.

Änkan Marta Christina beviljas en gratial – en pension – på tio riksdaler årligen i fem år, men den inkomsten är en bråkdel av vad hon behöver
för sin försörjning, och än mindre räcker den för att livnära en familj. Hennes situation blir ohållbar när hon 1794 också föder en dotter utom
äktenskap. För att klara uppehället blir hon tvungen att lämna Karlskrona och ta anställning som hushållerska i Ramdala ett par mil utanför staden.

Sonen Carl Fredrik lämnar hon kvar i Karlskrona sedan hon år 1795 lyckats få honom antagen som skeppsgosse och därigenom försörjd av örlogsflottan. Minimiåldern för den som låter värva sig som skeppsgosse är egentligen tio år, men undantag från regeln förekommer. Carl Fredrik uppger sig vid inskrivningen vara åtta år gammal, men han är i verkligheten inte mer än sju år fyllda när han nu får lära sig att stå på egna ben.

På hösten 1798 går han som tioåring till sjöss för första gången. Ombord på fregatten Bellona seglar han i början av oktober till Göteborg, där en örlogseskader är på väg att dras samman för att eskortera drygt trettio handelsfartyg förbi de brittiska öarna. I mitten av oktober lämnar konvojen Göteborg och styr ut på Skagerrak, eskorterad av Bellona och fregatterna Fröja och Ulla Fersen. Det är sent på året, och eskaderchefen Rudolf Cederström noterar bekymrat att ”besättningarne äro illa klädde, men som enligt reglemente man ej kan giva dem kläder på Kongens bekostnad, så kunna de ej hjälpas. Bröstsjuka börjar nu allmänt att visa sig bland besättningarne.”

Eskadern har order att ”ställa kosan norden om”, det vill säga att undvika Engelska kanalen och i stället runda de brittiska öarna norr om Skottland. I höjd med Shetlandsöarna avdelas Fröja att följa handelsfartygen vidare mot Medelhavet, medan Bellona och Ulla Fersen återvänder till Göteborg, där de ska läggas upp för vintern. Manskapet från Karlskrona får ta sig hem landvägen från Göteborg, en veckolång resa på skramlande kärror som för Carl Fredriks och de andra skeppsgossarnas del går via Halland och Skåne.
 

Blockerad av lord Nelson 1801

På våren 1801, då Carl Fredrik är tolv år gammal, rustas i Karlskrona en eskader på sju linjeskepp och tre fregatter. Svenska och danska örlogsfartyg har sedan några år samverkat för att freda de båda ländernas utrikessjöfart mot övergrepp från de västeuropeiska stormakterna. Med tiden har detta förbund allt mer fått udden riktad mot England, och den svenska eskaderns uppgift är nu att bistå danskarna i ett försök att spärra Östersjöns inlopp för den engelska flottan.

Carl Fredrik går den 18 mars ombord som skeppsgosse på Tapperheten, ett av eskaderns sju linjeskepp, men först den 13 april kan fartygen lätta ankar. Folket ombord är då helt ovetande om att engelsmännen redan har skjutit de dansk-svenska planerna i sank. Elva dagar tidigare, den 2 april, gick en stor engelsk flotta till attack mot Köpenhamn under ledning av lord Nelson. Engelsmännens våldsamma kanonader slog helt ut den danska flottan och krävde ett par tusen människors liv.

Samma dag som den svenska eskadern löper ut lättar också den engelska flottan ankar och seglar in i Östersjön. Nu är det Karlskronas tur. Efter två dygn har svenskarna i motvind kryssat sig ned mot Bornholm, medan engelsmännen blivit liggande i stiltje utanför Ystad. Utan att veta om det närmar sig svenskarna den fem gånger slagkraftigare fiendeflotta som ligger strax bortom horisonten. Deras räddning blir en båt som seglar ut från Simrishamn med nyheterna från Köpenhamn och kung Gustav IV Adolfs order att eskadern ska återvända till Karlskrona.

Dagen därpå är de svenska fartygen tillbaka innanför den öbarriär som skyddar Karlskrona, och ett par dagar senare uppenbarar sig engelsmännen där utanför. Hotet om en attack mot staden avvärjs på diplomatisk väg, men en del av den engelska flottan avdelas för att blockera den svenska örlogsstationen. Tapperheten och de andra fartygen i eskadern blir därför liggande strax innanför öarna i flera månader under ständig beredskap. Först i början av augusti kan Carl Fredrik och de andra ombord på Tapperheten gå i land.
 

Konvojtjänst med fregatten Camilla på Medelhavet 1801–03

Carl Fredrik hinner sedan bara vara hemma i två månader innan han skickas ut på en långresa som han inte återvänder från förrän efter nästan två år. Han blir i oktober 1801 kommenderad som skeppsgosse på fregatten Camilla.

Tillsammans med fregatten Fröja och kutterbriggen Husaren har Camilla avdelats för konvojtjänst i Medelhavet. Västerländska handelsfartyg har där ständiga problem med den kaparverksamhet som bedrivs av de s.k. barbareskstaterna i Nordafrika (Marocko, Algeriet, Tunisien och Tripoli), och de seglar därför helst under beskydd av örlogsfartyg.

Den 17 oktober går eskadern till segels från Karlskrona. Efter uppehåll i Helsingör går de i början av november ut på Kattegatt men hamnar i ett oväder som är värre än vad de flesta ombord någonsin har upplevt. I Camillas loggbok beskrivs väderförhållandena med orden ”svår storm, regn, tjocka, snö”. Fröjas loggbok betecknar blåsten som ”oraquan”.

Efter två timmar i det tjutande infernot bryts Camillas förstång rätt av med ett brak och går överbord. En båtsman som befann sig uppe i riggen faller handlöst ned i däck. Nästan samtidigt går också storbramstången förlorad, och efter ytterligare ett par timmar går även krysstången med tillhörande bramstång i sjön. Förutom storstången har fregatten därmed bara de understa delarna av sina tre master i behåll. De flesta segel som överhuvud taget finns kvar har blivit sönderpiskade. Fröja drabbas av lika svåra skador, medan kutterbriggen Husaren går under med hela sin besättning på 125 man.

Fregatterna driver redlöst söderut för vinden, och mot kvällen har de förts halvvägs tillbaka till Öresund. Blåsten har då minskat något, och Camillas manskap har tagit sig upp i det som återstår av riggen för att bärga resterna av segel och tackling. Större delen av folket har en klädsel som knappast hade räckt till för senhöstseglatser ens om vädret hade varit det bästa tänkbara. Efter åtskilliga timmars slit lyckas de likafullt få fartyget någorlunda manöverdugligt.

Camilla återvänder till Helsingör för provisoriska reparationer men ansluter sig sedan till Fröja i Göteborg. Där blir fartygen liggande ett par veckor för att bli grundligare iståndsatta. De avseglar från Göteborg den 22 november och tar vägen förbi Shetlandsöarna ut i Atlanten. Fyra veckor senare går de till ankars vid Malaga på den spanska Medelhavskusten.

Camilla får i januari 1802 till uppgift att föra en konvoj mot Italien. Via Marseille och Livorno kommer fregatten i april till Neapel, där hon blir kvar i fyra veckor. Kanske börjar folket ombord vid det här laget glömma vedermödorna under den gångna vintern. Den 18 april noteras i loggboken att besättningen förutom färskmat till middagen har fått dricksvattnet utblandat med citronsaft och att varje man har tilldelats en apelsin och en jungfru vin som extra förplägning.

Med Vesuvius i bakgrunden ligger en fregatt för ankar i Neapelbukten.
Segel och rader av hopknutna kojer hänger på tork i riggen.
– Oljemålning av Julius Prömmel (1835).

I maj går Camilla via Malta till farvattnen utanför Tripoli, där Fröja håller hamnen i blockad. Tripolitanska fartyg har under det gångna året kapat flera svenska kofferdifartyg, vars besättningar nu hålls som gisslan. Paschan i Tripoli har också förklarat krig mot Sverige.

Camilla sänds emellertid norrut på konvojtjänst igen. På sin väg via Neapel, Livorno, Genua, Marseille, Barcelona och Alicante samlar hon upp allt fler följeslagare, och när hon i slutet av juli lämnar Alicante består konvojen av åtta amerikanska och trettiofem svenska kofferdifartyg.

Under normala omständigheter skulle väl fregatten ha eskorterat fartygen ända hem till Sverige, men kriget med Tripoli innebär att hon får stanna kvar i Medelhavet. I början av oktober når Sverige en kostsam förhandlingslösning med Tripoli. Blockaden avbryts, och både Fröja och Camilla tillbringar vintern i franska Toulon, där Carl Fredrik får tillb ringa sin andra jul vid Medelhavet.

Från Toulon återvänder fregatterna i mars 1803 till Tripoli med en lösensumma på närmare tvåhundratusen piaster. De seglar sedan hemåt med 158 frigivna svenskar, som den 12 maj kan sättas i land i Göteborg. Den 24 maj, efter mer än ett och ett halvt års bortovaro, anländer Camilla slutligen till Karlskrona.

Man kunde tycka att både fregatten och dess besättning nu förtjänade en tids vila, men Camilla rustas omedelbart för en ny expedition. Delar av besättningen byts ut, men Carl Fredrik hör till dem som blir kvar ombord. Han var tretton år gammal vid utresan mot Medelhavet men har nu hunnit bli femton.

Efter knappt mer än en vecka i Karlskrona avgår Camilla den 2 juni mot Stockholm. Hennes uppgift är att föra kung Gustav IV Adolf och hans familj till kontinenten, och inför detta blir hon under en dryg månads tid målad, inredd och uppsnyggad på allehanda vis. Camilla lämnar Stockholm den 21 juli, men kungaparet och deras följe embarkerar på fregatten först sedan den efter några dagar har krånglat sig ut till Dalarö. Efter att i makligt väder ha korsat Östersjön sätter fartyget av sina passagerare på Rügen i början av augusti. Kort därefter är fregatten tillbaka i Karlskrona, och Carl Fredrik kan äntligen mönstra av.

I april 1804 blir den nu sextonårige Härlin ”karlskriven”, vilket i hans fall leder till antagning som kofferdibåtsman i Cederströms kompani. Tillvaron som skeppsgosse har inte bara innefattat praktiska sysslor och tjänstgöring till sjöss utan också studier, och Carl Fredrik har under de gångna åren lärt sig läsa, skriva och räkna.

Som kofferdibåtsman gör han år 1805 flera kortare resor med örlogsvarvets lastfartyg, bland dem skonerten Gäddan, som går till Stockholm med en laddning ekvirke och sedan i flera vändor till Pommern med krigsförnödenheter till de svenska trupper som är stationerade där.
 

Tillbaka till Medelhavet med Camilla 1806

År 1806 är det återigen dags för konvojtjänst i Medelhavet med fregatten Camilla, som i april lämnar Karlskrona tillsammans med fregatten af Chapman, även den här gången med Carl Fredrik ombord. Via Helsingör styr fregatterna ut på Nordsjön och rundar Brittiska öarna norr om Orkneyöarna. Efter att ha varit till sjöss i nästan en månad ankrar Camilla och af Chapman i månadsskiftet maj–juni vid Gibraltar och en vecka senare vid Malaga.

Det råder oroliga tider, och fregatterna har vid flera tillfällen under resan gjort klart skepp till aktion när främmande fartyg närmat sig. Oftast har det handlat om engelska örlogsfartyg, som efter prejning och visitation ombord låtit de svenska fregatterna fara vidare.

I Malaga väntar sjutton svenska handelsfartyg på att under fregatternas beskydd fara vidare österut i Medelhavet. Ett av fartygen är en brigg som blivit inhyrd av svenska myndigheter för att gå till Alger med ”presenter”, avsedda att hålla furstehuset därstädes på gott humör och minska risken för algerisk piratverksamhet. Konvojen avseglar den 9 juni, men vindarna är svaga och handelsfartygen långsamma. Efter tretton dygn har de inte hunnit mer än ett tjugotal mil åt öster, och Spaniens sydkust är fortfarande inom synhåll. Camilla lämnar då konvojen, bogserar ned presentbriggen till den algeriska kusten och seglar ensam vidare österut.

Fregatten Camilla avbildad 1806 av den franske marinmålaren Antoine Roux.
Fartyget ligger med back i seglen på stormasten (vinden in ”från fel håll”)
för att hålla farten nere.

I slutet av juni är fregatten framme vid Cagliari på Sardinien, där en grupp svenska kofferdister lastade med salt har legat och väntat på eskort i flera månader. Med sexton fartyg i följe återvänder Camilla till Gibraltar och finner där af Chapman, som kring sig har samlat ett fyrtiotal köpmansfartyg på hemväg.

Den 23 augusti avgår hela konvojen mot Sverige. Utöver de båda fregatterna består den nu av femtionio svenska, ett ryskt och ett engelskt handelsfartyg. Via Engelska kanalen tar sig konvojen efterhand mot sina hemmafarvatten, tidvis skingrad på grund av dålig sikt och fortfarande upprepade gånger prejad av engelska örlogsfartyg. Den 7 oktober ankrar Camilla vid Helsingör efter mer än sex veckors oavbruten sjöresa, och tre dagar senare är hon hemma i Karlskrona.

Irrfärder på Östersjön med briggen Vänta litet 1806–07

Carl Fredrik hinner inte tillbringa mer än ett par veckor i land förrän det är dags för nästa sjökommendering. I början av november 1806 går han ombord på briggen Vänta litet. Sedan ett år befinner sig Sverige i krig med Napoleons Frankrike. Motsättningarna är koncentrerade kring de svenska besittningarna i Pommern, och Vänta litet får till uppgift att skydda transporterna av svenska truppförstärkningar dit. På återvägen hamnar briggen i en serie oväder som tvingar henne att söka nödhamn på Christiansö. När hon till sist kommer hem till Karlskrona får 23 man som inte klarat av strapatserna gå i land.

Efter ytterligare ett par vändor till Pommern i mer eller mindre uselt väder hamnar briggen i Karlshamn. Där stiger ett antal preussiska officerare ombord för att bli transporterade till Memel (våra dagars Klaipeda i Litauen). Efter en överfart utan problem ankrar Vänta litet kvällen den 12 februari på Memels redd.

Briggen har fällt båda sina stora ankare, men mot natten blåser det upp till storm. Vid midnatt brister babords ankartåg, och Vänta litet börjar driva in mot land med styrbordsankaret på släp efter sig. Omgående fälls två mindre varpankare, men de får inte stopp på fartyget. Efter en halvtimme har briggen drivit in på föga mer än tre famnars djup, och bränningar börjar slå in över den från båda sidorna. I ett förtvivlat försök att undvika total undergång kapar besättningen alla ankartåg och sätter segel. Med knapp nöd lyckas fartyget under de följande timmarna ta sig ut på någorlunda säkert avstånd från land. I dagningen avtar vinden efter hand, men nu är den baltiska kusten inte längre i sikte. Det visar sig bli svårt att hitta tillbaka till Memel.

Gång på gång under de följande dagarna försöker briggen närma sig land igen, men dagsljuset är kortvarigt vid den här tiden på året, och sikten är ofta nästan obefintlig på grund av snöfall. Varenda gång måste fartyget ge sig ut till havs igen när det mörknar. Två veckor efter avresan ger fartygschefen till sist upp, och briggen återvänder till Karlshamn. Preussarna stiger av igen, återkomna till resans utgångspunkt.

Efter att ha avseglat från Karlshamn gjorde briggen Vänta litet upprepade försök
att anlöpa Memel, men ständigt utan framgång. Efter två veckor
tvingades fartyget i stället återvända till Karlshamn.
– Från Claes Bernes: Segelfartygens tid

I mars 1807 går Vänta litet återigen till Pommern, som nu till stor del är besatt av fransmännen. Ett par gånger skickar hon i land sin slup med beväpnad besättning för räder vid Peenemünde. Även sommaren tillbringar briggen i pommerska farvatten, sysselsatt med bevakning och rekognoscering. Men mot hösten tvingas svenskarna utrymma Pommern, och Vänta litet får tillsammans med ett antal andra örlogsfartyg beskydda återtransporten av svenska trupper till hemlandet.

I finska kriget med fregatten Eurydice1808

År 1808 är Carl Fredrik tjugo år gammal. Han betecknas redan som ”välbefaren sjöman” och får tjänstgöra som extra högbåtsman när han i april går ombord på fregatten Eurydice.

Sedan ett par månader befinner sig Sverige i krig med Ryssland. Behovet av diplomatiska kontakter är stort, och Eurydices främsta uppdrag under våren och försommaren blir att transportera ambassadörer och andra högt uppsatta personer kors och tvärs över Östersjön.

Eurydices befälhavare, Johan Nordenankar, upprätthåller en strikt disciplin ombord, och vid åtskilliga tillfällen får någon av hans underofficerare tillbringa ett dygn i arresten efter en eller annan förseelse. Ingen hamnar där oftare än Carl Fredrik Härlin. Redan innan avresan från Karlskrona i maj blev han på detta sätt straffad för tjänsteförsummelse, och i slutet av juni händer samma sak: Härlin placeras i arresten tillsammans med en styrman, återigen för tjänsteförsummelse. Båda två släpps ut nästa dag, men redan dagen därpå åker Härlin i buren igen, den här gången på egen hand.

Sedan fregatten återkommit till Karlskrona i början av juli ligger hon kvar dryga två veckor i hemmahamnen, och besättningen beviljas då och då landpermission. Carl Fredrik passar på att söka upp en flicka vid namn Carin Ryberg, jämnårig med honom själv. När han den 23 juli åter går till sjöss med Eurydice är Carin gravid.

Fregatten ska ansluta sig till den svenska örlogsflottan, som har dragits samman i farvattnen väster om Hangö vid finska sydkusten. Eurydice anländer dit i början av augusti och byter då också fartygschef – Johan Nordenankar blir avlöst av en Johan Peterson. Denne tycks se andra sidor hos Carl Fredrik än vad föregångaren gjorde: Bara någon vecka efter den nye chefens tillträde blir Härlin förordnad att tjänstgöra som underskeppare.

Den 17 augusti, samma dag som Härlin blir befordrad, sänder Eurydice liksom de andra svenska örlogsfartygen iväg en av sina skeppsbåtar för en attack mot en rysk skärgårdseskader som huserar vid det närbelägna Jungfrusund. Nästa dag återvänder Eurydices slup från Jungfrusund med en ihjälskjuten båtsman och flera sårade ombord. Sammanlagt är 63 svenskar döda eller saknade och 111 sårade efter attacken.

Men som vanligt är obefintlig hygien och smittsamma sjukdomar ett större hot mot hälsan än fiendens aktiviteter. I slutet av augusti är nästan 70 man av fregattens besättning sjuka.

Eurydice har nu fått order att patrullera ute i Finska viken tillsammans med ett par andra fregatter. Förutom ryska örlogsfartyg jagar hon handelsfartyg med laster värda att ta i beslag. Natten mellan den 26 och 27 augusti seglar hon i fatt ett ryskt kofferdifartyg, som får ta emot två bredsidor innan det ger sig för övermakten.

För att öka Eurydices möjligheter att närma sig främmande fartyg drar sig chefen inte för att låta fregatten uppträda under rysk flagg. Den 31 augusti lyckas han på detta sätt överrumpla en rysk örlogsbrigg, som genast stryker flagg. Med samma taktik uppbringar Eurydice två dagar senare en rysk galeas.

Men hälsoläget ombord har inte förbättrats, snarare tvärtom. Ett stycke in i september har flera båtsmän dött, och 39 man befinns ha drabbats av skörbjugg, förutom de 50 som är sjukskrivna på grund av andra sjukdomar. På hemvägen via Stockholms skärgård avlider ytterligare fem man ombord.

Vid Eurydices ankomst till Karlskrona i slutet av oktober härjar sjukdomarna ombord med oförminskad kraft, och efterhand skickas den ene efter den andre i besättningen till sjukhus. Till dem hör Carl Fredrik Härlin, som den 30 oktober tas i land och får tillbringa flera veckor i sängläge efter att ha insjuknat i tyfus.

Med Eurydice i sista striden mot ryssarna 1809

Vintern 1808–09 har det blivit hög tid för Carl Fredrik att gifta sig med Carin Ryberg: När bröllopet äger rum i slutet av januari är bruden i sjunde månaden, och dottern Helena Maria föds i april.

Carl Fredrik, som strax före bröllopet befordrats till ordinarie högbåtsman, blir i juni återigen kommenderad på Eurydice. Tillsammans med tre andra fregatter och tre briggar seglar fartyget upp i Bottniska viken för att skära av ryssarnas förbindelser över Norra Kvarken med de trupper som nyligen invaderat Västerbotten.

Fregatterna anländer den 25 juni till Holmön utanför Umeå men seglar snart åt skilda håll för att effektivare kunna blockera eventuell trafik mellan Finland och Sverige. Eurydice går mot Vasa i Österbotten och lyckas på kort tid uppbringa fem ryskflaggade fartyg, varav två har med sig ryska soldater som skulle ha förts över till Umeå.

Den 12 juli upptäcker man på Eurydice en rysk örlogsfregatt vid namn Bogojavlenie inne i Vasa skärgård, och svenskarna börjar förfölja det ryska fartyget in mot land. Eurydice har en kunnig lots ombord och kan med viss tillförsikt navigera i Bogojavlenies kölvatten längs den trånga och krokiga farleden.

Framåt kvällningen är den ryska fregatten inom skotthåll från den svenska. Problemet är att Eurydice inte kan skjuta mot Bogojavlenie så länge jakten fortgår och ryssen befinner sig rakt föröver – framme i bogen finns inga kanoner på det svenska fartyget. Den ryska fregatten får däremot god användning för sina akterkanoner, och beskjutningen blir allt mer besvärande för svenskarna.

När fartygen närmar sig Korshamn strax utanför Vasa blir lotsen på Eurydice ihjälskjuten – han stod i vägen för en rysk kanonkula. Nu finns inte längre någon ombord som kan visa vägen, och Eurydice finner det säkrast att avbryta jakten. När fartyget viker av från farleden och går till ankars får svenskarna iväg ett par bredsidor mot den ryska fregatten, men denna har då nästan hunnit utom skotthåll.

Den här duellen blir en udda företeelse under krigsåret 1809. Ingen av de inblandade ländernas örlogsflottor deltar i detta års strider annat än i begränsad utsträckning. Flertalet svenska örlogsfartyg ligger fortfarande kvar i Karlskrona, och den ryska huvudflottan hålls instängd i Finska viken av en brittisk flotteskader. Skottväxlingen mellan de två fregatterna blir i själva verket den enda skärmytsling som över huvud taget förekommer mellan svenska och ryska örlogsfartyg under året, och därmed den hittills sista av de många sjöstrider som har ägt rum mellan de båda nationerna.

Fregatten Camilla förpassar en exkung ur landet

År 1803 var Carl Fredrik som ung skeppsgosse med när kungafamiljen reste till kontinenten ombord på fregatten Camilla. I december 1809
rustas samma fartyg för att återigen föra samma familj ur landet. Också nu finns Carl Fredrik med i besättningen.

Den här gången ska Gustav Adolf lämna Sverige för gott – han har avsatts och är inte välkommen tillbaka. I väntan på att fregatten Camilla blir segelklar inkvarteras exkungen och hans familj i Karlskrona. De styrande har gjort vad de kunnat för att hemlighålla Gustav Adolfs ankomst till staden och planerade förvisning ur landet.

Ändå sprider sig ryktet snabbt. Fortfarande finns en och annan trogen gustavien i Karlskrona, och det börjar ryktas om en sammansvärjning för att befria den fängslade familjen. Klargöringen av Camilla påskyndas, och den 20 december embarkeras Gustav Adolf, hans anhöriga och hans svit på fregatten ”med minsta möjliga uppståndelse”.

Det dröjer ytterligare några dagar innan vinden vrider mot gynnsam riktning, men tidigt på julaftonens morgon lättar Camilla ankar. Destinerad till Rügen glider hon tyst och obemärkt ut till sjöss i den grå gryningen. När ett örlogsfartyg avseglar från Karlskrona brukar sjökastellen vid inloppet alltid ge kanonsalut, men den här gången uteblir den.

På vedskuta i småländska och blekingska skärgårdar 1810–11

Klockan sex på morgonen den 24 april 1810 infinner sig Carl Fredrik Härlin på Stortorget i Karlskrona. Torget är fullt av folk, hästar och vagnar. Närmare tvåhundra båtsmän, kofferdikarlar och underofficerare har fått samma order som Carl Fredrik – de ska fara landvägen till Stockholm för att därifrån segla hem ett antal nyförvärv till örlogsflottans fartygsbestånd.

Resan till huvudstaden tar tio dagar – det är en bra bit att åka, och vägarna är krokiga. Uppe i Stockholm väntar fyra större lastfartyg och sex mindre, galeasriggade ”roslagsbåtar” som skärgårdsflottan under kriget köpte in och utnyttjade för sina transporter. Dessa har nu överlåtits till örlogsstationen i Karlskrona, som har akut brist på fraktfartyg. De grundgående roslagsbåtarna ska framför allt användas för hämtning av brännved ”från de ställen av skärgården där de lindrigaste vedprisen erhållas”.

Carl Fredrik går ombord på Roslagsbåt no. 18. Befälhavare på båten blir överskeppare Nils Fröander, och förutom högbåtsman Härlin ingår en lärstyrman, två kofferdibåtsmän och sex vanliga båtsmän i besättningen. Den 12 maj går skutan till segels och börjar leta sig söderut längs inomskärslederna. Hela tiden finns lots ombord, eller åtminstone någon lokal fiskare eller skärkarl. Lotsstationerna ligger som ett pärlband utmed kusten, och ofta hinner flera lotsar avlösa varandra på skutan under en och samma dag. Ingen av dem lotsar längre än ett par tre mil.

Fort går det inte – vinden kommer envist från syd eller sydväst, vilket framtvingar ett ständigt kryssande. Efter elva dagar har galeasen inte hunnit längre än till Oxelösund, trots att besättningen ingalunda har legat på latsidan. I stiltje eller vid motvind i trånga passager kommenderar skepparen ofta rodd eller varpning för att framfarten inte ska upphöra helt. I timtal ror man den tröga skutan med hjälp av bunkåror, åror som är så långa och tunga att det behövs ett par man för att hantera var och en av dem. Efter en hel dags slit vid årorna utgår enligt loggboken ”extra förplägning av en jungfru brännvin på man i anseende till strängt arbete med roddning”. Mot kvällen går galeasen för det mesta till ankars, men i stilla väder händer det att manskapet får ro även nattetid.

Varpningen å sin sida går till så att man tar med sig en dragg i en jolle, ror i förväg och släpper draggen i sjön när dragglinan inte räcker längre. Sedan dras skutan dit genom att dragglinan vindas hem. Upp med draggen igen och iväg med jollen för en ny framstöt på kanske ett par hundra meter. Och så vidare.

Den 31 maj, nitton dagar efter avresan från Stockholm, är skutan framme vid Tillingenabben vid Smålandskusten, en mil söder om Mönsterås. Där, och vid Timmernabben strax intill, lastas under den följande veckan 56 famnar björkved. Långt ifrån allt får plats nere i lastrummet – en hel del ved måste staplas i höga travar uppe på däck. Den 13 juni är Roslagsbåt no. 18 tillbaka i Karlskrona och kan börja lossa sin last vid varvet.

En dryg vecka senare är galeasen på väg tillbaka norrut d igen. Under hela sommaren och hösten gör den vända efter vända till Smålandskusten efter ved. Timmernabben får besök i detta ärende ytterligare en gång under sommaren, Mönsterås tre gånger och Kråkebäck mellan Timmernabben och Mönsterås en gång. Framför allt lastas björkved men någon gång alved eller furuplankor. I oktober och november går resorna i stället till Fågelmara i Blekinge, där man hämtar bokved. Lasterna lossas på olika ställen vid Karlskronavarvet, däribland kronobageriet på Stumholmen.

När besättningen den 19 december 1810 till sist kan mönstra av från Roslagsbåt no. 18 har skutan hunnit med åtta resor sedan i maj. Under Carl Fredriks frånvaro har familjen blivit större – han kommer hem till en nyfödd dotter, parets andra barn.

I slutet av mars 1811 är Carl Fredrik tillbaka  på Roslagsbåt no. 18 igen. Den här säsongen lastar skutan skeppsbyggnadsvirke i Döderhultsvik, våra dagars Oskarshamn, och från bryggor vid kringliggande byar, fiskelägen och gårdar hämtar den brännved.

De ständigt upprepade turerna efter ved och skeppsvirke kan förefalla händelselösa och odramatiska, men de är långt ifrån riskfria. Roslagsbåtarna är byggda på klink, en konstruktion som inte tål särskilt stora påkänningar, och de flesta är tämligen till åren komna. Åtminstone framåt hösten är det tveksamt om de egentligen borde ge sig utomskärs. Den 31 augusti har Roslagsbåt no. 18 just lämnat Karlskronaskärgården när den hamnar i vad skepparen kallar ”ett överlägset väder av kastbyar”. Under det att skutan stampar sig fram i den grova sjön ute i Kalmarsund öppnar sig en läcka i bottnen, och inom en timme står vattnet tre kvarts meter högt inombords. Efter att ha ankrat utanför Kalmar och öst ur det värsta håller besättningen pumpen i gång under hela den följande natten, men vattnet stiger likafullt på nytt. Till sist måste garneringen (den invändiga brädfodringen) brytas upp längs kölsvinet för att läckan ska kunna lokaliseras och tätas.

Provsegling med underkänt resultat

Även år 1812 seglar Carl Fredrik på småfartyg, liksom han gjort de två föregående åren. Sådant ligger i tiden; erfarenheterna från de senaste krigen har sått tvivel på de större örlogsfartygens möjligheter att effektivt försvara Sverige från anfall utifrån. Bland holmarna och skären i de grunda svenska kustfarvattnen har kanonslupar och andra småfarkoster visat sig väl så användbara som linjeskepp och fregatter.

Örlogsflottan har börjat experimentera med olika mindre fartygstyper för att utröna om de kan förbättras. Två kanonslupar, knappt mer än 20 meter långa, har just byggts om till loggertar – de har försetts med däck och med en fast rigg bestående av låga master med var sitt snedställt loggertsegel. I maj 1812 är Loggert no. 1 färdig att tas i bruk. Till befälhavare utses en underlöjtnant vid namn Isberg, och Carl Fredrik blir en av fartygets underofficerare. Han är fortfarande till graden högbåtsman och har en årslön på blygsamma 52½ riksdaler, men ombord på loggerten får han tjänstgöra som uppbördsskeppare, vilket innebär att han ansvarar för hantering, förvaring och vård av segel, tackling, ankartåg och liknande utrustning.

I juni sticker Loggert no. 1 till sjöss för att kryssa kring Bornholm och visa vad den egentligen går för. Redan första dagen blir det uppenbart att loggerten är en medioker seglare. Rodd visar sig över huvud taget inte fungera utomskärs – dyningen går högre än vad loggertens årblad kan höjas. Tredje dagen till sjöss blåser det upp, och Isberg berättar att ”sjön gick över loggerten [så] att jag var i fara få besättningen utspolad, och hade säkert fått kasta mina 6-pundiga kanoner överbord för att lätta loggerten om ej vinden dragit sig på VSV att jag kunnat stäva sjön bättre”.

Blåsten avtar efter hand, men sjön går fortfarande så hög att den sköljer över fartyget. Att hålla luckorna i däcket öppna är det inte tal om, och därför går det inte heller att laga mat i kabyssen under däck. Besättningen får i flera dygn klara sig på bröd och annan torrskaffning.

Loggertens sjövärdighet har uppenbarligen stora brister. Trots det blir fartyget en vecka efter återkomsten till Karlskrona utsett att ingå i en expedition till den av fransmännen ockuperade pommerska kusten. Den 22 juni avseglar en eskader som förutom Loggert no. 1 innefattar fyra linjeskepp, fregatten af Chapman samt ett par mindre fartyg. Det regnar och blåser hårt från nordost, och så snart eskadern kommer utomskärs börjar sjön resa sig. Fregatten har tagit loggerten på släp och håller farten nere kring ett par tre knop genom att ha minsta möjliga segel satta. Det hjälper inte – med oro ser befälet på af Chapman att loggerten upprepade gånger blir överspolad från för till akter och att besättningen har all möda att hålla sig kvar ombord.

Liksom under förra resan måste loggertens däcksluckor hållas stängda. Vid vaktombyten och när det är dags att hämta upp torrföda ur förråden under däck blir det likafullt nödvändigt att för några sekunder öppna den aktersta luckan. Den som då dyker ned genom luckan får ofrånkomligen sällskap av en eller flera störtsjöar. Det mesta av vattnet kan omgående pumpas ut igen, men ingenting ombord går i längden att hålla torrt. Så fortsätter det dag ut och dag in. Isberg skriver efteråt att ”sedan stormen upphört eftersåg jag folket och fann deras fötter så alldeles utvattnade att de voro helt och hållet vita. Mine, men i synnerhet underofficerarnes och gemenskapens [manskapets] saker äro till en stor del av väta och fukt förmultnade.”

Loggert no. 1 har med all önskvärd tydlighet visat att den inte är lämpad
för segling på öppet hav. Resten av sommaren får den hålla sig inomskärs.

I bistert väder med briggen Flora 1813–14

År 1813 tjänstgör Carl Fredrik som uppbördsskeppare på en örlogsbrigg kallad Flora. Briggen är inte mer än 21 meter lång, men kanonerna och den komplicerade riggen kräver en förhållandevis stor besättning, och sammanlagt sextio man tränger sig samman ombord.

Flora har inledningsvis fått order att kryssa utanför Libau vid den baltiska kusten (dagens Liepaja), och redan den 7 mars lämnar briggen Karlskrona som ett av de allra första fartygen för året. Fortfarande råder full vinter. Ett dygn efter avfärden har briggen börjat närma sig Libau, men då vrider vinden mot nordost och ökar till storm samtidigt som det börjar snöa. Briggen blir upprepade gånger översköljd av störtsjöar, och vätan letar sig ned genom springorna i däcket. Snart finns det ingen ombord som är torr, oavsett om han vistas ovan eller under däck. Ett stagsegel är det enda som går att ha uppe i stormen, och när det slits i stycken förlorar fartyget helt styrseln i den grova sjön. Besättningen lyckas ändå hjälpligt reparera det skörade seglet för att sedan sätta upp det igen.

Mot kvällen minskar vindstyrkan något, och det blir åter möjligt att hissa fock och storsegel. Men vinden blir också alltmer nordlig. Temperaturen sjunker, och Flora börjar bli nedisad. Hela nästa dag är besättningen sysselsatt med att slå bort is, inte bara från däcket och riggen utan också inombords – även det vatten som läcker in under däck har börjat frysa. Sjön går fortfarande hög, och briggen rullar och stampar så svårt att någon matlagning inte är att tänka på. Med stora svårigheter lyckas manskapet likafullt värma en del vatten som används för att smälta is uppe på däck. Ändå växer sig islagren allt tjockare.

Följande dag avtar vinden ytterligare något, och för första gången på tre dygn kan besättningen få ett mål varm mat. Dessutom kokas saltlake som hälls i pumparna för att de inte ska frysa ihop och bli obrukbara. Men kylan, snöandet och nordanvinden fortsätter, liksom arbetet med att banka is. Tågvirket har blivit så nedisat att briggen nu måste behålla de segel som råkar sitta uppe, oavsett vad som händer med vindstyrkan – det går varken att bärga seglen eller sätta till några nya. Under en vändning måste ett av de fastfrusna fockskoten kapas med yxa för att fartyget ska kunna fullborda manövern.

Flora driver efter hand långt ned i södra Östersjön, och fartygschefen, kapten Lagerbjelke, inser att det inte längre finns några utsikter att genomföra det tilltänkta uppdraget. Briggen sätter kurs mot Karlskrona, men i den dåliga sikten och den alltjämt hårda nordostvinden har briggen ingen möjlighet att söka sig in i Karlskronaskärgården. Både fartyg och manskap är nu så slitna att det inte heller är tillrådligt att dreja bi och invänta bättre väder ute i öppen sjö. Tjugotre man – mer än en tredjedel av besättningen – är sängliggande av sjukdom eller utmattning. Lagerbjelke väljer att i stället gå mot Karlshamn, där briggen på eftermiddagen den 13 mars går till ankars. Besättningen hänger upp sina våta kläder på tork mellan masterna – på nästan en vecka har ingen haft en torr tråd på kroppen.

Liksom många andra loggböcker från tidigt 1800-tal skrevs briggen Floras loggbok
på tjockt och grovt karduspapper, egentligen avsett som omslagspapper.
– Från Krigsarkivet. Foto: Claes Bernes.

I Karlshamn har ett antal mindre handelsfartyg hyrts in av örlogsflottan för att bistå med transporter av proviant, hästar och annan utrustning till den svenska armén i Pommern. Flora får till uppgift att eskortera dem till den tyska kusten, men svaga vindar och kommunikationsproblem medför att överfarten drar ut på tiden. De fartyg som har hästar ombord rapporterar tilltagande bekymmer allt eftersom dagarna går. Två hästar har redan dött, och flera andra är ”alldeles utmattade och anfallne av galenskap igenom deras långvariga inspärrande”. Först efter tio dygn till sjöss kan konvojen gå till ankars i Stralsund. Då har ytterligare sex hästar dött.

Sedan lastfartygen lossats i Stralsund återvänder Flora med dem till Karlshamn för en ny vända med krigsmateriel till Tyskland. I Karlshamn stiger också en passagerare i all tysthet ombord på den lilla briggen. Det är en kortväxt man i femtiofemårsåldern med skarpskurna anletsdrag och ett svart band över pannan: General von Döbeln. Denne har just fått order att resa till Pommern för att leda Tredje svenska arméfördelningen i slutstriden mot Napoleon. Döbeln har personligen vänt sig till kapten Lagerbjelke och bett att få följa med Flora på nästa tur till Stralsund.

Generalen skulle förmodligen ha valt ett annat fartyg om han hade vetat vad överfarten med Flora skulle bjuda på. Den 23 april, dagen efter avresan, är elden lös ombord. Det är däcket och balkarna kring rökgången från kabyssen som står i lågor. Branden kan släckas sedan däcket huggits upp och den övre delen av kabyssen rivits, men under återstoden av resan får de ombordvarande nöja sig med torrföda eftersom det inte längre går att laga mat.

Den 24 april siktas udden Perd på Rügen. I väntan på lots går Flora till ankars i närheten, men hårda vindar blåser rakt in mot den oskyddade redden. Briggens ankare förlorar snart fästet i bottnen, och fartyget börjar dragga. Besättningen måste kapa ankartåget, sätta segel igen och på en mer skyddad plats försöka haka fast briggen med dess återstående ankare. Först nästa dag har vädret lugnat sig så pass att fartyget kan segla in till Stralsund, där Döbeln går i land.

I juni får Flora som huvuduppgift att trygga Sveriges postförbindelse med kontinenten. Denna ombesörjs av postjakter och paketbåtar som går i skytteltrafik mellan Ystad och Rügen eller Stralsund och som i rådande orostider är i stort behov av väpnad eskort. Med Ystad som bas seglar Flora gång efter annan över till den tyska kusten tillsammans med något av postfartygen.

Posttrafiken till kontinenten fortsätter även när vintern närmar sig, men vädret blir allt mindre nådigt, och när Flora seglar i hård vind och hög sjö läcker hon fortfarande svårt. När briggen lagon till julhelgen återvänder till Ystad efter en av sina turer till Pommern rymmer tre av fartygets båtsmän sin kos sedan de fått nog av tillvaron ombord. Ytterligare sju man – en dryg tiondel av fartygets besättning – har rymt tidigare under året. En av dem hoppade i sjön från briggen då den i augusti besökte Karlskrona, men han påträffades ett par dagar senare drunknad i hamnen.

Den 4 januari 1814 går Flora än en gång till segels från Ystad tillsammans med en postjakt. På kvällen nästa dag har fartygen nästan hunnit fram till Rügen när det blåser upp till storm och briggen förlorar postjakten ur sikte i snöyran. Jakten får klara sig bäst den kan – i ovädret har besättningen på Flora all möda att hålla det egna fartyget flytande. Springorna i bordläggningen har öppnat sig igen, och vattnet stiger allt snabbare inombords. I den hårda pålandsvinden är briggen mycket nära att stranda innan den slutligen lyckas ankra utanför Warnemünde halvtannat dygn efter det att stormen började. Temperaturen har fallit som en sten, och manskapet bankar is ovan och under däck. När vinden börjar avta lättar Flora ankar och sätter kurs tillbaka mot Ystad, dit hon anländer följande dag ”med en del sjukt och förfruset folk samt sönderblåsta segel”.

Hamnen är vid briggens ankomst nästan tillfrusen, och kölden blir allt svårare. Den 13 januari är det 21 grader kallt i Lund. Isen ligger vid det laget fotstjock i Ystads hamn, och Flora har inte längre någon möjlighet att komma därifrån. Det är besvärligt nog att dagligen slå sönder isen längs fartygets sidor så att det inte tar skada. I februari har istjockleken i hamnen vuxit till tre kvarts meter, och hela den skånska sydkusten är instängd av ett packisbälte som sträcker sig miltals ut till havs. Örlogsflottans ledning i Karlskrona, som inser att briggens seglatser är över för den här vintern, ger order om avtackling och avmönstring. Lagerbjelke lämnar fartyget tillsammans med större delen av besättningen och tar sig landvägen hem till Blekinge.

Kvar i Ystad finns Carl Fredrik och ytterligare sex man som tillsammans ska se till att briggen inte far illa under övervintringen. Ombord har de sällskap av ett stort antal råttor som i likhet med de sju männen livnär sig på fartygets förråd av bröd, ärter, gryn och andra matvaror. Detta bekymrar framför allt Carl Fredrik, som nu har fått ansvar inte bara för segel, tackling och annan skepparuppbörd utan också för provianten. De förrådsartiklar som har förts ombord är noggrant bokförda, och den dagliga utdelningen av livsmedel är detaljreglerad i örlogsflottans spisordning. Efter hemkomsten väntar redovisning av kvarvarande proviant, och som uppbördsman blir Carl Fredrik personligen ersättningsskyldig för varje brist i förråden som han inte kan förklara på ett godtagbart sätt.

Flora förblir fången av isen under både mars och april, och först i början av maj kan hon segla hem till Karlskrona. Carl Fredrik inventerar förråden ombord och anhåller om avskrivning för den proviant som råttorna har ätit upp.

Snabb insats mot Norge 1814

Sommaren 1814 görs ett antal fartyg från de svenska örlogs- och skärgårdsflottorna redo för en insats mot Norge, som har förklarat sig självständigt trots att landet enligt ett nyligen upprättat fredsavtal skulle avträdas av danskarna och ställas under svensk kontroll.

Under arbetet med att klargöra ett av fartygen i Karlskrona, fregatten Galathé, faller en högbåtsmän överbord och drunknar. Örlogsflottan har en osentimental inställning till sådana händelser och en väl uppövad förmåga att snabbt fylla luckor i leden med nytt folk. Inom ett dygn efter olyckan är Carl Fredrik Härlin inkallad som ersättare för den omkomne högbåtsmannen. Han går ombord på fregatten samtidigt som företrädarens lik draggas upp och förs i land. Carl Fredrik har inte hunnit tillbringa mer än sex veckor hemma i Karlskrona efter sin drygt årslånga kommendering på briggen Flora. Han har knappt fått tid att lära känna sonen Carl August, som föddes under hans bortovaro och nu är nästan ett år gammal.

Den 1 juli går Galathé till segels, utsedd att vara flaggskepp under expeditionen mot Norge. Efter att ha transporterat trupper från Landskrona till Göteborg fortsätter fregatten norrut och ansluter sig till övriga örlogsfartyg i Strömstad. Därifrån ger sig eskadern in i norska farvatten. Klockan 3 på morgonen den 3 augusti inleds en aktion mot Kråkerøy utanför Fredrikstad, dit norrmännen har förlagt betydande truppstyrkor.

Örlogseskadern bidrar med en landstigningsstyrka bestående av volontärer och båtsmän ombord på slupar och barkasser. Från Galathé medverkar 160 man och tre av fregattens småfartyg, för dagen bestyckade med karronader och andra lätta kanoner. Örlogsflottans folk har fått till uppgift att landstiga på södra delen av Kråkerøy. Samtidigt går skärgårdsflottan till anfall mot öns östra och västra delar med över femtio kanonslupar och en invasionsstyrka på sammanlagt fyratusen soldater och femhundra båtsmän.

Några salvor från kanonsluparna är nog för att de norska förband som finns längs stränderna ska överge sina ställningar och brådstörtat ge sig av norrut på ön. Därifrån flyr de flesta av dem sedan vidare över till fastlandet. Vid sjutiden på morgonen är de svenska trupperna i land på Kråkerøy, och efter några timmar har de tagit full kontroll över ön. Ett antal kanonslupar och mörsarfartyg går på eftermiddagen inom skotthåll från Fredrikstads fästning och börjar beskjuta den. Morgonen därpå hissas en vit fana på den fästningsvall som omger staden.

Sveriges sista krig till sjöss blev ett av våra minst blodiga någonsin. Förlusterna på den svenska sidan inskränkte sig till sju döda och tolv sårade, och folket från Galathé återvände till sitt fartyg utan att någon hade fått en skråma.

Freden år 1815 gör örlogsflottan sysslolös

Nyårsdagen 1815 avlider Carl Fredriks förstfödda dotter Helena Maria hastigt, bara fem år gammal (dödsorsaken betecknas som ”slag”), men en annan dotter är på väg, och när hon föds en dryg månad senare får hon överta det nyss avlidna barnets namn.

Några dagar därefter tar Carl Fredrik ett nytt steg i sin raska underofficerskarriär: Han utses till ordinarie underskeppare, och senare samma år tjänstgör han som uppbördsskeppare på briggen La Coquette med en lön motsvarande 62½ riksdaler årligen.

Briggen ifråga hade föregående år tagits ur fransmännens händer i Lübeck. Den stod då fortfarande på stapel och var ännu inte helt färdigbyggd, men sedan den transporterats över till Sverige hade byggandet avslutats på varvet i Karlskrona.

Med drygt hundra mans besättning går La Coquette ut på sin jungfrufärd
i slutet av juni. Briggen seglar till Göteborg, och avsikten är att hon ska konvojera ett lastfartyg med ”presenter” till Algeriet, en av de nordafrikanska stater som Sverige regelbundet tilldelar mutor för att slippa bli utsatt för sjöröveri. Men ett stycke in i augusti kommer kontraorder: ”Såsom en följd av inträffade förändringar i politiska ställningen har Kongl. Maj:t i nåder ansett att det till Medelhavet detta år destinerade presentskeppet utan konvoj dit kan avgå.” La Coquette lättar ankar och återvänder till Karlskrona i stället.

Det är freden som har kommit. Napoleon har slutgiltigt besegrats vid Waterloo, och för första gången på många år kan obeväpnade lastfartyg förhållandevis riskfritt segla längs Europas kuster även utan örlogseskort. Krigsslutet får till följd att den svenska örlogsflottans sjöexpeditioner och rustningar för en tid i det närmaste upphör. Faktum är att Carl Fredrik Härlin nu har gjort sin sista resa med flottans fartyg, trots att han inte är mer än 27 år gammal.

Karriär i hemmahamnen

År 1816 genomför örlogsflottan en lönereform som i ett slag nästan fördubblar Carl Fredrik Härlins underskepparlön, till 120 riksdaler per år. Han har varit underofficer i sju år, men först nu har han fått en inkomst som är påtagligt högre än det vanliga manskapets.

Carl Fredrik skulle gärna se sin lön fortsätta att utvecklas i samma riktning, och han har betydligt högre ambitioner än att förbli underskeppare livet ut. Utan tvivel har han också en fallenhet för sitt yrke som borde kunna föra honom långt. De tjänstgöringsbetyg som han fått efter de senaste årens sjökommenderingar är utan undantag mycket positiva.Fartygschefen på Galathé skrev efter 1814 års expedition till Norge att Härlin ”vid alla tillfällen varit rask, oförtruten och tilltagsen. Är kunnig i sin tjänst och snäll [flink] sjöman, dessutom en ganska god conduite [ett fullkomligt gott uppförande], varföre jag honom på det högsta rekommenderar.” Chefen på La Coquette intygade att Carl Fredrik ”visat ett utmärkt gott uppförande, är kunnig och pålitlig i sin tjänst, med drift och redighet driver sjömansarbeten, är även kunnig segelsömmare, samt för övrigt visat håg och arbetsamhet vid alla förefallande göromål inom briggen”.

På den meritförteckning som Carl Fredrik skrev inför utnämningen
till flaggjunkare år 1816 har han framför allt redovisat sina sjöresor.

Faktum är att Carl Fredrik nyligen har inlett studier med sikte på officersexamen – en sådan examen underlättar befordran till högre underofficersgrader. När han i april 1816 avlägger sin examen visar han enligt examinatorerna prov på ”god och berömlig kunskap”.

I kraft av sin examen och sina tidigare meriter blir han kort därefter utnämnd till flaggjunkare. Detta är i första hand en hederstitel, avsedd som uppmuntran till de underofficerare som gjort sig omaket att genomgå officersutbildning. Flaggjunkartiteln är ganska vanlig bland artilleriunderofficerare och styrmän– i Karlskrona finns vid den här tiden ett fyrtiotal flaggjunkare inom vardera av dessa två underofficerskategorier. Men Carl Fredrik är ju skeppare, en syssla som på grund av sin praktiska inriktning har hamnat lägre i rang än både artilleriunderofficerens och styrmannens. Vid örlogsstationen i Karlskrona har ingen skeppare tidigare gjort sig förtjänt av titeln flaggjunkare. Carl Fredrik Härlin blir den förste, och han får bara någon enstaka efterföljare bland övriga skeppare.

Trots sin ungdom kan Carl Fredrik se tillbaka på närmare tjugo år i örlogsflottans tjänst, men nu har han alltså gått i land för gott. Under återstoden av sitt liv tjänstgör han som uppbördsman i ”åreboden”, en servicestation och förrådslokal för örlogsstationens småfartyg och deras inventarier. Uppdraget innebär att han blir ansvarig för vården av varvets lilla flotta av lastfartyg och andra mindre farkoster, såsom vattenskutorna och den mjölgalär som går i skytteltrafik mellan kronokvarnen i Lyckeby och kronobageriet på Stumholmen. Han får också ansvaret för segel och tackling till de större örlogsfartygens slupar och barkasser.

Lorentz Wilhelm Brandenburgs bild av det gamla varvsområdet i Karlskrona
omkring år 1850 visar i förgrunden den äldsta dockan, Polhemsdockan
från 1724, och till höger en del av Vasaskjul. Åreboden, där Carl Fredrik
Härlin arbetade, var inrymd i den högra delen av den tredelade byggnad som
syns bortom Vasaskjul. Polhemsdockan och Vasaskjul finns kvar än i dag,
men åreboden är borta.

Utöver arbetet i åreboden får Carl Fredrik också en del extrauppgifter. Under några år kring 1820 ansvarar han för underhållet av möbler och andra inventarier i det så kallade Kungshuset på Landbrogatan, där ex-kung Gustav Adolf tillbringade sina sista dagar i Sverige. Huset är fortfarande avsett att utnyttjas vid kungliga besök; dessemellan upplåts det som bostad för den befälhavande amiralen i Karlskrona.

Sedan december 1818 är Carl Fredrik överskeppare med en årslön på 150 riksdaler. Fyra år senare når han karriärens höjd- och slutpunkt: Fem av örlogsstationens kunnigaste och mest erfarna överskeppare har möjlighet att befordras till kungliga flaggskeppare, och 34 år gammal blir Carl Fredrik en av dem. Hans årslön stiger först till 200 riksdaler, några år senare till 240. Arbetet i åreboden ger honom ett lönepåslag på 32 riksdaler per år, och han får ytterligare en slant för sina extrasysslor. På knappt mer än tio år har hans inkomst sexfaldigats.

Uppdragen blir med tiden allt fler. När flottan år 1826 till sist inrättar en skepparskola och en formell skepparutbildning är det Carl Fredrik som utses att vara lärare. Under vintern 1826–27 undervisar han tjugo elever – en av dem är Olaus Håkansson – och inför vårens examen finslipar han deras färdigheter i upp- och avtackling, av- och påmastning, kölhalning, segelsömnad och diverse annat som en skeppare måste behärska.

Efter att tidigare ha hyrt en bostad i centrala Karlskrona köpte Carl Fredrik i början av 1820-talet ett eget hus på Lilla Björkholmen, vid nuvarande Gasverksgatan. Dit har han flyttat med hela sitt hushåll, utökat med såväl modern Marta Christina som svärmodern Sigrid Ryberg. Alltjämt är Carl Fredrik och hans hustru ganska unga, och alltjämt växer barnaskaran. Döttrarna Ebba Fredrika och Matilda Dorotea föddes 1816 respektive 1822, och 1824 föds sonen Claes Alfred.

Familjens försörjning behöver föräldrarna inte längre oroa sig för, inte ens sedan den har kommit att bestå av fyra vuxna och sex barn. Tvärtom är Carl Fredriks snabba avancemang på väg att göra honom påfallande förmögen för att vara underofficer. Medan många av hans kolleger ständigt är skuldsattauppträder han själv i stället som långivare.

Den nya fastigheten är ganska stor, och hemmet börjar bli påfallande rikt utrustat – där saknas varken silverbestick, vinglas eller kaffekokare i mässing. Husets elegantaste möbel, en lackerad björkchiffonjé, är värd drygt 25 riksdaler, ett belopp som bara ett tiotal år tidigare utgjorde en halv årslön för Carl Fredrik. Ungefär lika mycket har han betalat för sitt mest påkostade plagg, en kappa av blått kläde. Sammantaget investerar han mer i sin egen utstyrsel än i husets hela möblemang. Pricken över i är ett fickur av guld, så dyrbart att det skulle ha kostat honom en hel årslön på den tid då han ännu bara var högbåtsman.

Ett annat tecken på familjens goda levnadsstandard är att samtliga barn utom det förstfödda överlever till vuxen ålder. Många andra Karlskronafamiljer mister under den här tiden åtminstone hälften av sina
barn i späda eller unga år.

Med tanke på hur välbeställd Carl Fredrik uppenbarligen är måste det samtidigt betecknas som anmärkningsvärt att hans mor efter en kort tid som inneboende hos sin nyrike son flyttar därifrån för att år 1827 dö på fattighuset.Inte långt efter moderns död i ”tärande sjukdom” drabbas Carl Fredrik själv av ohälsa med liknande symptom. I februari 1828 avlider han, inte mer än 40 år gammal. Hustrun är vid makens död gravid med parets åttonde barn, och ett halvår senare föds sonen Fredrik Samuel. Såväl han som de två äldre sönerna kommer att gå i faderns fotspår – de blir alla underofficerare i flottan.

Carl Fredriks död innebär inte någon omedelbar ekonomisk kris för de efterlevande. Det finns betydande tillgångar i boet att sälja av, och dessutom utgår pension efter den avlidne, till en början med 24 riksdaler årligen. Men skillnaden mellan en inkomst på mer än 300 riksdaler och en pension på 24 blir snart allt mer kännbar.

Änkan lever i ytterligare tio år, men 51 år gammal avlider hon av ”bröstkvav” – kanske ett astmaanfall. Vid det laget är det mesta av hushållets dyrbarare lösöre sålt och skingrat, och fordringsägarna är många. Familjen Härlin är tillbaka i fattigdomen.

Läs bouppteckningen efter Carl Fredrik Härlin!

Läs mer om Carl Fredrik Härlins upplevelser till sjöss i boken Segelfartygens tid!

Källor:

Kyrkoarkivalier från Karlskrona amiralitetsförsamling

Mantalslängder från Karlskrona

Flottans arkiv:
   Rullor flottan 1635–1915, IIIa, IIIb, IVa, IVb
   Sjöexpeditioner (Skeppsmönsterrullor, Loggböcker, Chefsjournaler)

Karlskrona station:
    Rullor, Sjömilitiekontoret 3, EIa och EIII
    Rullor över skepparestaten, Stationsbefälhavarens militärexpedition EIIc1
    Loggböcker, Stationsbefälhavarens militärexpedition F IV
    Stationsbefälhavarens kansli CIa, FIa (meritförteckningen från 1816 är no. 371
       för det året i serie FIa)

Karlskrona örlogsvarv:
    Ekipagedepartementet, Handrullor över skepparestaten
    Varvsamiralens kansli, Diarium C IIa (1826 no. 1245)

Bouppteckningar (Karlskrona rådhusrätt och magistrat FIIa:40 s. 333; FIIa:56 s. 391)

Claes Bernes: Segelfartygens tid. Stockholm: Medströms (2008)