Underofficerare och värvat manskap
i örlogsflottan

Den som har underofficerare och manskap i flottan bland sina förfäder stöter ofta på tjänstebenämningar och titlar som kan vara dunkla eller förvirrande. Vad gjorde exempelvis en uppbördskonstapel? Det är inte så lätt att veta att han varken sysslade med skatteindrivning eller med att upprätthålla ordningen, utan att han faktiskt ansvarade för kulor, krut och kanoner ombord på ett örlogsfartyg. Och vad hade en ”kofferdikarl” i örlogsflottan att göra? Ett kofferdifartyg var ju detsamma som ett handelsfartyg.

Här ska jag göra ett försök att reda ut de viktigaste begreppen. Det ska dock redan från början sägas att mycket är förenklat eller utelämnat, och att fokus ligger på den i Karlskrona stationerade örlogsflottan och dess personal under 1700- och 1800-talen.
 

Skepparen

Den äldsta underofficerskategorin i flottan är skepparna. I början av 1500-talet var det skeppare som förde befälet över flertalet örlogsfartyg och andra fartyg i kronans ägo. Snart fick de emellertid se sin ställning alltmer undergrävd. Som fartygschefer utsågs i stället allt oftare ”herremän”, dvs adelsmän och andra personer från samhällets övre skikt, först på de större skeppen men efterhand också på allt mindre örlogsfartyg. Endast på små och i huvudsak obeväpnade lastfartyg i kronans tjänst förblev det vanligt att skeppare eller andra underofficerare hade befälet.

På de egentliga örlogsfartygen inskränktes skepparnas ansvar på detta sätt till att som fartygschefens biträde leda manskapet i det dagliga arbete på däck och uppe i riggen som krävdes för segling och andra manövrer. Skeppare på större fartyg kunde själva biträdas av underofficerare av lägre rang, kallade högbåtsmän. Efterhand infördes flera olika grader bland skepparna, i första hand under- och överskeppare. Från 1762 kunde en erfaren och skicklig överskeppare också utses till kunglig flaggskeppare. Vid det laget hade vart och ett av örlogsflottans stora linjeskepp flera skeppare av olika grader ombord, och därtill kanske ett halvdussin högbåtsmän.

Under sjöexpeditioner fick den mest erfarne av fartygets skeppare tjänstgöra som uppbördsskeppare (tidigare inventarieskeppare). Ordet ”uppbörd” handlar i våra dagar bara om inbetalning av skatt, men inom krigsmakten hade det länge en annorlunda innebörd: Där användes det ungefär som synonym till ”utrustning” eller ”materiel”. Den uppbörd som uppbördsskepparen ansvarade för utgjordes sålunda i första hand av fartygets segel och tackling. Han kontrollerade att denna utrustning vid avresan fanns ombord i fullgott skick, han övervakade att den sköttes och underhölls under resans gång, och han anmälde eventuella skador och förluster vid hemkomsten.

Under uppbördsskepparens överinseende såg de övriga skepparna ombord till att manskapet hanterade segel och tackling på det sätt som erfordrades. Detta var en uppgift som inte sällan måste utföras högt ovanför däck:

Då stänger och rår strykas eller uppsättas, segel underslås eller revas, och vid allt vad eljest av betydenhet i vädret förrättas, böra skepparne vara de första i märsen, på rån eller i toppen, samt tillse att arbetet verkställes med tystnad, raskt, väl och försiktigt.

Ur Reglemente för Kongl. Maj:ts Flotta vid tjenstgöringen samt hushållningen och redogörelsen under Sjö-Expeditioner (1834).

Läs mer i 1834 års reglemente om uppbördsskepparens och övriga skeppares uppgifter ombord!

Trots allt tillbringade såväl skeppare som andra underofficerare i flottan större delen av sin tjänstetid i land. Där deltog de bl.a. i vakttjänst, exercis och varvsarbete. Några av dem kunde få mer permanenta uppdrag på varvet i Karlskrona, exempelvis som ansvariga för uppbörden (materielen) i olika förråd eller arbetslokaler.
 

Styrmannen

På den tid då skepparna ännu brukade vara fartygschefer hörde även navigationen till deras ansvarsområde, men med tiden överläts den uppgiften vanligen åt en styrman. Denne fungerade till en början i första hand som lotsbiträde åt skepparen. Navigationen blev emellertid gradvis en alltmer teknisk syssla, och efterhand blev styrmannen därför tvungen att tillägna sig både teoretiska och praktiska färdigheter av ett slag som skepparen oftast saknade. En styrmansskola inrättades redan vid mitten av 1600-talet, och styrmansexamen (senare navigationsexamen) blev snart ett krav för befordran åtminstone till de högre styrmansgraderna.

En formell skepparutbildning av motsvarande slag infördes först långt senare och blev aldrig något obligatorium. Underskeppare som ville komma ifråga för befordran till överskeppare gjorde i stället klokt att skaffa sig styrmans- eller sjöofficersexamen. Det här innebar att styrmännens anseende ökade. På 1700-talet passerade de i det avseendet skepparna, trots att dessa båda underofficerskategorier då formellt var likställda och deras lönenivåer var desamma.

Flaggstyrmannen Carl Härlin omkring 1910.

Navigationen bedrevs med flera olika metoder och hjälpmedel:

Vakthavande styrmannen åligger, under segel, att noga efterse styrning, kurs och avdrift, verkställa pejlingar, loggning och lodning, förrätta observationer och sjöräkningar, samt vid solgången, morgon och afton, äntra upp på toppen till upptäckt.

Ur Reglemente för Kongl. Maj:ts Flotta vid tjenstgöringen samt hushållningen och redogörelsen under Sjö-Expeditioner (1834).

Styrmannen förväntades själv vara försedd med oktant eller liknande instrument, med vars hjälp han mätte solens och stjärnornas höjd över horisonten och därigenom kunde beräkna fartygets latitud. Han skulle också regelbundet bestämma kompassens missvisning, han skulle övervaka att farten varje halvtimme loggades och att djupet vid behov lodades, och han skulle föra in alla observationer i loggboken.

Styrmannen skulle därtill ha överinseende över ankare och ankring, färskvattenförråd samt stuvningen av lastrummen. Större fartyg kunde ha fyra-fem styrmän ombord. Den mest kvalificerade av dem tjänstgjorde under sjöexpeditionerna som ansvarsstyrman (tidigare överstyrman; efter 1868 uppbördsstyrman) och förde befäl över de andra styrmännen.

Läs mer i 1834 års reglemente om ansvarsstyrmannens och övriga styrmäns uppgifter ombord!
 

Arklimästaren och konstapeln

Sedan gammalt fanns också en tredje underofficerskategori i flottan. I takt med att örlogsfartygens beväpning blivit allt tyngre och mer omfattande hade behovet ökat av särskilt utbildad personal i ledningen för artilleriet ombord. Med början på 1500-talet sköttes den sysslan av arklimästare (ordet ”arkli” är besläktat med ”artilleri”). På 1600-talet fick underofficerarna inom sjöartilleriet i stället benämningen konstaplar. Arklimästargraden återkom dock senare i botten på artilleriunderofficerarnas rangskala.

	Flaggkonstapeln Claes Alfred Härlin omkring 1880.

Konstaplar och arklimästare skulle se till att kanoner, ammunition och annan beväpning ombord ständigt var i gott skick, och de skulle övervaka att krutet togs ombord, hanterades och förvarades enligt alla säkerhetsföreskrifter. De ledde också exercisen med kanonbetjäningarna och övervakade deras arbete under strid:

Det manskap som uppå deras kanondivisioner är fördelat, böra de föregå och uppmuntra med drift, beslutsamhet och mod, samt noga tillse att endast anbefallde laddningsämnen begagnas, att laddningen sker hastigt och skjutningen med säker riktning, samt att krutet med försiktighet behandlas.

Ur Reglemente för Kongl. Maj:ts Flotta vid tjenstgöringen samt hushållningen och redogörelsen under Sjö-Expeditioner (1834).

På örlogsfartygen var artilleriunderofficerarna i allmänhet fler än både skeppare och styrmän. Under 1700-talet kunde exempelvis ett större linjeskepp ha fyra-fem konstaplar och ett tiotal arklimästare ombord. Den mest kvalificerade i denna grupp utsågs till uppbördskonstapel och förde befäl över de andra så länge resan varade. Den artilleriuppbörd som han ansvarade för innefattade bl.a. lod (dvs. kulor) av olika dimensioner, krut, karduser (hylsor för krutladdningar) och luntor samt flintor och patroner till musköter och pistoler.

Från senare delen av 1600-talet drevs med vissa avbrott en artilleriskola som gav möjligheter till utbildning och examen för blivande artilleriunderofficerare. Först mot slutet av 1700-talet blev en sådan artilleriexamen dock i praktiken obligatorisk för befordran till de högre artilleriunderofficersgraderna.

Läs mer i 1834 års reglemente om uppbördskonstapelns och övriga artilleriunderofficerares uppgifter ombord!
 

Båtsmän, kofferdikarlar, volontärer ...

Det manskap som underofficerarna hade att leda utgjordes i första hand av båtsmän, uttagna bland befolkningen i svenska kusttrakter. Sedan tidigt 1600-tal var bönderna i dessa områden indelade i rotar. Varje rote skulle gemensamt utse en rotebåtsman och stå för hans underhåll. På ett liknande sätt hämtades indelta båtsmän från de kustlandskap som låg närmast Karlskrona. Åtminstone fram till mitten av 1700-talet togs en del båtsmän också ut bland städernas befolkning.

Systemet var en garanti för kvantitet men knappast för kvalitet: Flottan kunde i praktiken inte ställa några krav på sjöerfarenhet hos nyantagna båtsmän. Många av dem var bondpojkar som på sin höjd hade rott omkring i flatekan på viken därhemma. Tjänstgöringen i flottan gav dem naturligtvis sjövana efterhand, men någon mer formell utbildning förekom inte. Såväl på varv och flottstationer som ombord på örlogsfartygen sattes båtsmännen in i slit- och släparbete av diverse olika slag, men det handlade hela tiden om tämligen okvalificerade uppgifter. Vid kanoner, ankarspel, pumpar och i en rad andra sammanhang där vi i dag använder motorer och hydraulik utnyttjades ännu långt in på 1800-talet muskelkraften hos horder av båtsmän.

Men örlogsfartygen hade också behov av mer erfaret folk. Genom värvning (förhyrning) anställde örlogsflottan därför sjömän som tjänstgjort på kofferdifartyg (dvs. handelsfartyg). De fick lön året runt av flottan, men ända fram till slutet av 1700-talet behövde de bara tjänstgöra där sex månader om året – övrig tid var de fria att fortsätta med kofferdisjöfart. Dessa s.k. kofferdibåtsmän eller kofferdikarlar (förr användes stavningen ”coopvaerdiekarlar” eller någon variant därav) organiserades med början år 1685 i förband förlagda i Karlskrona. Ursprungligen bildades tre fristående kompanier, som dock snart slogs samman till ett kofferdibåtsmansregemente.

Kofferdikarlarnas arbete ombord på örlogsfartygen bedrevs huvudsakligen till väders uppe i riggen – från de vanliga båtsmännens släparbete var de befriade. De arbets- och lönevillkor som flottan erbjöd tycks ha uppfattats som så förmånliga att praktiskt taget allt civilt sjöfolk i Karlskronatrakten på detta sätt övergick till att bli flottister på deltid: Yrkesbeteckningen ”sjöman” är påfallande ovanlig i 1700-talets mantalslängder och kyrkböcker från Karlskrona, medan kofferdikarlarna är desto fler.

För eftervärlden har ordet kofferdikarl ofta vållat förvirring och missförstånd. På det nya marinmuseet i Karlskrona finns exempelvis en plansch över besättningen på ett större linjeskepp, där fartygets kofferdikarlar återges som välmående och välklädda borgare, fjärran från varje tanke på att klänga omkring uppe i riggen. Tydligen är det någon som har tolkat ”kofferdikarl” som ”handelsman”.

Det kan också nämnas att örlogsflottan på sin tid använde benämningen ”kofferdimatroser” för rent civila sjömän för att skilja dem från de egna kofferdikarlarna (kofferdibåtsmännen). Civila fartygsskeppare kallades på motsvarande sätt ”kofferdiskeppare”.

Också fartygsartilleriet utnyttjade värvat folk, i allmänhet kallade volontärer. Ombord på fartygen tjänstgjorde dessa som arbetsledare vid kanonerna, vars betjäning i övrigt främst utgjordes av vanliga båtsmän eller av soldater ur armén. Under vissa perioder förekom även andra beteckningar på dem som låtit sig värvas till fartygsartilleriet. Redan innan volontärregementet bildades år 1717 fanns sålunda en liknande personalkategori som kallades bösseskyttar, och i takt med upprepade omorganisationer inom örlogsflottan under slutet av 1700-talet bytte åtminstone en del av volontärerna namn till mariniärer, kanoniärer eller sjöartillerister. Deras arbetsuppgifter var dock hela tiden av likartat slag.

Det var ur sådana värvade ”elitkårer”, inte bland rotebåtsmännen och de indelta båtsmännen, som flottan rekryterade merparten av sina underofficerare. (Vid sidan om denna internrekrytering anställdes underofficerare även genom inhyrning av fartygsbefäl från handelsflottan, i synnerhet i krigstid.) Inte minst kofferdibåtsmansregementet sågs i praktiken som en plantskola för blivande befäl.

Vissa karriärmöjligheter fanns även inom dessa förband: Vid volontärsförbanden kunde meniga som visat sig skickliga och lämpliga att föra befäl tas ut som arklimästare, lärkonstaplar eller konstaplar, mot ett visst lönepåslag. Vid kofferdibåtsmansregementet fanns ett antal högbåtsmän som tagits ut på motsvarande sätt. Dessa underofficerare saknade dock oftast teoretisk utbildning. Formellt hade de inte lämnat regementenas led av vanligt fotfolk (man uttryckte det som att de kvarstod ”i nummer”), och de var aldrig garanterade att få behålla sin grad och sitt lönetillägg. Efter vederbörlig examen kunde de emellertid överföras till den s.k. sjöstatens kår av ordinarie underofficerare, i den mån vakanser uppstod där.

År 1824 ombildades kofferdibåtsmansregementet till en matroskår bestående av jungmän och matroser (nyblivna respektive mer erfarna sjömän). Av volontärerna blev samtidigt en sjöartillerikår, men år 1845 övertogs sjöartilleristernas tjänstgöring ombord på flottans fartyg av matroskåren. Erfarna matroser och sjöartillerister kunde utnämnas till underofficerskorpraler – fortfarande räknades de då som manskap, men de hade tagit ett steg på vägen mot en möjlig underofficerskarriär.

Titta på 1753 års rulla över kofferdibåtsmän!
 

... och skeppsgossar

Ursprungligen brukade alltså kofferdibåtsmän och volontärer låta värva sig från en tillvaro som sjöman eller någon annan civil syssla, oftast i en ålder av 20-30 år. Det fanns emellertid också en möjlighet att gå den verkligt långa vägen inom flottan. År 1685 hade nämligen en skeppsgosseskola inrättats i Karlskrona. Avsikten var att blivande befäl redan i unga år skulle kunna få en gedigen teoretisk och praktisk utbildning.

Från en ganska blygsam början växte skeppsgossekåren så att den från 1780-talet omfattade 300 pojkar. I och med detta blev det regel snarare än undantag att kofferdibåtsmännen rekryterades från skeppsgosseskolan i stället för handelsflottan. Kofferdikarlarna hade dessutom börjat tjänstgöra i örlogsflottan året om i stället för bara under sommarhalvåret – deras yrkesbenämning hade med andra ord börjat bli tämligen missvisande.

Skeppsgossarna var i mycket stor utsträckning söner till anställda vid örlogsflottan eller örlogsvarvet i Karlskrona. Ända in på 1800-talet blev de ofta inskrivna som skeppsgossar redan vid 8-10 års ålder; senare dock i fjortonårsåldern. De fick en förhållandevis bred allmänutbildning vid skolan, men framför allt blev de upplärda som sjömän genom såväl sjöresor som studier. Vid 18 års ålder var de färdigutbildade och blev karlskrivna, varefter de kunde antas som kofferdibåtsmän, volontärer eller timmermanslärlingar.

Skeppsgossekåren avvecklades först år 1939, efter mer än 250 års tillvaro.

Ta en titt på rullan över skeppsgossekompaniet år 1804!
 

Officerare och gentlemän

Högt ovan meniga och underofficerare, i en värld för sig, fanns officerarna. Långt fram i tiden förblev officersbanan i mycket stor utsträckning reserverad för ”bättre” folk: Adelsmän, söner till förmögna borgare och andra i liknande positioner. Visst förekom undantag: Framför allt i krigstid kunde brist på högre befäl göra det nödvändigt att befordra underofficerare till officerare oavsett vilken bakgrund de hade. För det mesta fanns dock en inofficiell men utomordentligt solid barriär ovanför de högsta underofficersgraderna: Högre än så kom man inte utan en fast förankring i samhällets övre skikt.

I dessa skikt hörde den vanlige underofficeren definitivt inte hemma. Hans inkomst och ställning höjde sig tämligen obetydligt över det vanliga manskapets, och långt in på 1800-talet präglades tillvaron för åtskilliga underofficersfamiljer av fattigdom, tidvis rentav svält. De lönenivåer som fastställdes år 1636 förblev för merparten av underofficerskåren oförändrade ända till 1778, dvs. i drygt 150 år!

Det hände i och för sig att en underofficer avlade officersexamen, men detta innebar sällan nämnvärda chanser till officersbefordran. I början av 1800-talet kunde man efter en sådan examen utnämnas till flaggjunkare, men detta var närmast en hederstitel, avsedd som en uppmuntran och en markering av att vederbörande i någon mening höjde sig över andra underofficerare. Därutöver betydde den föga.

Det var å andra sidan vanligt att den som tack vare sin börd och bakgrund var förutbestämd för officersbanan först tjänstgjorde en kortare tid som underofficer eller rentav menig. Detta var ett sätt att meritera sig och skaffa sig sjöerfarenhet inför antagningen till officerstjänst. Det förekom också att rikemansbarn skrevs in som skeppsgossar, ofta i anmärkningsvärt späd ålder. Givetvis bevistade de skeppsgosseskolan på helt andra villkor än sönerna till vanligt folk – i allmänhet undervisades de privat. På liknande sätt kunde de också få utbildning som inskrivna vid kofferdibåtsmansregementet.

Den som antagits som sjöofficer men inte dessförinnan tjänstgjort som underofficer förväntades under en stor del av 1800-talet likväl genomgå en formell befordran från menig via underofficer till den lägsta officersgraden. Denna gradpassering klarades tämligen lättvindigt av under en sjöexpedition, då vederbörande först formellt tjänstgjorde en månad som matros, därefter vardera en månad som styrman, konstapel och skeppare.
   

Forskning kring sjöfolk

Krigsarkivet på Banérgatan i Stockholm är den givna kunskapskällan för den som vill ha uppgifter om enskilda underofficerare och meniga i flottan. Som alltid när det gäller militär personal under 1700- och 1800-tal är generalmönsterrullorna en lämplig utgångspunkt. Dessa brukar innehålla uppgifter inte bara om tjänsteställning utan också om ålder och födelselandskap eller födelsestad. Generalmönsterrullorna över skeppsgossar innehåller därtill en uppgift av direkt genealogiskt intresse, nämligen faderns yrke. Har man tur kan man i anslutning till rullor av det här slaget också finna antagningshandlingar (i form av inhäftade lappar), som exempelvis kan innehålla uppgifter om den antagnes längd, hälsotillstånd och tidigare sjöerfarenhet.

Generalmönsterrullor eller liknande översiktliga rullor (i en del fall kallade årsmönsterrullor, mantalsrullor eller handrullor) återfinns bl.a. i följande arkiv hos Krigsarkivet (fram till slutet av 1700-talet är materialet dock mycket ofullständigt):
 

Genom att följa en person i rullor av det här slaget kan man kartlägga hans eventuella befordringar och förflyttningar mellan olika förband. Råkade han vara till sjöss när mönstringen genomfördes brukar det också finnas en notering om vilket fartyg han befann sig på. Någon fullständig bild av sjökommenderingarna får man dock aldrig med hjälp av de på sin höjd årligen återkommande generalmönstringarna.

En alternativ metod att kartlägga en persons resor till sjöss är att gå igenom skeppsmönsterrullor, dvs. förteckningar över all den personal som fanns ombord på ett fartyg under en viss resa. För tiden fram till början av 1800-talet finns de bevarade skeppsmönsterrullorna samlade i ett arkiv benämnt Sjöexpeditioner; senare rullor finns bl.a. i Karlskrona stations arkiv (Stationsbefälhavarens militärexpedition). Inte ens från sen tid finns dock alla skeppsmönsterrullor i behåll.

När det gäller skeppsgossar, kofferdibåtsmän och annat värvat manskap finns emellertid goda möjligheter att åstadkomma en tämligen komplett förteckning över vederbörandes sjökommenderingar. Det gäller då att titta i de s.k. kost- eller månadsmönsterrullorna, som månad för månad anger huruvida personen ifråga var i tjänst och om han i så fall fanns i land eller ombord på något fartyg. Sådana rullor finns framför allt i Karlskrona stations arkiv (Sjömilitiekontoret 3 och 4 – se tabellen ovan).

Om en kofferdibåtsman, volontär eller matros befordras till underofficer försvinner han emellertid omedelbart från de nyssnämnda rullorna. Då blir det genast svårare att följa hans vistelser till sjöss i detalj. Var han verksam som underofficer ett stycke in på 1800-talet är chansen å andra sidan stor att man återfinner honom i en källa som överträffar alla andra, nämligen tjänsteförteckningsrullorna: Överskådligt, fixt och färdigt finner man i dessa rullor samlade översikter över enskilda underofficerares utbildning, befordran, sjökommenderingar (ofta med vitsord från fartygschefen) och eventuella bestraffningar. Karlskronaförlagda underofficerares tjänsteförteckningsrullor finns i Karlskrona örlogsvarvs arkiv, med den indelning mellan olika personalkategorier som framgår av tabellen ovan.

Titta på tjänsteförteckningsrullan för underskepparen Carl August Härlin!

Mot slutet av 1800-talet ersätts tjänsteförteckningsrullorna av ett likartat och minst lika utförligt källmaterial i form av rullor eller generalrullor över underofficerare. Sådana förvaras bl.a. i Karlskrona stations och örlogsstations arkiv (Underofficersdetaljen).

Marinens rullor är till största delen mikrofilmade och är därmed åtkomliga även utanför Krigsarkivet, men övriga här omnämnda arkiv har inte filmats utan måste studeras på plats och i original.

En annan källa där man med lite tur (eller otur, om man har den inställningen) kan återfinna förfäder som tjänstgjort i örlogsflottan är domböckerna från Amiralitetsunderrätten i Karlskrona. Där avhandlas allehanda bråk och andra intressanta trivialiteter där flottans eller örlogsvarvets personal varit inblandad, inom eller utanför tjänsten. Domböckerna finns i Karlskrona stations arkiv (Stationskrigsrätten).
 

Forskning kring sjöexpeditioner

Har man väl lyckats finna ut vilka fartyg och sjöexpeditioner en förfader har varit med på ligger det nära till hands att också utforska vad som hände under dessa resor. Från tiden kring år 1800 och framåt finns loggböcker bevarade från en stor del av det svenska örlogsfartygens vistelser till sjöss. I loggböckerna kan man dag för dag följa var ett fartyg befann sig, man får inblick i den dagliga rutinen ombord, och så snart något avvek från denna rutin får man veta det också. Allt detta sammantaget skapar en bild av de ombordvarandes tillvaro och arbete som kan bli både konturskarp och levande.

Större delen av loggböckerna finns i följande arkiv på Krigsarkivet:

Det ska genast sägas att loggböcker kan vara hårdsmält litteratur som långa stycken nästan uteslutande ägnar sig åt segelföring, kursändringar, provianteringslistor eller flaggsignaler. Innehållet kastar långt ifrån alltid något ljus över de order och yttre händelser som styrde fartygsbefälets handlande och bestämde fartygets destinationer. Ibland blir det inte ens klart i vilket syfte sjöresan över huvud taget företogs.

Sådant brukar bli avsevärt tydligare om man också letar fram rapporter från fartygscheferna. Under resornas gång skrev befälhavarna regelbundet brev till sina överordnade och berättade vad som tilldragit sig. Jämförda med loggböckerna brukar dessa rapporter ge en avsevärt personligare bild av förhållandena ombord; inte minst brukar vedermödor och motgångar av olika slag få en ingående beskrivning.

Fartygsrapporterna finns sällan arkiverade för sig utan brukar vara uppblandade med allehanda andra inkommande skrivelser till de berörda adressaterna. Det innebär att man kan behöva leta en del innan man finner det man söker – ofta kan det vara idé att först se igenom ingående diarier (dvs. de register som fördes över inkommande handlingar) innan man börjar bläddra bland handlingarna själva. På plussidan kan noteras att rapporter av det här slaget ofta finns bevarade sedan betydligt längre tid tillbaka än loggböckerna – man kan rentav göra enstaka fynd från 1600-talet.

Rapporter från örlogsflottans fartygschefer finns spridda i ett flertal arkiv, både på Riksarkivet och på Krigsarkivet. Det kan exempelvis löna sig att leta på följande ställen:

Källor och litteratur:

• S.W. Gynther: Författningssamling för Kongl. Maj:ts Flotta, 1-9. Härnösand (1851-70)

• E. Hägg: Under tretungad flagga. Stockholm (1941)

• F. Josephson och W.T. Schultz: Svenska underofficerarnas historia, 1-2. Stockholm (1938-40)

• O. Lybeck (red.): Svenska flottans historia, 1-3. Malmö (1945)

• Reglemente för Kongl. Maj:ts Flotta vid tjenstgöringen samt hushållningen och redogörelsen under Sjö-Expeditioner. Stockholm (1834)

Mer om båtsmanshållet finns på Hans Högmans hemsida och i Båtsmansboken, utgiven av Blekinge museum.