Sven Herlin (1765–1790)

Krigsfånge i Ryssland efter sjöslaget vid Hogland

Anställd vid örlogsflottan som elvaåring

Sven Herlin växer upp vid Södra Skepparegränd på Västerudd i Karlskrona, som ende överlevande son till sjömannen och snickaren Carl Carlsson Herlin. Vid åtta års ålder blir han faderlös, och varken modern eller hans två ännu ogifta systrar kan i längden svara för hans försörjning. När Sven våren 1777 som elvaåring skrivs in som skeppsgosse vid örlogsflottan innebär det möjligheter till en yrkeskarriär, men också att han slipper utgöra en ekonomisk belastning för sina närmaste.

Som skeppsgosse får Sven inte bara mat och logi utan även kläder. Reglementet säger att han ska tilldelas en blå tröja, ett par blå byxor, två grova lärftsskjortor, två par strumpor, två par skor, en hatt, en mössa, ett par fårskinnsvantar och två halsdukar. Dessutom utgår en årlig kontantlön på 8 riksdaler och 6 skilling samt viss ersättning in natura, nämligen 2¼ tunnor spannmål, tillräckligt för bakning av drygt 150 kg bröd.

Inom några månader efter sin antagning är Sven till sjöss för första gången. Han gör sin debut ombord på ett av de lastfartyg som är i kronans ägo och utnyttjas för frakter av förnödenheter till örlogsvarvet i Karlskrona. Fartyget heter Tumlaren och är en huckert, en tvåmastad lastskuta av holländsk typ. Med Sven ombord seglar skutan till Stockholm efter spik och annan skeppsbyggnadsmateriel. Ett år senare, på sensommaren 1778, deltar Sven i en liknande resa till Göteborg med Solen, ett av flottans största lastfartyg.

Konvojering med fregatten Uppland 1779–80

Åren kring 1780 är en orolig tid. Den konflikt som inleddes med det nordamerikanska frihetskriget har utvecklats till ett av historiens första egentliga världskrig, och skärmytslingar och sjöslag har börjat äga rum på jordens alla hav. Indirekt berör kriget också Sverige och andra sjöfartsnationer som håller sig neutrala. En mängd svenska handelsfartyg blir uppbringade av örlogsfartyg eller kapare i framför allt brittisk tjänst.

Sverige börjar därför låta örlogsfartyg konvojera kofferdifartyg för att skydda dem mot kapningar utanför främmande kuster. Ett av de fartyg som år 1779 får ett sådant uppdrag är fregatten Uppland. Fartyget har Göteborg som hemmahamn, men en stor del av den besättning som ska delta i konvojexpeditionen transporteras dit från Karlskrona. Redan i slutet av mars avseglar lastfartyget Solen mot västkusten med en första omgång folk som kommenderats till Uppland. Till dem som finns med ombord hör den nu trettonårige skeppsgossen Sven Herlin.

Två månader senare går Uppland till sjöss från Göteborg och seglar tillsammans med fregatten Jarramas ned till Helsingör, där fyra–fem handelsfartyg väntar på att bli konvojerade. Med dem i följe avgår de två fregatterna i början av juni mot sydligare breddgrader via Kattegatt och Nordsjön. Sedan konvojen nått Kap Finisterre i nordvästligaste Spanien vänder örlogsfartygen hemåt igen.

Följande år, 1780, utses fregatten Uppland att ta hand om en konvoj som ska avgå på sensommaren. Sven Herlin blir även nu kommenderad att ingå i fartygets besättning, som en av fyra skeppsgossar ombord. I början av juli avreser han från Karlskrona till Göteborg med kronolastfartyget Stjärnan.

Uppland blir segelklar i mitten av augusti och beger sig då ned till Öresund. Kring sig samlar fregatten där efter hand tjugotvå handelsfartyg, men på grund av ständig motvind kan konvojen inte avgå mot Kattegatt och Nordsjön förrän den 7 september. Liksom året innan är avsikten att Uppland via Engelska kanalen ska ledsaga handelsfartygen till farvattnen utanför Spanien och Portugal, men ännu en månad efter avresan från Öresund kryssar konvojen i oupphörlig motvind i södra Nordsjön.

Fartygschefen Salomon von Köhler har efter hand blivit allvarligt bekymrad över hälsotillståndet bland de illa klädda sjömännen, som ”under beständig kryssning måste uthärda de hiskeligaste stormar med beständigt regn, hagel och snö samt gruvelig köld, och till följe härav de svåraste händelser, varigenom hela besättningen flere gånger och flere dygn en suite utan vila behövdes uppe på däck och i vädret gingo och vordo våte, sedan de inga kläder ägde till omskifte”.

I den grova sjön har påkänningarna på fartyget dessutom blivit så stora att fogarna i bordläggningen börjat öppna sig. Fregatten tar in mängder av vatten, och manskapets kojer och andra tillhörigheter är ohjälpligt genomsura. Följderna yttrar sig enligt Köhler som ”frossor, bröstfebrar och
förkylningar samt dysenteri jämte skörbjugg”.

Uppland har redan tre gånger siktat North Foreland vid inloppet till
Engelska kanalen men varje gång drivits ut i Nordsjön igen av västliga stormar. Tidvis har fregatten länsat undan de hårda vindarna ”för topp och
tackel”, det vill säga helt utan segel. Ett efter ett av de medföljande handelsfartygen har försvunnit ur sikte i ovädren. Till sist ger Köhler upp och lämnar det enda återstående handelsfartyget att fortsätta bäst det kan. Uppland sätter kurs tillbaka mot Sverige, men först den 12 november är fartyget tillbaka vid Nya varvet i Göteborg.

Egentligen skulle den del av fregattens besättning som hör hemma i
Karlskrona nu ha fått resa dit med lastfartyget Stjärnan. Men varvet i Göteborg har brist på proviant och kan inte förse Stjärnan med så mycket av den varan att det räcker för den talrika skaran från Uppland. Lastfartyget får därför avsegla utan andra ombord än den egna besättningen.

Folket från fregatten måste i stället traska hem till Karlskrona till fots – Köhler lyckas inte ens ordna skjuts åt dem. Fyrtiomilamarschen tar nästan tre veckor, men vid hemkomsten möts Sven Herlin och de andra från Uppland av nyheten att Stjärnan förliste på Anholts rev några dagar efter avresan från Göteborg. Lastfartygets besättning överlevde men blev räddad först efter att ha suttit på vraket i två dygn.

Skeppet Vasa i sjönöd på Nordsjön 1781

Kriget till sjöss fortsätter, och 1781 utrustar Sverige en stor örlogseskader för att slå vakt om sin neutralitet. Tio linjeskepp, örlogsflottans största och tyngst bestyckade fartyg, ligger i början av juni segelklara på redden utanför Karlskrona. På ett av dem, Vasa, finns Sven Herlin ombord, alltjämt som skeppsgosse.

Linjeskeppet Vasa.
– Oljemålning av Jacob Hägg.

Fartygen har till uppgift att visa flagg och skydda den svenska handelssjöfarten på Nordsjön, men på grund av ogynnsamt väder förmår eskadern inte uträtta mer under sommaren än en dryg veckas kryssande mellan Skagen och Sydnorge. Därifrån seglar Vasa i slutet av juli på egen hand till Helsingör för att anföra årets tredje konvoj av svenska handelsfartyg från Öresund.

Den bristfälliga utspisningen ombord har vid det laget börjat gå ut över besättningens hälsa. Det främsta problemet är att kosten är så ytterligt ensidig, helt dominerad som den är av bröd, av ärter och korngryn som kokas till soppa respektive gröt, och av sovel i form av stockfisk (torkad fisk), saltsill och salt kött. Matvarorna kan dessutom vara av tvivelaktig kvalitet. När örlogsfartygens besättningar inför en sjöexpedition hämtar ut proviant från flottans magasin får de alltid hålla till godo med den som har legat lagrad längst, och den kan vara flera år gammal. Ofta blir livsmedlen sedan ytterligare förskämda under den långvariga förvaringen ombord.

Fartygschefen på Vasa, överstelöjtnant Mathias Ström, rapporterar till
sina överordnade i Karlskrona att ”besättningen klagat sig ej kunna äta den bestådda stockfisken, ehuru den på möjligaste sätt blivit kokad och ansad, utan under hela förflutna tiden kastat större delen överbord”. Vid ankomsten till Helsingör är trettiosex man på fartyget sjuka, och i slutet av augusti avlider fem man inom loppet av lika många dygn.

Efter fyra veckors väntan kan Vasa den 4 september lämna Öresund med en konvoj bestående av femton handelsfartyg. När konvojen i början av oktober når Kap Finisterre vänder linjeskeppet enligt order tillbaka mot Sverige, men under återresan försämras hälsotillståndet ytterligare ombord. Över sextio man är sjuka, och dödsfall inträffar var och varannan dag. Sammanlagt avlider femton man under oktober månad. Alla medikamenter är slut, och både proviant och färskvatten är på upphällningen trots att ransonering har införts.

Efter ett uppehåll för proviantering i Deal vid den engelska kanalkusten fortsätter Vasa den 6 november hemåt. Det är ytterligt nära att den seglatsen blir den sista för både fartyg och besättning. Ute på Nordsjön blåser det upp till nordanstorm, och Vasas fock slits i stycken. Vid elvatiden på kvällen finns en ny fock på plats, men bara en timme senare inträffar något betydligt allvarligare. Två av de vant som stagar upp förmasten brister, varefter masten nästan omgående bryts av och går överbord tillsammans med rår, tackling, segel och en båtsman. En tre meter hög stump är allt som återstår av masten ovan däck.

Kvart i fyra på morgonen knäcks också storstången, den mellersta av stormastens tre sektioner. Utan förmast och med bara en tredjedel av stormasten i behåll kan Vasa knappast ha några som helst segel satta. Det medför inte bara att skeppet driver helt redlöst för vind och vågor, utan också att det rullar och slingrar svårt i den grova sjön. Vill man få en aning om situationen ombord under besättningens försök att bringa reda i kaoset räcker det inte att föreställa sig den dånande stormen, störtsjöarna, dunkandet från löst hängande rår, knarrandet och det pinade gnisslet från bräckt eller sönderslitet trävirke – man måste också inse att detta allt äger rum i beckmörker.

När gryningen till sist infinner sig beordrar Ström ankring i öppen sjö. I det tilltagande dagsljuset visar sig också den kvarvarande tredjedelen av stormasten vara bräckt. Stormasten och dess segel kan man till nöds klara sig utan, men en förutsättning för att fartyget ska bli manöverdugligt igen är att det återfår en förmast. En reservstång som hjälpligt skulle kunna göra tjänst som förmast finns i Vasas förråd – problemet är att utan något som helst yttre hjälpmedel få den på plats på ett oupphörligt gungande däck. Uppgiften är svår, på gränsen till omöjlig, men de ombordvarande vet hur den måste lösas. De ägnar de följande dygnen åt att rigga upp en ”sax”, två grova spiror vars övre ändar surras ihop med varandra och vars nedre ändar sedan ska ställas på däck.

Samtidigt som detta arbete pågår håller besättningen ständig utkik efter andra fartyg. Den 10 november kommer en svenskflaggad galeas i sikte på avstånd, och Vasa kallar den till sig med två signalskott. Skepparen får befallning att bistå Vasa så länge linjeskeppet behöver hans hjälp, även om hans eget fartyg och last därigenom skulle sättas i fara. En tross förs över mellan de två fartygen, och sakta börjar galeasen stäva norrut med det nästan tio gånger tyngre linjeskeppet på släp.

Ombord på Vasa fortsätter arbetet med förmasten. Följande dag kan manskapet till sist resa saxen i upprätt läge och med dess hjälp lyfta reservstången på plats. Vid det här laget har vädret lugnat sig, och sedan stången blivit försedd med nödvändig tackling kan Vasa den 12 november börja segla på egen hand igen.

Men vädret försämras på nytt, och på morgonen den 14 november skriver Ström i sin journal att skeppet under den gångna natten ”av nordlig dyning gruveliga hårt slingrat och på alla sätt hårt arbetat”. Skeppets oupphörliga rullande i den grova sjön blir till sist för mycket för kryssmasten, den aktersta av masterna och den enda som dittills förblivit oskadd. Vid en svår överhalning knäcks den och går överbord.

Nästa dag visar sig nödläget vara än mer akut:

Förmiddagen blev varse att hjärtstocken på rodret var sönder samt att aktersta delen av rodret hade givit sig, då all möjlig flit blev brukad att sätta sådant i stånd som syntes vara omöjligt. Hakade tvenne blocktaljor uti rodret på var sida att därmed stötta detsamma, vilka genast varefterannan avsprungo, då nya hakades. Arbetades hela dagen med rodrets iståndsättande. Arbetade med en sax uppsättande att resa en bramstång till kryssmast.

Besättningen, som redan tidigare blivit försvagad och utglesad av sjukdomar och dödsfall, är vid det här laget utmattad av de svåra förhållandena ombord, och Ströms journalanteckningar har fått en underton av desperation. Att en klen bramstång får ersätta kryssmasten antyder att det inte finns mycket reservmateriel kvar i förråden, och att ute till sjöss reparera rodret på ett tillfredsställande sätt är i praktiken ogenomförbart.

Sedan bramstången kommit upp på kryssmastens plats kan besättningen
nästa morgon sätta så mycket segel att skeppet hjälpligt går att manövrera igen. Efter några timmar siktas den sydnorska kusten, och när Vasa vid middagstid den 17 november närmar sig land blir uppståndelsen stor bland dem som bor där. Hundratals människor börjar springa längs stranden när de ser den ”miserable Forfatning” som fartyget befinner sig i, men ”af frygt for den græsselige opreijste Søe og svære Storm” vågar sig ingen till sjöss förrän sex man till sist med fara för livet tar sig ut till svenskarna och lotsar in dem på skyddat vatten. Vid tvåtiden på eftermiddagen kan Vasa till sist gå till ankars vid Eikvåg.

Skeppet Vasas väg över Nordsjön i november 1781.
– Från Claes Bernes: Segelfartygens tid.

Vasas rigg före och efter passagen över Nordsjön.
– Från Claes Bernes: Segelfartygens tid.

Likafullt är svenskarnas situation bekymmersam. I en första rapport till Amiralitetskollegiet om det inträffade meddelar Mathias Ström att ”stormasten är alldeles bräckt och oduglig, största delen av segel och tågvirke alldeles borta jämte provianten till ganska stor del förskämd. In summa, skeppet är alldeles redlöst och ställt i den allra uslaste belägenhet, vilken bedrövliga ställning jag härmed får äran berätta.”

Det är uppenbart att Vasa kommer att bli liggande här över vintern – det finns inga möjligheter för fartyget att gå till sjöss igen förrän det har blivit åtminstone hjälpligt iståndsatt, och detta är något som kan väntas ta månader i anspråk. Chefen för örlogsflottan, generalamiral Henrik af Trolle, beordrar Mathias Ström att genomföra de nödvändigaste reparationerna med manskapets hjälp och med det material som kan införskaffas på platsen. Fartygschefen blir dessutom uppmanad att förlägga besättningen i land hellre än att låta den övervintra på det praktiskt taget ouppvärmda skeppet.

Ström väljer likafullt att hålla folket kvar i den råa kylan ombord, trots att de flesta är ”barsletne på kläder”. Han anger som förklaring att han har ”största hushållning för kronan” som ett allt övergripande mål, men risken för rymning är säkert ett väl så viktigt skäl. Efter sex–sju veckor har tjugo man försvunnit under kortare ärenden i land, och av dem har bara tre kunnat återfinnas. Med förtrytelse rapporterar Ström att ”folket här å orten, i stället för att angiva dylika rymmare, snarare döljer dem och befordrar deras flykt”. Bristerna i manskapets klädsel försöker Ström nödtorftigt avhjälpa genom att köpa in en del skor, strumpor, skjortor och täcken, som mottagarna sedan får bekosta själva genom avdrag på lönen.

Trots kyla, snö och is påbörjas iståndsättandet av fartyget redan under vintern, men det ser ut att dröja innan lämpligt virke till master, stänger och rår kan skaffas fram från de norska skogarna. Trolle bestämmer sig för att i stället låta skeppa all nödvändig utrustning till Vasa från flottans förråd i Sverige. Omsider anländer två av flottans fartyg till Eikvåg med reparationsmaterial och proviant till Vasa, men först i juli är Sven Herlin och de andra ombordvarande tillbaka i Karlskrona. De har då varit hemifrån i mer än ett år, och nästan en femtedel av fartygets ursprungliga besättning saknas. Drygt fyrtio man har dött och ett trettiotal rymt.

Sven blir hantverkare

I februari 1783 blir Sven Herlin antagen som kofferdibåtsman, sedan han gått ut skeppsgosseskolan och befunnits kunna läsa, skriva och räkna. På hösten gör han en månadslång resa med ett lastfartyg, huckerten Aetna, som går till Västervik för att hämta ekvirke.

Men det här blir Svens sista sjöresa på nästan fem år. Karlskronavarvet har fått kungens order att bygga nya örlogsfartyg på löpande band, och under de omständigheterna har flottan större nytta av Sven som hantverkare än som kofferdikarl. Förmodligen hann Sven lära sig en del snickeri av sin far medan denne ännu var i livet, och även som skeppsgosse fick han tillfälle att hantera verktyg och arbeta med trä. På hösten 1784 lämnar han sin tjänst vid kofferdibåtsmanskompaniet och börjar i stället arbeta som blockmakargesäll vid örlogsvarvet. Sammanlagt är ett trettiotal man på varvet sysselsatta med tillverkning av de tusentals block som ska ingå i de nya fartygens riggar.

När år 1785 är till ända har tjugo nya örlogsfartyg sjösatts – tio linjeskepp och lika många fregatter – men sedan blir det inte fler. Anslagen har börjat tryta, verksamheten tappar farten. Det finns knappt pengar nog att färdigställa de nybyggen som redan ligger i sjön.

Sjöartillerist utan lön

Nu återvänder Sven Herlin till den sjömilitära banan. Hösten 1786 blir han på nytt antagen vid ett kofferdibåtsmanskompani, men dessvärre är
kompaniet redan fullbemannat. Några pengar till lön finns därmed inte
över till Sven, som dock inte har för avsikt att förbli kofferdikarl någon längre tid. I stället siktar han på att bli underofficer inom sjöartilleriet. Han får frihet från tjänstgöring över vintern och ägnar dagarna åt studier.

En del annat hinner han också med. Han inleder ett förhållande med en
artonårig flicka, Marta Christina Berlin, och i mars 1787 blir hon gravid.

Den 17 april är det dags för sjöartilleriexamen. Sven ger ”nöjaktigt svar på alla de questioner som honom blivit gjorde”, och det betyg han får lyder som följer:

Kofferdikarlen vid Överstelöjtnanten och Riddaren välborne herr Hoffbergs kompani Sven Herlin har uti den härstädes varande Sjöartilleriinformationsskolan lärt och igenomgått sjöartillerivetenskapen, med dess tillhörigheter av ernst- och lustfyrverkeriet, samt sjöartilleriexercisreglementet, så theoretice, som de delarne av praktiken, vilka vid skolan och i land kunnat utövas, varuti han icke allenast visat sig ganska flitig och uppmärksam för att fatta alla de underrättelser, som honom uti förenämnde vetenskapen blivit meddelte, och däruti gjort sådane framsteg, att han nu undergått vederbörlig examen, utan ock med ett beskedligt [redigt] och berömligt uppförande gjort sig förtjänt av rekommendation, vilket honom härmedelst till bevis meddelas.

Efter examen förväntas Sven återgå i tjänst som kofferdibåtsman, trots
att han fortfarande står utan lön. Han arbetar någon månad i varvets tackelkammare, men han finner snart tiden mogen att lämna in en ansökan om utnämning till arklimästare, den lägsta underofficersgraden inom sjöartilleriet:

Högvälborne Herr Greve, Överamiral och Kommendör av Kongl. Maj:ts Svärdsorden. Nådigste Herre! Den stora böjelse och lust jag för sjöartillerimétieren [sjöartilleriyrket] äger, bringar mig att i djupaste ödmjukhet våga hos Högvälborne Herr Greven, Överamiralen och Kommendören supplikera [anhålla], det mig nådigst bleve förunnad en arklimästarebeställning [arklimästartjänst] vid Kongl. Sjöartilleriet, sedan jag som skeppsgosse och kofferdikarl, så till sjöss, som lands, sökt göra mig en sådan nåd värdig, jämte undergången examen, som närlagde betyg i djupaste ödmjukhet utvisar; hoppas även, att då mig större utrymme blir i nåder tilldelt, jag däruti skall mig så beflita, att kunna framgent bliva Kongl. Maj:t och Kronan en nyttig och trogen lem [medarbetare] vid bemälte stat [yrkeskår]. I avvaktan om nådgunstigt bifall, har äran framhärda Högvälborne Herr Grevens, Överamiralens och Kommendörens underdån. allerödmjukaste tjänare

Sven har anlitat professionell hjälp såväl med de snirkliga ordvändningarna som med själva präntandet, men han skriver egenhändigt under brevet med en prydlig namnteckning.

Adressaten är ingen mindre än Carl August Ehrensvärd, en av de märkligaste gestalterna i det gustavianska Sverige: överamiral och chef för örlogsflottan men i själ och hjärta konstnär och filosof. Ehrensvärd remitterar Svens brev till chefen för varvets artilleriavdelning, tygmästare Dahlstedt, tillsammans med ansökningar från kofferdikarlarna Wickelgren och Wittberg, som också vill bli arklimästare.

Dahlstedt svarar att det för närvarande inte finns några lediga arklimästartjänster, men han anser sig likafullt ha ont om folk i förhållande till allt det arbete som ska utföras. Därför vill han gärna ”tillstyrka nådigt bifall” till de tre kofferdibåtsmännens ansökningar. Den 21 juni får de fullmakt som arklimästare, med rätt och skyldighet att också tjänstgöra i den befattningen. Haken är att varvet inte anser sig kunna betala dem vederbörlig lön, eftersom alla de 59 ordinarie arklimästartjänsterna är besatta. I stället får de tre nöja sig med den ersättning de redan har. För Wickelgren och Wittberg innebär detta kofferdikarlslön. För Sven Herlin innebär det noll och intet.

Sven har vid det här laget varit helt utan inkomst i mer än ett halvår, och i juli skriver han till överamiral Ehrensvärd och ber att få arklimästarlön så snart en ordinarie tjänst blir ledig. I annat fall vill han åtminstone ha kofferdikarlslön tills vidare. Svaret blir att sökanden snällt får vänta på att bli antagen som ordinarie arklimästare. Eventuella vakanser kommer att besättas i turordning, och Herlin står ingalunda först i kön. Och ”kofferdikarls lön kan honom såsom varande underofficer icke tillägnas, då han icke haft någon sådan förut”.

Marta Christina Berlin är nu i femte månaden. Magen låter sig knappast döljas, och vigseln går inte att skjuta upp längre. Onsdagen den 8 augusti gifter sig den nu tjugotvåårige Sven Herlin med Marta Christina i den lilla landsortskyrkan i Nättraby en halvmil norr om Karlskrona.

Hur är det möjligt för det unga paret att klara uppehället utan vare sig inkomster eller kapital? Det måste vara släkten som ställer upp. Svens far är ju död sedan länge, och vid det här laget har även modern avlidit, men Marta Christinas båda föräldrar är i livet. Hennes far tjänstgör som snickarmästare vid örlogsvarvets repslagarbana. Möjligen kan också Svens två systrar hjälpa till på något sätt – den ena av dem är gift sedan en tid. Likafullt är situationen ohållbar i längden, och i slutet av oktober gör Sven ett nytt försök att beveka överamiralen:

I all min tid har min högsta åstundan varit, att kunna göra mig värdig och skicklig till Kongl. Maj:ts och Kronans tjänst, och till den ändan har jag ock uppoffrat det lilla jag ägt, att vinna sådan kunskap, som en anständig underofficerare bör äga, till vilken ända jag ock troligen [troget] gjort tjänst ifrån min fullmakts datum men utan ringaste lön eller underhåll. Jag vet inom mig själv, att Eders Höggrevlige Excellence med ömhet inser rättvisan, och att sjöartilleriunderofficeraretjänsten är ganska tät och trägen, i synnerhet för en som lika med löntagare densamma skall förrätta: Varföre jag underdån. allraödmjukast bönfaller, att Eders Höggrevlige Excellence av nåd och mildhet värdes förunna mig åtminstone kofferdikarls lön och sold tills vidare, helst jag, som sitter med hustru och hushåll, har storligen av nöden att med något litet vara understödd.

Svens förtröstansfulla ord om överamiralens ”ömhet” är kanske inte bara smicker – Ehrensvärd är allmänt uppskattad för sin humanitet och rättvisa – men ingenting har ju förändrats i sak. Amiral Anton Johan Wrangel, nummer två i rang efter Ehrensvärd, påpekar i sitt avstyrkande av Svens ansökan att ”flere hans kamrater lika med honom äro nödsakade att avbida sin tour till lön”.

Sven Herlins korrespondens med överamiral Carl August Ehrensvärd
finns bevarad på Krigsarkivet. – Foto: Claes Bernes.

Sven Herlin är alltså inte ensam om att tvingas tjänstgöra utan ersättning, och några av de andra som drabbats av samma öde klagar också sin nöd inför de överordnade. Ändå kan man konstatera att Sven är ovanligt flitig och enveten som brevskrivare. Samma dag som han får avslag på sin begäran, den 20 november, vänder han sig till Ehrensvärd ytterligare en gång. Kan han inte få lön vill han åtminstone slippa tjänstgöringen:

Min nådige Herre!!! Sedan jag erhöll Eders Höggrevlige Excellences nådiga fullmakt på arklimästarebeställning vid Kongl. Maj:ts sjöartilleri, och gjort mig mån om att öva mig i de stycken som till tjänsten höra, har jag allt sedan fullmaktsdatum lika med mina kamrater måst göra Kongl. Maj:ts och Kronans tjänst utan avseende på det, att jag är lönlös. Och som arklimästaretjänsten härstädes nästan dagligen inträffar, så är det för mig något för svårt, att lika med löntagare vara i ständig tjänstgöring, varföre jag i djup underdån. ödmjukhet bönfaller hos Eders Höggrevlige Excellence att njuta in- och utrikes permission på trenne år, inom vilken tid jag väl hoppas, att jag till lön i nåder blir ihågkommen.

Att underofficerare söker permission på flera år från sin tjänst är ingenting ovanligt, oavsett om de har lön eller ej. Vanligen motiverar de sin ansökan med att de vill gå till sjöss med något handelsfartyg. Sådan tjänstgöring betraktas som meriterande, och normalt blir permissionsansökningarna också beviljade.

Men Sven Herlin anför inget annat skäl för sin ansökan om permission än att han vantrivs med att behöva arbeta utan ersättning tillsammans med kamrater som uppbär lön. Han ger ingen antydan om att han tänker utnyttja sin ledighet till annat än att vänta på en möjlighet att återvända till arklimästartjänsten som löntagare. En sådan motivering är anmärkningsvärt otaktisk, och Svens agerande ger ett oöverlagt intryck.

Liksom tidigare får amiral Wrangel ta del av ärendet för yttrande, och han är inte nådig i sin bedömning: ”Det är icke utan att ju arklimästaren Herlin kunde draga någon nytta utav den sökta trenne års in- och utrikes permission, om han den å sin sida väl använder; Men då de skäl, varå han den sökt, äro nog sällsamme, och till befarande är, att han tillika med andre sine kamrater vilka erhållit permission skulle med förgätenhet anse de plikter honom såsom permitterad ålåg iakttaga, så hemställes om icke han till vidare må få fortfara med sin tjänstgöring här hemma.”

Den 17 december bifaller Ehrensvärd likafullt Sven Herlins ansökan om ledighet. Dagen därpå föder Marta Christina en son som får namnet Carl Fredrik.

År 1788: kriget närmar sig

Svens ledighet blir inte långvarig. Det dröjer på sin höjd några månader innan han uppmanas att ”återgiva sin permission i avseende på förestående sjöexpedition”. Bakgrunden är att ledningen för örlogsflottan har fått signaler från Stockholm om att ett krig är nära förestående. Gustav III har bestämt sig för att slå till mot Ryssland. Han vill gå till historien som hjältekonung, och en seger över ryssarna kommer säkert att hölja honom i evig krigarära.

Ehrensvärd har fått order av kungen att omgående rusta tolv linjeskepp och några fregatter för ett ospecificerat uppdrag till sjöss. Den brist på befäl som örlogsflottan länge lidit av har därmed plötsligt blivit överhängande. En del skeppare och styrmän kan förhyras från handelsflottan, men några artillerister finns ju inte att hämta på handelsfartygen. Örlogsflottan har föga mer än hundra artilleriunderofficerare anställda på ordinarie stat – nu skulle den behöva uppåt femhundra.

I ett sådant läge går det inte an att låta en nyutbildad arklimästare slå dank hemma i Karlskrona bara för att han inte får betalt. Sven Herlin ser sig tvungen att hörsamma överhetens begäran och återgå i tjänst, trots att han inte heller nu får någon lön men ändå förväntas skaffa sig uniform och annan personlig utrustning på egen bekostnad. Han vill likafullt inte acceptera situationen utan vänder sig än en gång till Ehrensvärd. Svens egna ord har gått förlorade, men i överamiralämbetets diarium finns som ett eko av hans sista maktlösa protest en notering om att Herlin antingen vill ”undfå en viss dagspenning i proportion efter sin syssla eller ock att få tillgodonjuta den honom lämnade trenne års permission”.

”Men”, sammanfattar diariet, ”på lika sätt sökanden förlidet år gjort tjänst utan lön, måste han därmed nu tills vidare fortfara efter sin innehavande fullmakt, helst han på intet annat sätt kan göra sig förtjänt till att komma i åtanka till lön i sin tour då ledighet yppas.”

Sven har till en början beordrats till daglig tjänstgöring i ”artilleriparaden”, vilket innebär att han står till förfogande för de arbetsuppgifter som för tillfället råkar vara mest akuta på örlogsvarvets artillerigård. Ännu en kort tid kan han varje kväll gå hem till sin familj efter arbetsdagens slut. Men en dag i början av maj ser Sven sin hustru och sin son för sista gången.

Skeppet Prins Gustav erövras av ryssarna

Sven Herlin har blivit utsedd att ingå i besättningen på linjeskeppet Prins Gustav, ett av de första fartyg som rustas för att delta i den av kungen beordrade sjöexpeditionen. Den 7 maj 1788 går han ombord för att tjänstgöra som en av fartygets arklimästare. Tillsammans med sina närmaste överordnade, konstaplarna, har arklimästarna ansvaret för att kanoner, ammunition och annan beväpning ombord ständigt är i gott skick, och de ska övervaka att krutet tas ombord, hanteras och förvaras enligt alla säkerhetsföreskrifter. De leder också exercisen med de volontärer och båtsmän som betjänar kanonerna och övervakar deras arbete under strid.

Under loppet av några dagar embarkerar närmare sexhundra man på Prins Gustav. Skeppet förhalas ut på redden, och där, bara några stenkast utanför hamnen men likafullt oåtkomligt för de anhöriga i land, blir det liggande med sin besättning i flera veckor under det att rustningsarbetet fortgår.

Flottans uppdrag, fortfarande hemligt och okänt till och med för överamiral Ehrensvärd, är att genom ett överraskningsanfall slå ut den oförberedda ryska örlogsflottan i dess hemmafarvatten inne i Finska viken. Därigenom ska man bana väg för landsättning av svenska trupper i omedelbar närhet av den ryska huvudstaden.

Klockan fyra på morgonen den 9 juni lättar flottan ankar och sätter kurs mot Finska viken. Det önskade krigsutbrottet arrangeras genom att Gustav III beordrar en grupp svenska soldater att klä ut sig till kosacker och låtsas anfalla en av de egna gränsposteringarna i Finland. Detta äger rum den 28 juni.

Den svenska örlogsflottan ankrar samma dag vid Hangö i mynningen till Finska viken. Efter att också ha gjort ett uppehåll vid Sveaborg utanför Helsingfors styr svenskarna vidare österut.

Den ryska örlogsflottan är dessvärre inte alls så oförberedd på strid som Gustav III hade räknat med. Ryssarnas huvudflotta har redan löpt ut från örlogsbasen Kronstadt för att möta motståndaren. Med sina sjutton linjeskepp och sju mindre fregatter är den ungefär jämnstark med den svenska flottan.

Tidigt i gryningen den 17 juli, då de svenska fartygen befinner sig några mil väster om ön Hogland, börjar skott från grova kanoner höras borta i öster. Uppe från masttopparna siktar svenskarna snart det ena seglet efter det andra vid horisonten, och vid sextiden på morgonen är tjugoen ryska fartyg inom synhåll. Några timmar senare börjar de också bli synliga nere från däck. Ryssarna har vinden akterifrån och styr rakt mot den svenska flottan.

Vid middagstid den 17 juli 1788 ser man från svenska flottan
den ryska flottan borta vid horisonten. – Från Krigsarkivet.

De svenska fartygen gör sig redo för sjöslag på klassiskt manér: De rättar in sig på linje och börjar segla i varandras kölvatten med bara något hundratal meters lucka. Likadant gör också ryssarna. Avståndet mellan de båda linjerna minskar gradvis, men vinden är svag. Alla manövrer äger rum i långsamt och värdigt tempo. Vid halvfemtiden är stunden är inne. De ryska fartygen har seglat upp parallellt med de svenska, och avståndet mellan linjerna är nu bara några hundra meter. Skeppet Hedvig Elisabeth Charlotta, som leder den svenska linjen, avlossar det första skottet.

Prins Gustav seglar som fjärde fartyg i den svenska linjen och har hamnat i jämnhöjd med det fjärde av ryssarnas fartyg, Svjataja Jelena. Efter en och en halv timmes skottväxling är det ryska fartyget så skadat att det tillfälligt tvingas lämna linjen. Luckan fylls genast av ett annat fartyg, men snart måste också det dra sig undan. Vid det laget har även Prins Gustav blivit illa tilltygad, och det svenska linjeskeppet får allvarliga problem när det angrips av en tredje motståndare, Vsjeslav.

Vinden har avtagit ytterligare, och det blir allt svårare att hålla fartygen samlade. Situationen för Prins Gustav blir kritisk när de båda flottorna vid åttatiden på kvällen gör helt om: De har dittills hållit sydlig kurs men efter hand kommit så nära den estländska kusten att de i stället måste vända norrut. Prins Gustav, som utsätts för oupphörlig beskjutning och har fått svåra skador på riggen, lyckas inte genomföra vändningen lika snabbt som de andra fartygen utan förlorar kontakten med den svenska linjen. Det ensamma svenska linjeskeppet attackeras nu inte bara av Vsjeslav utan också av ytterligare tre ryska skepp. I halvannan timme utväxlar fartygen bredsida efter bredsida, först på knappa trehundra meters håll och slutligen alldeles inpå varandra.

Linjeskeppet Prins Gustav i slaget vid Hogland.  Oljemålning av Jacob Hägg.

Sven Herlins debut som sjöartillerist kunde inte ha ägt rum under mer dramatiska omständigheter. Slaget vid Hogland är den svenska örlogsflottans första stora drabbning på mer än sjuttio år. Faktum är att det här också blir sista gången som Sveriges örlogsflotta deltar i ett slag där de båda parterna inte bara bedriver ett taktiskt spel utan med all kraft försöker tillintetgöra varandra.

Vid tiotiden på kvällen tvingas Prins Gustav stryka flagg efter att under fem timmars strid ha avlossat nära 3 400 skott. All ammunition är förbrukad och mer än hälften av kanonerna obrukbara. Större delen av tacklingen är avskjuten och masterna färdiga att falla överbord. Av seglen är bara focken användbar. Fartyget har träffats av trettiotvå skott i vattenlinjen, hundrafemtio kulor i babords skeppssida och ännu fler på styrbordssidan. Besättningen är utmattad och modlös. Av de 593 männen ombord är 33 döda. Ytterligare 115 har försatts ur stridbart skick, och många av dem avlider senare av sina skador.

Vid det laget har skottlossningen upphört även på de andra fartygen. Svenskarnas förlust av Prins Gustav uppvägs av att de själva har erövrat det ryska linjeskeppet Vladislav. Slaget har därmed i praktiken slutat oavgjort. Strategiskt är utgången likafullt ett nederlag för Sverige, eftersom den ryska flottstyrkan ingalunda är utslagen och Gustav III:s planer på att landsätta trupper nära S:t Petersburg därmed har gått om intet.

När en svag bris till sist blåser upp sätter den svenska flottan kurs mot Sveaborg för att reparera skadorna och komplettera förråden ombord, medan ryssarna genomför provisoriska reparationer på plats. När det klarnar upp framåt förmiddagen ser svenskarna långt akteröver de ryska fartygen ligga kvar där slaget har utspelat sig, ”i största oordning och uti en sammangyttrad massa”.

Någonstans inne i detta gytter befinner sig Prins Gustav och Sven Herlin. Sven har överlevt slaget, men han tillhör de 445 man i fartygets besättning som har tagits till fånga. När ryssarna ett par dagar efter bataljen drar sig tillbaka mot Kronstadt tar de med sig det svenska linjeskeppet på släp, sedan de förgäves försökt det sätta i segelbart skick.

Ett senkommet dödsbud

Sveriges krig med Ryssland fortsätter i två år. I augusti 1790 undertecknas ett fredsavtal som innebär att förhållandet mellan de båda länderna i allt väsentligt återgår till vad det var före krigsutbrottet. Men tusentals människor har stupat i strid, och mångfalt fler har som en direkt följd av kriget dött av sjukdom och umbäranden.

En av alla dem som har fått sätta livet till är Sven Herlin. Beskedet om den unge arklimästarens död når inte fram till hans anhöriga förrän mer än ett år efteråt, då de överlevande fångarna från linjeskeppet Prins Gustav friges och återvänder till Sverige. I juni 1791 kommer skepparen Fredrik Berg, en av fartygets underofficerare, hem till Karlskrona och anmäler att Herlin ”under dess ryska fångenskap med döden avlidit uti Wittofska den 11 februari 1790”.

Sven Herlin blev inte äldre än tjugofyra år. Hustrun Marta Christina har blivit änka vid tjugoett års ålder och går en fattig och osäker tillvaro till mötes. Sonen Carl Fredrik, tre år gammal när dödsbudet kom, hann aldrig få några egna minnen av sin far.

Läs mer om Sven Herlins upplevelser till sjöss i boken Segelfartygens tid!

Källor:

Kyrkoarkivalier från Karlskrona amiralitetsförsamling och Nättraby

Flottans arkiv:
   Generalmönsterrulla för skeppsgossekompaniet (1777), Rullor flottan 1635–1915,
      IVb
   Amiralitetskollegium, kansliet, EIIc
   Sjöexpeditioner (Skeppsmönsterrullor)
   Generalamirals-, överamirals- och militäramirals- eller försteamiralsämbetena
       BI (1787 no. 359 och 721); CI (1787 no. 719, 1788 no. 323); EI (1787 no. 504,
       1025 och 1120
   Officers- och underofficersrullor (1789 och 1791), Rullor flottan 1635–1915, Ib

Karlskrona station:
    Rullor över skeppsgossar och kofferdibåtsmän, Sjömilitiekontoret 3, EIa
    Rullor över hantverks- och timmermansstaterna, Sjömilitiekontoret 6, EIa:4-5

Karlskrona örlogsvarv:
    Artilleridepartementet, Ingående diarier CI; Handrullor DVIIe:1

Claes Bernes: Segelfartygens tid. Stockholm: Medströms (2008)