Olaus Håkansson (1788–1867)

Sextiotre år i örlogsflottans tjänst

Olaus far skriver till kungen

Håkan Olsson, timmerman vid örlogsvarvet i Karlskrona, och hans hustru Elisabet får i april 1788 en pojke som de ger namnet Olaus.

Familjen är utfattig. Faderns lön som timmerman är så knapp att varje barn som inte kan försörja sig självt utgör en tung belastning. Olaus har inte hunnit bli mer än sju åtta år gammal när hans far vänder sig till örlogsflottans ledning och vädjar om att sonen ska bli antagen som skeppsgosse. På så sätt skulle han inte bara kunna få utbildning utan också mat för dagen.

Håkan Olsson får sin ansökan avslagen upprepade gånger, men när han år 1799 skriver direkt till kungen i samma ärende blir hans önskan till sist uppfylld: Året därefter skrivs Olaus in vid skeppsgossekåren, tolv år gammal, men vid det laget har hans far insjuknat och dött.

Skeppet Vasa undslipper lord Nelson år 1801

Redan inom ett år efter antagningen får Olaus sin första sjökommendering: I slutet av mars 1801 går han ombord på linjeskeppet Vasa, en sentida efterföljare till det regalskepp som sjönk i Stockholm år 1628. Olaus är en av tjugo skeppsgossar på fartyget, som sammanlagt får en besättning på närmare 500 man.

Linjeskeppet Vasa. Oljemålning av Jacob Hägg.

Vasa ingår i en eskader på sju linjeskepp och tre fregatter som ska hjälpa danskarna att spärra Östersjöns inlopp för den engelska flottan. Svenska och danska örlogsfartyg har sedan några år samverkat för att freda de båda ländernas utrikessjöfart mot övergrepp från de västeuropeiska stormakterna, i all synnerhet från engelsmännen.

Den 13 april går hela eskadern till segels, ovetande om att engelsmännen redan har skjutit de dansk-svenska planerna i sank. Elva dagar tidigare, den 2 april, gick en engelsk flotta på hela 35 linjeskepp och 14 fregatter till attack mot Köpenhamn. Under ledning av lord Nelson slog engelsmännen helt ut den danska flottan – de våldsamma kanonaderna krävde ett par tusen människoliv. Samma dag som den svenska eskadern löper ut lättar också den engelska flottan ankar och seglar in i Östersjön. Nu är det Karlskronas tur.

Efter två dygn, den 15 april, har svenskarna i motvind kryssat sig ned mot Bornholm, medan engelsmännen har blivit liggande i stiltje utanför Ystad. Utan att veta om det närmar sig svenskarna en mångfalt slagkraftigare fiendeflotta strax bortom horisonten. Deras räddning blir en båt som seglar ut från Simrishamn med nyheterna från Köpenhamn och kungens order att eskadern skyndsamt ska återvända till Karlskrona.

Dagen därpå är de svenska fartygen tillbaka innanför den öbarriär som skyddar Karlskrona, och ett par dagar senare uppenbarar sig engelsmännen där utanför. Det direkta hotet om en attack mot staden avvärjs på diplomatisk väg, men en del av den engelska flottan avdelas för att blockera den svenska örlogsstationen. Vasa och de andra fartygen i eskadern blir därför liggande strax innanför öarna i flera månader under ständig beredskap.

Besättningarna hålls sysselsatta med exercis ombord och diverse uppgifter i land. Varje dag sänds ett antal man iväg för byggnadsarbeten på Kungsholms fästning, ett av de två kastell som bevakar inloppet till Karlskrona. Ett annat arbetslag får hjälpa till med rivningen av Nya Amiralitetskyrkan inne i staden, ett bygge som påbörjats flera decennier tidigare men som man aldrig orkat fullborda.

Med några veckors mellanrum skickas varje fartygsbesättning i omgångar i land på Aspö för att tvätta sitt linne, försedd med såpa, en stor kokkittel, ved och några sköljbaljor. En officer och ett par underofficerare följer alltid med, och det är ingen tillfällighet att manskapet sätts i land på en ö – på fastlandet hade risken för rymning varit överhängande. Trots att eskadern sluppit närkontakt med engelsmännen är tillvaron ombord på fartygen allt annat än idyllisk. Under våren och sommaren avlider fyra man på Vasa, en genom drunkning och de andra av sjukdom.

Med Jarramas till Västindien och Medelhavet 1802–03

Olaus Håkanssons andra resa till sjöss blir hans livs längsta. I april 1802 går han som fjortonårig skeppsgosse ombord på fregatten Jarramas, destinerad till Saint-Barthélemy i Västindien. Denna lilla ö hade sedan 1784 varit i svensk ägo. I mars 1801 hade den ockuperats av engelsmännen i samband med motsättningarna kring utrikeshandeln, men nu ska den återlämnas till svenskarna. Fregattens uppgift är att bekräfta återtagandet.

När den första bevarade loggboken från expeditionen börjar har Jarramas redan korsat Atlanten. Nu är det mitt i sommaren, och fregatten ligger i hamn vid Saint-Barthélemys lilla ”huvudstad” Gustavia, uppkallad efter Gustav III. Formaliteterna med engelsmännen är avklarade, och den 24 juli lättar Jarramas ankar för att anträda återfärden.

Hemresan kan bli långvarig, och redan från början införs därför ransonering av färskvattnet ombord. Tilldelningen skärs ned till ett halvt stop om dagen per man, knappt sju deciliter, och vad detta leder till i den rådande tropiska högsommarhettan är inte svårt att räkna ut. Den 4 augusti noteras i loggboken att

av en kontinuerande hetta har dricksvattenranson blivit ökad; det oaktat har på besättningens trägna begäran med denna dagen ärterna blivit innestående och det därtill bestådde vatten med brännvin blivit blandat för att därmed släcka besättningens ovanliga törst.

Besättningen har alltså avstått från sin ordinarie tilldelning av ärter för att få dricka det vatten som ärterna annars skulle ha kokats i. Ändå förblir törsten så svår att somliga i besättningen inte kan uthärda den. Den 7 augusti får två båtsmän prygel för att de i smyg borrat hål på kajutkockens vattentunna.

Jarramas når efter hand upp till svalare breddgrader, men luften inombords är vid det laget så skämd att man ”haft väderväxlingsmaskinen uti krutdurkarne och de andra rummen, samt dänkt med ättika ned uti skeppet”. Maskinen ifråga är ett slags luftpump i stort format.

Den röda linjen visar fregatten Jarramas väg hemåt från Saint-Barthélemy år 1802, från avfärden den 24 juli till den 29 augusti. Loggboken för den avslutande delen av färden har gått förlorad.
  – Från Claes Bernes: Segelfartygens tid.

I början av september passerar Jarramas Engelska kanalen. Egentligen finns all anledning för fregatten att söka hamn där. Färskvattenförrådet ombord är på upphällningen, trots att dricksvattenransonen sedan länge åter är nedskuren till ett halvt stop dagligen. Men vinden är för tillfället gynnsam, och fartygschefen, kapten Jakob Henrik Hjelm, har fått order att gå direkt hem till Karlskrona. Han drar ned dricksvattentilldelningen till ett kvarts stop per dag, knappt mer än tre deciliter, och Jarramas fortsätter ut på Nordsjön.

I Skagerrak råkar fregatten ut några dagar senare för oväder – Hjelm beskriver situationen som ”förskräckande, ty utom full storm kom täta orkanlika byar med smått regn och faselig sjö”. Fartyget söker nödhamn i Sandefjord vid norska kusten och tvingas sedan ligga kvar där i två veckor i väntan på gynnsam vind. Å andra sidan finns här obegränsade mängder färskvatten, och för första gången på sju veckor kan besättningen dricka sig otörstig.

Den 3 oktober kan fregatten efter sin halvårslånga resa äntligen gå till ankars
i Karlskrona, men de ombordvarandes lättnad över att vara hemma igen vänds i nattsvart besvikelse innan de ens har hunnit gå i land. Hjelm får order om att Jarramas ofördröjligen ska utrustas för en ny expedition och snarast möjligt lätta ankar igen.

Fregattens båtsmän förklarar för fartygschefen att de visserligen kan finna sig i att stanna kvar ombord men att de inte gör det frivilligt. Hjelm är själv obenägen att under rådande sena årstid återvända ut på sjön med en tröttkörd och ovillig besättning, och han anhåller hos sina överordnade om att få manskapet utbytt mot nytt folk. Det slutar med att örlogsstationen skaffar fram ersättare för större delen av besättningen, men de yngsta ombord får vackert stanna kvar på fregatten. Olaus Håkansson och de andra skeppsgossarna kommenderas att följa med Jarramas också på den nya resan.

Efter en dryg veckas arbete med komplettering av förråden, följd av ett
antal fruktlösa försök att i motvind kryssa ut genom inloppet, går fregatten
den 25 oktober till sjöss igen. Fyra veckor senare ankrar den vid Malaga på den spanska Medelhavskusten.

Jarramas har kommit till Medelhavet för att bedriva konvojtjänst. Västerländska handelsfartyg har i dessa farvatten ständiga problem med kapare från de s.k. barbareskstaterna i Nordafrika (Marocko, Algeriet, Tunisien och Tripolis), och de seglar därför helst under beskydd av örlogsfartyg. Från Malaga avgår fregatten med tre svenska handelsfartyg i följe. Nattetid avlossar man muskötskott på Jarramas eller slår på trumma  för att hålla fartygen samlade.

Men redan efter en vecka, då konvojen passerar Mallorca, väljer handelsfartygen att fortsätta på egen hand. Jarramas sätter kurs mot franska Toulon, men där väntar inga arbetsuppgifter för fregatten, och de ombordvarande får klart för sig att resan till Medelhavet strängt taget var onödig. De får tillbringa jul och nyår på Toulons redd och är inte tillbaka i Karlskrona förrän i mitten av april 1803.
 

Ett svenskt Dunkerque 1807

Under de följande tre åren tjänstgör Olaus Håkansson nästan uteslutande i land. I februari 1804 avlider modern Elisabet, och Olaus blir därmed föräldralös. I april 1806 blir han karlskriven – han har just fyllt 18 och är färdigutbildad som skeppsgosse. Nu kan han läsa, skriva och räkna, och han betecknas dessutom som sjövan. Från skeppsgossekompaniet överförs Olaus till Flemings kofferdibåtsmanskompani – han har alltså blivit kofferdikarl.

Nästa år, 1807, rustas en stor del av flottan redan i början av mars, medan det ännu råder vinter. Sedan drygt ett år befinner sig Sverige i krig med Napoleons Frankrike. Motsättningarna är koncentrerade kring de svenska besittningarna i Pommern, och nu har fransmännen invaderat större delen av det pommerska fastlandet. Stralsund och Rügen står fortfarande under svensk kontroll, men det franska trycket hårdnar. Den svenska flottan får till uppgift att skeppa truppförstärkningar över Östersjön.

Tillsammans med femton andra kofferdikarlar och mer än 200 båtsmän går Olaus den 2 mars ombord på linjeskeppet Gustav III. När fartyget en vecka senare går till segels fångas det genast av hårda och tilltagande nordostvindar, och sjön blir allt grövre. Senare på dagen kommer en svår by med snötjocka som bräcker fockrån och blåser sönder stormärsseglet. När focken ska bärgas faller en av kofferdibåtsmännan överbord och försvinner bland vågorna. Kofferdikarlarna har ett farligt yrke – en stor del av deras sysslor ombord utförs uppe i riggen.

I slutet av mars anländer Gustav III till Landskrona, där timmermannen börjar bygga om delar av fartygets inre till stall. Den 2 april embarkeras 119 hästar med ryttare från Skånska karabinjärregementet. Fartyget är snart klart att gå till segels, men både vind och ström kommer från fel håll. Inte förrän den 23 april lyckas Gustav III lämna Öresund. Tre dagar senare anländer skeppet till Perd på Rügen, och hästarna kan äntligen tas i land efter drygt tre veckors vistelse ombord.

I början av maj seglar Gustav III till Pillau, hamnstad till det preussiska Königsberg (nuvarande Baltijsk respektive Kaliningrad). Preussarna är för tillfället lierade med Sverige i kriget mot Frankrike, och nu ska de få transporthjälp till Pommern. I Pillau stuvar inte mindre än 1249 preussiska soldater in sig på Gustav III bland de spiltor som fortfarande finns kvar efter hästtransporten. De får trängas med den ordinarie besättningen på flera hundra man i ett fartyg som inte är mer än femtio meter långt. Den 22 maj är Gustav III tillbaka i Karlskrona igen.

Efter att ha tillbringat sommaren i land går Olaus i september till sjöss igen, den här gången på linjeskeppet Försiktigheten. Vid det här laget har svenskarna utrymt Stralsund, och det har blivit uppenbart att Svenska Pommern kommer att gå förlorat till fransmännen. Det hela utvecklas till ett svenskt Dunkerque: En hel flotta av örlogsfartyg och inhyrda kofferdifartyg dras samman vid Rügen för att undsätta de inringade svenska trupperna och transportera dem tillbaka hem. Försiktigheten seglar till Karlskrona med närmare tusen man från Dalregementet och Västmanlands regemente ombord.
 

Jagad av ryssar på briggen Phoenix 1808

På vintern hamnar Sverige ur askan i elden: Ryssland börjar invadera Finland, och nästan samtidigt förklarar också danskarna krig.

Ur svenska flottans synvinkel är det invasionshotet i söder som till en början förefaller mest akut. I början av mars 1808 får Olaus Håkansson  kommendering på fregatten af Chapman, som har beordrats att patrullera i södra Östersjön och hindra danskarna från att föra över trupper till Skåne. Men det är fortfarande vinter, och isen ligger så långt ut man kan se från Karlskrona. Varvspersonalen måste ta till issågarna för att fregatten ska kunna halas ut från varvet till redden där utanför.

Den 22 mars har isen utanför Karlskrona skingrats så pass att af Chapman kan gå till sjöss. Några trupptransporter kommer aldrig i sikte, och fregatten kan i stället ägna sig åt att uppbringa ovänligt sinnade nationers handelsfartyg. Men allt fler av de ombordvarande börjar insjukna, och när fartyget den 25 april återkommer till Karlskrona sänds inte mindre än 96 man i land för sjukhusvård. Olaus är en av dem. Liksom flertalet andra sjuklingar har han fått diagnosen ”nervfeber”, vilket med all sannolikhet innebär tyfus.

Efter tre veckor på amiralitetssjukhuset kommenderas Olaus i juni på briggen Phoenix, ett förhållandevis litet fartyg med bara ett femtiotal mans besättning. Det står vid det här laget klart att Ryssland utgör ett allvarligare hot mot Sverige än Danmark, och tillsammans med några andra örlogsfartyg skickas Phoenix till Finska viken. På vägen dit kommer den svenska huvudflottan i sikte utanför Dagö. Eskadern ansluter sig till flottan och anländer till de finska skären den 22 juni.

De följande två månaderna ligger Phoenix tidvis för ankar på olika ställen i Finlands sydvästra skärgård, men dessemellan är hon ute på patrullering. De ständiga förflyttningarna ger intryck av oro och rådvillhet, och loggboken nämner upprepade gånger att man hört skottlossning på avstånd. Ryska skärgårdsfartyg och småbåtar finns hela tiden i grannskapet.

På natten den 18 augusti hör man från briggen intensiva kanonader. De större svenska örlogsfartygen har sänt iväg slupar och barkasser på en nattlig räd till det närbelägna Jungfrusund. Avsikten är att försöka återerövra två före detta svenska skärgårdsfregatter som tidigare fallit i ryssarnas händer. Aktionen blir föga framgångsrik – den ena skärgårdsfregatten blir förstörd, men ryssarna lyckas behålla den andra. Svenskarna får nöja sig med att i stället ha tagit den lilla skonertbriggen Aglaja. Priset för den erövringen blev högt – 63 svenskar och ännu fler ryssar har mist livet. På eftermiddagen förs åtta ryska fångar från Aglaja ombord på Phoenix, som sedan seglar till Åland och lämnar av dem där.

I slutet av september får Phoenix order att ansluta sig till den svenska huvudflottan, som sedan en tid har blockerat den ryska örlogsflottan i Rågervik (nuvarande Paldiski) på den estniska sidan av Finska viken. Avseglingen fördröjs en vecka på grund av ogynnsam vind, men den 29 september kommer briggen iväg.

På förmiddagen två dygn senare närmar sig briggen Rågervik och siktar den flotta som ligger där. Phoenix hissar igenkänningssignal och avlossar ett skott för att påkalla uppmärksamhet. Detta besvaras från flottan med hotfull tystnad.

Det går upp för befälet på briggen att man gjort ett fatalt misstag. Den flotta man försökt kontakta är rysk, inte svensk. Den svenska örlogsflottan är över huvud taget inte kvar på platsen – i själva verket avbröt den sin blockad och började segla hemåt under de dagar då Phoenix låg vid Åland och väntade på segelvind. Kvar i Rågervik finns nu bara ryssarna själva.

Nu gäller det för briggen att kvickast möjligt rädda sig undan. Den vänder ut från land men blir snart förföljd av en fregatt och en kutter från den ryska flottan. Besättningen på Phoenix hissar alla brukbara segel i hopp om att under den kommande natten kunna ta sig ur sikte från ryssarna, men vinden dör efter hand ut. I stället måste årorna fram – även en brigg går till nöds att ro. Långt in på kvällen sliter det av sjukdomar försvagade manskapet för sitt liv och sin frihet vid de tunga och otympliga årorna.

Vid halvtiotiden börjar det blåsa så pass att briggen kan börja segla igen, men fram på natten kommer mer vind än vad folket på Phoenix kan ha önskat sig även då rodden kändes som tyngst. Kring midnatt länsar fartyget undan en tilltagande kuling för bara fock och briggsegel. Ett par timmar senare kommer en stormby som får briggseglet att gippa med sådan kraft att bommen går av på mitten. Den avslagna delen av bommen går överbord, men den hänger fortfarande kvar i tacklingen och slår mot skrovet från utsidan. Allt det lösa godset måste kapas för att fartyget inte ska ta ännu allvarligare skada. Besättningen går på bara viljan – och på brännvin, utdelat två gånger under natten i dubbla extraransoner.

När gryningen kommer är Phoenix ensam på havet, men hårda vindar gör det länge omöjligt för briggen att ta sig söderut till hemmahamnen. När fartyget till sist är nere i de blekingska farvattnen driver det i full storm förbi inloppet till Karlskrona och vidare ned mot sydväst. En fiskare som ett par dagar senare siktas ute i Hanöbukten blir ombordplockad för att lotsa in briggen till Karlshamn. Sjutton man skickas direkt till sjukhuset när Phoenix efter ytterligare några dagar slutligen når fram till Karlskrona.
 

Vakthållning i Karlskrona 1809

Strax efter nyåret 1809 gifter sig Olaus Håkansson med pigan Anna Greta Österdahl, dotter till mariniären Lars Österdahl och dennes hustru Juliana Westdahl. Olaus är nu 20 år gammal. Bruden tycks vara något osäker på sin egen ålder, men av allt att döma är hon elva år äldre än maken.

Sveriges krig mot Ryssland är inte framgångsrikt – motståndarna har vid det här laget ockuperat hela Finland och förbereder en invasion av Norrbotten och Västerbotten. En del av örlogsflottan seglar på våren mot krigsskådeplatserna i norr, men åtskilliga fartyg stannar kvar i Karlskrona för att skydda hemmahamnen mot fientliga attacker.

Åtta linjeskepp och några mindre örlogsfartyg förläggs som ”blockskepp” – flytande fästningar – vid stadens inlopp. Kommenderad som kofferdibåtsman på skeppet Manligheten blir Olaus Håkansson en av dem som får tillbringa fyra långa månader ombord på ett orörligt fartyg på Karlskronas yttre redd. Hemmet och hustrun finns bara en halvmil bort men är ändå ohjälpligt utom räckhåll.

Delar av Manlighetens besättning deltar i byggandet av ett bomstängsel som läggs tvärs över inloppet för att ytterligare försvåra ovälkomna flottbesök. I övrigt ägnar man sig åt kanonexercis, bevakningsuppdrag och andra rutinsysslor. Även mindre attraktiva uppgifter kan ingå i arbetet – under en stor del av juni månad görs i loggboken dagliga noteringar om att man ”avsänt 6 man båtsmän till kyrkogården på Aspö för att nergräva lik”. Den tyfussjukdom som Olaus föregående år råkade ut för har vid det här laget fått epidemisk spridning inte bara på örlogsflottan utan också bland befolkningen i Karlskrona.

Briggen Ekonomien hämtar pommerskt ekvirke 1810

År 1810 blir Olaus inkallad som ersättare för en insjuknad besättningsman på lastbriggen Ekonomien, som har i uppdrag att frakta ekvirke från Pommern till fartygsbyggena på Karlskronavarvet.

I slutet av augusti ankrar fartyget vid staden Devin i närheten av Stralsund. Besättningen hivar ut ton efter ton med sten som har fungerat
som barlast, och därefter påbörjas inlastning av ekplankor och annat virke.
Eftersom det inte finns någon användbar kaj i Devin måste virket flottas ut
till briggen. Manskapet vadar omkring inne vid stranden med vatten upp
till midjan för att kunna sjösätta de tunga plankorna och stockarna. All
lastning sker med handkraft, och arbetet tar mer än en vecka. Fullastad
återkommer Ekonomien till Karlskrona i början av september. Ut med virket,
in med ny stenbarlast, över till Devin igen, ut med barlasten och in
med mer ek.
 

Vakthållning mot engelsmännen 1811

Avspärrningarna av inloppet till Karlskrona har fortsatt även sedan freden med Ryssland slöts på hösten 1809. Oron gäller nu i stället engelsmännen, eftersom Sverige efter franska påtryckningar har tvingats förklara krig mot dem. Svenskarna har inga som helst planer på att gå till handgripligheter gentemot Storbritannien, men ingen vet vad den engelska flottan kan få för sig.

Den 31 mars 1811 kommenderas Olaus till tjänstgöring ombord på linjeskeppet Kung Adolf Fredrik, som några dagar senare förhalas ut på Karlskronas yttre redd tillsammans med ytterligare några blockskepp. I flera fall är det relativt gamla fartyg som man utnyttjar på detta sätt. De ska kunna använda sitt artilleri mot eventuella inkräktare utan att behöva förflytta sig, och kraven på deras sjövärdighet är därför begränsade.

Kung Adolf Fredrik, som är av 1775 års modell, visar sig ha svårt att över huvud taget hålla sig flytande. I början av juni börjar skeppet läcka så svårt  att det måste pumpas läns fyra–fem gånger dagligen, i annat fall skulle det sjunka inom loppet av något dygn. Fartyget har uppenbarligen gjort sitt för säsongen. Besättning och utrustning förs över till en något yngre veteran, linjeskeppet Fäderneslandet, som får överta vakttjänsten ute på redden.

Det dröjer till den 10 november innan Fäderneslandets besättning kan gå i land i Karlskrona. Olaus hustru Anna Greta är vid det laget höggravid. Den 22 november föder hon en dotter som får namnet Fredrika och som i vuxna år kommer att gifta sig med blockmakaren Carl Johan Berg.
 

Eurydice kapar en kapare 1812

På våren 1812 har den politiska situationen börjat förändra sig. Formellt är Sverige fortfarande i krig med England, men förhandlingar har inletts med både engelsmän och ryssar, och en brytning med Frankrike är på väg.

I slutet av mars går Olaus Håkansson ombord på fregatten Eurydice. Besättningen får ägna flera dagar åt att hugga upp isen kring fartyget för att det över huvud taget ska kunna ta sig ut ur hamnen. Fregatten går till sjöss den 5 april med uppgift att patrullera i Östersjön. Inom några timmar prejas en holländsk galeas, vars skeppare berättar att han utanför Bornholm stött på fem franska kapare.

De följande dagarna prejar Eurydice ett halvdussin fartyg som alla visar sig vara hederliga kofferdister, men den 15 april uppbringas en kutter som efter ett skarpt skott från fregatten hissar fransk flagg. Kuttern, som heter L’Olympe och har tjugotvå mans besättning, blev i början av mars inköpt och utrustad som kaparfartyg av en fransk köpman i Stralsund. Att göra motstånd mot den välbestyckade svenska fregatten hade varit lönlöst, och bemannad med folk från Eurydice skickas kuttern nu in till Karlskrona. Efter knappt mer än en månad har köpmannens kostsamma investering därmed gått förlorad, men den hade redan hunnit förränta sig väl: Under sin korta tid som kapare hann L’Olympe lägga beslag på tre fullastade handelsfartyg.

Skeppet Äran fraktar trupper och jagar danskar 1813

Frankrikes stora armé har näst intill blivit förintad av köld och umbäranden under sitt återtåg från Moskva på senhösten 1812. För fransmännens motståndare i Europa blir detta signalen till resning mot Napoleon. Preussare, österrikare, ryssar och svenskar börjar dra samman trupper för ett avgörande slag mot Frankrike.

Redan i början av mars 1813 börjar svenska fartyg skeppa över manskap till tyska kusten. Olaus får den 10 mars kommendering på linjeskeppet Äran, som under de följande två månaderna gör tre vändor till Perd på Rügen med sammanlagt drygt 2500 soldater. Stora kittlar har tagits ombord för att kött och fläsk ska kunna kokas på fyra separata eldstäder, medan den ordinarie skeppspannan reserverats för kokning av ärtsoppa och gröt. Avsikten är att alla som blir inhysta på skeppet därmed ska kunna få ett mål varm mat åtminstone varannan dag.

I början av juli lämnar Äran den tyska kusten, seglar upp mot Öresund och går till ankars söder om Amager. Nu är det danskar man har i sikte. Danmark har hamnat på Frankrikes sida i den stora europeiska konflikten och har därmed än en gång blivit svenskarnas motståndare.

Ärans uppgift blir dels att beskydda den täta trafiken genom Öresund av handelsfartyg från Sverige och allierade länder, dels att försvåra motsvarande danska trafik. En av de konvojer som fartyget ledsagar genom sundet innefattar nio örlogsfartyg och inte mindre än 143 handelsfartyg.

Med Dristigheten i Sveriges sista krig 1814

Våren 1814 är striderna nere på kontinenten överståndna, och enligt fredsavtalet i Kiel lyder norrmännen numera under Sverige i stället för Danmark. Men norrmännen har inte blivit tillfrågade om sin egen syn på saken, och de tar nu tillfället i akt att förklara sitt land som självständigt. För Sverige har det blivit dags att ta hem de trupper som fortfarande finns kvar nere i Tyskland. Tydligen kan en del av dem i stället behövas för att komma till rätta med de upproriska norrmännen.

I slutet av maj åker Olaus Håkansson och ytterligare drygt 150 man med hästskjuts till Landskrona, där de går de ombord på linjeskeppet Dristigheten. I två vändor hämtar fartyget sedan trupper från Warnemünde. Den första omgången transporteras till Ystad, men den andra förs i stället till Göteborg för att sättas in i det nya konfliktområdet uppe i norr.

Några dagar senare fortsätter Dristigheten upp till Kosterfjorden i norra Bohuslän. Där samlas efterhand ett tiotal större örlogsfartyg och över 70 kanonslupar och andra mindre fartyg tillhörande arméns flotta. Den 26 juli går flottan till segels, passerar norska gränsen och inleder därmed Sveriges  hittills sista krig.

Flottans uppgift blir inledningsvis att rensa öarna i Hvalerarkipelagen, dit en norsk roddeskader är förlagd. Svenskarnas överlägsenhet är tämligen förkrossande, men deras framryckning går så långsamt att norrmännen hinner ge sig av i god tid. Den 3 augusti skickar Dristigheten och de andra örlogsfartygen i land barkasser och slupar på Kråkerøy utanför Fredrikstad. Därifrån inleds beskjutning av Fredrikstad, vars fästning kapitulerar redan dagen därpå.

Därmed är Norge i praktiken betvingat, efter ett krig som bjudit mer på svensk styrkeuppvisning än på egentliga strider. Stilleståndsavtalet tecknas i Moss den 14 augusti.

Fred och fattigdom

Att det till sist har blivit fred i Sverige och Europa innebär att flottan drar ned på sin verksamhet till sjöss, och nu dröjer det flera år innan Olaus åter får sjökommendering. I juni 1816 föds sonen Carl Johan, som inte bara kommer att följa sin far i fotspåren utan också går längre än denne och slutar som underofficer i flottan.

Av 1815 års mantalslängd framgår att familjen nu är bosatt i ett hus ägt av timmermannen Abram Söderqvist. Mantalslängden tar också upp medborgarnas innehav av skattepliktiga lyxartiklar. Olaus noteras som ägare till ett fickur av silver.

Men för örlogsflottans personal är freden förenad med fattigdom. Priserna på livsmedel och andra förnödenheter rusade i höjden under krigsåren, men  lönerna för flottans anställda har på intet sätt följt med i den utvecklingen. Johan Puke, befälhavande amiral i Karlskrona, påpekar i ett brev till Kungl. Maj:t att den som tjänstgör som kofferdibåtsman är värst utsatt av alla:

Ämnad till kärnan av sjöfolket, att vara riktig matros och rätta stammen för underofficerare, särdeles till skepparestaten, har han av Kronan för hela året räknat allt sammanlagt endast omkring 43 riksdaler och då han gör tjänst i land 2 skålpund [850 gram] bröd dagligen. Med denna usla avlöning skall han föda sig, kläda sig (ty Kronan består honom alldeles inga kläder), betala husrum och även skaffa sig bröd för de 6 månader av året då han ej är uppfordrad.

Till sjöss har såväl kofferdibåtsmän som övrigt manskap fri kost och
logi, men freden har ju inneburit att örlogsfartygen numera sällan lämnar
kaj. I land måste manskapet hålla sig med mat på egen hand, med undantag
för den tilldelning av bröd som alla får så länge de är inkallade till
tjänstgöring. Under sitt arbete inne på varvet har de därför fått det allt svårare att försörja sig.

Kofferdikarlarna är inte garanterade sysselsättning i örlogsflottan mer
än under sommarhalvåret, och för dem har därför vintrarna blivit särskilt
svåra att uthärda. Under vintermånaderna har de rätt att ta hyra på handelsfartyg om de inte behövs i örlogsflottans tjänst, och åtminstone teoretiskt kan de på så sätt dryga ut sin magra inkomst. Men i praktiken står den möjligheten sällan till buds – i det bistra svenska klimatet upphör handelssjöfarten nästan helt under årets kallaste månader.

Det här betyder att kofferdibåtsmännen inte har mycket annat att välja
på än att även vintertid försöka hålla sig kvar på örlogsvarvet och arbeta
där för den ersättning som bjuds. Olaus Håkansson, som nu är kofferdikarl sedan tio år tillbaka, lyckas under ett par av efterkrigsvintrarna hålla svälten hjälpligt på avstånd genom att ta tjänst som vanlig båtsman.

Uppenbarligen får han också möjlighet till studier – år 1820 avlägger han artilleriexamen, något som kunde ha blivit ett första steg i en karriär som artilleriunderofficer. Detta blir dock aldrig av, utan Olaus får fortsätta som kofferdibåtsman.

Kustbevakning i Östersjön 1821–23

Sjökommenderingarna återkommer efter hand och blir allt långvarigare. I april 1821 blir Olaus tillsammans med ytterligare tio personer inmönstrad för tjänstgöring på ett kustbevakningsfartyg, kuttern Revanche, som ligger i Nyköping.

Kajen vid Nyköpingsåns mynning förblir den utgångspunkt som kuttern ständigt återvänder till för proviantering och annat underhåll, och nätterna tillbringas nästan alltid i hamn eller för ankar på något skyddat ställe, men i övrigt ägnar fartyget nästan hela återstoden av året åt patrullering längs Sörmlandskusten. Så många som möjligt av de handelsfartyg som kommer i sikte blir prejade och får sin last undersökt. Det hinner bli julafton innan besättningen kan mönstra av. 

Också 1823 tjänstgör Olaus på ett kustbevakningsfartyg: Den 29 april går han ombord på den däckade kanonslupen Curt von Stedingk, som har fått till uppgift att bevaka sjöfarten kring Gotland. I början av maj förtöjer kanonslupen i Visby, som blir fartygets fasta punkt under året.

Kanonslupens ovanligt utförliga loggbok förtecknar ett stort antal prejningar av såväl svenska som utländska handelsfartyg. Somliga skeppare som uppbringas utanför kusten behöver övertygas med både ett och flera lösa skott om att de bör dreja bi och släppa ombord folk från Curt von Stedingk. Men det stora flertalet prejningar äger rum i hamn och består helt enkelt i att en delegation från kanonslupen visiterar de fartyg som råkar ligga för ankar där.

I mitten av juli går Curt von Stedingk till Karlskrona för utbyte av en del av besättningen och komplettering av förråden. Här blir det tydligt att det trots en frikostig tilldelning av brännvin ombord finns gränser för hur mycket man får dricka och hur man får uppträda under spritens inverkan. Den som nu överträder dessa gränser är ingen annan än Olaus Håkansson. Den 18 juli blir han ”avstraffad med 25 prygel för fylleri och subordinationsbrott”. Nästa dag upprepas bestraffningen.

Under sommaren fortsätter patrullerandet längs den gotländska kusten,
men när hösten kommer blir arbetsförhållandena allt kärvare. Här
finns ingen skärgård att söka skydd i, och långa perioder ligger Curt von
Stedingk i hamn på grund av storm eller tjocka. Först i början av december återvänder fartyget till Karlskrona.

År 1824 genomgår örlogsflottan en omorganisation, som bland annat innebär att kofferdibåtsmanskompanierna ersätts med matroskompanier. Olaus Håkansson förs in i rullorna som matros nr. 12 i första matroskompaniet. Hans enda sjökommendering det året blir en månadslång resa i augusti–september, då han far till Danzig med lastbriggen Harmonien. Fartyget återvänder därifrån med sextusen kubikfot ekvirke, en del av det stuvat uppe på däck.
 

Korvetten Jarramas hamnar i motvind 1825

I slutet av april 1825 går Olaus ombord på korvetten Jarramas, en ny och mindre efterföljare till den fregatt med samma namn där han tjänstgjorde som ung. Den 8 maj går korvetten till segels, destinerad till Stockholm. Som passagerare medföljer konteramiral Clas August Cronstedt.

Jarramas hamnar omgående i hård motvind och försöker under de följande dagarna utan framgång kryssa sig upp mot norr. Fartyget gör slag efter slag från väster till öster utan att komma någon vart i den önskade riktningen. Efter fyra dygn siktar man Utklippan utanför Blekingekusten och är alltså tillbaka vid utgångspunkten. Den hårda nordostvinden ger sig inte, och ytterligare tre dygn senare är korvetten fortfarande kvar i närheten av hemmahamnen. Nu har amiral Cronstedt fått nog – han begär att få bli avsläppt, och Jarramas signalerar efter en lotsbåt från Aspö som tar honom med sig in till Karlskrona igen.

Nordostvinden fortsätter obönhörligt, och humöret ombord blir knappast bättre av att skeppspannan är i olag och att besättningen därför allt som oftast får nöja sig med torrföda. Först den 23 maj, efter femton dygn till sjöss, kan korvetten gå till ankars på Stockholms ström. Här embarkerar några dagar senare fjorton kadetter från Karlberg. De ska under några månader tjänstgöra på korvetten som ett led i sin utbildning.

Jarramas vänder söderut igen, till Köpenhamn, där kadetterna flera dagar i rad går i land för att bese staden och örlogsvarvet. Korvettens ordinarie besättning blir kvar ombord, och nöjena för manskapet inskränker sig till att de en eftermiddag ges ”frihet att laga sine kläder”.

I början av juli seglar Jarramas till den norska örlogsstationen Fredriksvern utanför Larvik och sedan tillbaka till Dalarö utanför Stockholm för att återlämna kadetterna. I slutet av augusti är fartyget tillbaka i Karlskrona.

Olaus har vid det här laget bosatt sig på Lilla Björkholmen efter att tidigare ha bott på ett par andra adresser i staden. Något eller några år senare flyttar han till Stora Björkholmen strax intill.
 

Till Ryssland med Eurydice 1826

År 1826 återvänder Olaus till en gammal trotjänare och ungdomsbekant, fregatten Eurydice. Trängseln ombord är lika stor som någonsin förr. Större delen av den 393 man starka besättningen förläggs nere på trossbotten, där ingen ventilation räcker till för att vädra ut den ständigt skämda luften och där inte ens den kortväxte kan stå rak. Varje man har mindre än en halvmeters utrymme på bredden till förfogande för sig själv och sin hängkoj.

Den drygt fyrtio år gamla fregatten är vid det här laget angripen av röta i spant och bordläggning, och när den i hårt väder seglar upp mot Stockholm tränger mängder av vatten in på trossbotten genom läckor i bogen. Eurydice är dessutom påtagligt rank, ett karaktärsdrag som med tilltagande vindstyrka gör sig alltmer påmint och som i storm framkallar ”svårare krängningar och överhalningar än vad ett sådant krigsskepp bör hava”. Under den blåsiga uppresan får fartygets våldsamma slingrande till följd att medhavda ärter och korngryn blandas med varandra sedan skottet mellan dem gett vika. Oredan i proviantförrådet utnyttjas till fullo av det ovanligt stora bestånd av råttor som vistas ombord på fregatten.

Den 12 maj går fregatten till ankars i närheten av Vaxholm, varifrån hon blir bogserad in till Skeppsholmen av ångfartyget Stockholm. Till att börja med har fregatten ett diplomatiskt ärende – den ska överföra en svensk beskickning till Ryssland. Med den åttioårige ambassadören Curt von Stedingk, hans svit och sällskapets nio vagnar inklämda bland folk och förråd under däck seglar Eurydice till Kronstadt, den ryska örlogsbasen utanför S:t Petersburg.

Under återstoden av expeditionen handlar det om exercis. I närmare två månader seglar fregatten kors och tvärs i södra Östersjön, dock med veckolånga uppehåll i Karlskrona, Slite på Gotland och Matvik utanför Karlshamn. Angöringen av den sistnämnda hamnen blir problematisk:

Kl. ¼ 2 gjordes signal efter lots åtföljd med ett skarpt skott. Kl. ½ 2 gigade underseglen och brassade stormärsseglet back och erhöll Karlshamnslotsen Isak Torrström och styrde västra farvattnet åt Matvik. Bärgat bramseglen. Kl. 2 stötte fregatten på grund mellan Nestenö och Sandholmen, då seglen genast bärgades. Utfört varp och kablar i land, störtat vatten, transporterat kanoner från fören till aktern, utfört svåra ankaret, hissat lotsgös åtföljt med ett skott. Kl. ½ 3 ankom Matvikslotsen, då den förra arresterades som var vållande det fregatten kom på grund. Kl. ½ 7 kom fregatten av grund.

År 1827 avlägger Olaus Håkansson skepparexamen, sedan han under större delen av året haft permission från matrostjänsten. Som lärare på skepparskolan hade han flaggskepparen Carl Fredrik Herlin. I egenskap av välbefaren matros med två examina är Olaus nu väl kvalificerad för befordran, men av någon anledning uteblir den. Året därefter är han med på ännu en exercisexpedition med fregatten Eurydice, som den här gången är destinerad till Trondheim.
 

Olaus för en kanonjolle till Stockholm 1829

Tjugo år har nu gått sedan 1808–09 års finska krig, då den svenska örlogsflottan senast var i full aktion. De stora linjeskepp som fortfarande finns kvar från den tiden ligger och ruttnar i Karlskrona, och de nybyggen som skulle kunna ersätta dem är lätt räknade.

En given förklaring till utvecklingen är att det nu råder fredligare tider, men erfarenheterna från de senaste krigen har också sått tvivel på de stora örlogsfartygens möjligheter att effektivt försvara Sverige från anfall utifrån. Bland holmarna och skären i de grunda svenska kustfarvattnen visade sig då kanonslupar och andra mindre farkoster vara väl så användbara som de större fartygen. Dessutom är de naturligtvis mycket billigare.

Den nybyggnad av örlogsfartyg som nu trots allt äger rum inriktas därför i hög grad på kanonslupar och på de ännu mindre kanonjollarna. De sistnämnda är i allmänhet bara 12,5 m långa. De tar sig fram med hjälp av tio par åror, alternativt två master med loggertsegel, och de är bestyckade med en enda grovkalibrig kanon. Karlskronavarvet har de senaste åren varit sysselsatt med en beställning från Stockholms örlogsstation på inte mindre än trettio sådana kanonjollar. På våren 1829 är de färdiga och ska levereras till beställaren.

Varje kanonjolle får en besättning på tio båtsmän. Till en del av jollarna utses en underofficer eller yngre officer som befälhavare, med en matros som närmaste man. Men det tillgängliga befälet räcker inte till för att bemanna samtliga jollar, och närmare hälften av dessa får därför en matros som enda förman för de tio båtsmännen. En av dessa matroser är Olaus Håkansson, som i slutet av maj tilldelas kommandot över kanonjollen Gimle.

Något befäl i formell mening är det förstås inte fråga om. Det vore otänkbart att en enkel matros skulle få tjänstgöra som befälhavare på en aldrig så liten farkost, även om det otvivelaktigt är Olaus som för jollen och har den högsta rangen ombord. Inte heller är det tal om att vare sig Gimle eller någon av de andra jollarna ska företa resan till Stockholm på egen hand. I stället bildar alla de trettio kanonjollarna en samlad flottilj som i sakta mak, seglande och roende, tar sig upp till huvudstaden under de två första veckorna i juni.
 

Saluter utan slut: Åter till Ryssland med Eurydice 1830

I juni 1830 går Olaus för fjärde gången i sitt liv ombord på fregatten Eurydice. Själv har han nu fyllt 42 år, men fregatten har hunnit bli 45 år gammal och gör sin sista resa under segel. Uppdraget är att skeppa över kronprinsen – den blivande kung Oscar I – till S:t Petersburg. Genom att skicka sonen på artighetsvisit till tsar Nikolaj I vill kung Karl XIV Johan underhålla de för tillfället goda relationerna med grannen i öster.

Eurydice anländer till Dalarö den 16 maj och tar där ombord ”diverse möbler och saker för H. Kongl. Höghet”. Några dagar senare embarkerar Hans Höghet själv med en svit på drygt tjugo personer, och fregatten går genast till segels. När Eurydice anländer till Kronstadt utbryter ett intensivare skjutande än vad den svenska örlogsflottan någonsin förmådde åstadkomma i det senaste kriget mot Ryssland. Den här gången är det fråga om fredliga saluter, men effekten är likafullt öronbedövande. Sammanlagt avlossar fartyget 366 skott under sin drygt månadslånga vistelse utanför S:t Petersburg.

Med hälsotillståndet ombord något nedsatt ”av den verkan Nevavattnet
vanligtvis visar sig äga på främlingar” lyfter fregatten ankar i början av
augusti och kryssar sig mödosamt ut ur Finska viken. Sedan kronprinsen
stigit av vid Skeppsholmen i Stockholm återgår både fregattens och manskapets utseende till det vardagliga: En tapetserare kommer ombord för att riva ned den klädsel som varit uppsatt i kajutan, och besättningen återlämnar de nya och prydliga kronotröjor, kronobyxor och hattar som de haft till låns.

På hemväg från Kronstadt hamnade Eurydice i blåsväder; knappast mer än kuling, men det tycks ändå ha gjort intryck på den ombordvarande prinsen. Efter hemkomsten återgav han upplevelsen så här. – Målning av prins Oscar.
 

Kust- och kolerabevakning i skånska farvatten 1831–33

År 1831 är det återigen dags för en exercisexpedition med korvetten Jarramas. Med 21 kadetter från Stockholm ombord seglar fartyget till Norge och därifrån vidare till den franska örlogsbasen i Cherbourg och den brittiska örlogsredden Spithead utanför Portsmouth.

Bara en månad efter återkomsten till Karlskrona blir Olaus åter kallad till sjötjänstgöring. I oktober 1831 reser han till Ystad, där han går ombord på örlogskuttern St. Barthélemy, ett knappt mer än fjorton meter långt fartyg med tjugofem mans besättning. Kuttern ägnar sig åt kustbevakning, i första hand ”mellan Hamrarne”, dvs. i de livligt trafikerade vattnen mellan Sandhammaren i sydöstra Skåne och Bornholms nordligaste udde, kallad Hammeren.

St. Barthélemy är i minsta laget för utomskärsseglatser sent på året, och befälhavaren, löjtnant von Borch, rapporterar till sina överordnade att fartygets utrustning och proviant har sina brister:

Manskapet, ehuru på sitt vis tämligen beklädda, är dock icke sjöbeklätt. Uti sina tunna skinnskor gå de efter en halv timmas regn, eller då sjön står över, våta om fötterna, och deras små tunna vadmalströjor och byxor stå icke stort längre emot. Detta har hittills gått an, då man en dag kunnat torka vad en annan blivit vått, men med bekymmer emotser jag den nu hastigt annalkande våta och kalla årstiden.

Den vid utrustningen erhållne provianten är ganska god, med undantag av ärtorne, vilka äro så fulla med mask att över en tredjedel av partiet redan är förvandlat till mjöl och maskbo. Jag har nödgats skilja dem från den övriga provianten emedan masken kryper omkring överallt. Vid den dagliga utspisningen har väl det utmätta blivit rensat uti vatten, men då besättningen härav lider, och förrådet tycks bestå av goda och gamla ärter blandade, så har jag beslutat att vid första tjänliga väderlek ta upp hela partiet på däck och låta plocka ut så mycket därav som kan utspisas, samt kasta resten överbord.

Bakgrunden till St. Barthélemys bevakningsuppdrag är att Sverige står inför ett nytt och allvarligt hot: En i Västerlandet tidigare okänd farsot, kolera, hade förra året slagit till i Frankrike. Nu är den på väg att sprida sig i Europa, och uppe i vårt land har skräcken börjat stiga. Alla har förstått att sjukdomen är smittsam, men ingen vet hur den smittar och ingen vet någon bot för den som drabbats. Uppåt hälften av de insjuknade dör.

Förutom att hålla uppsikt över seglare som närmar sig svensk hamn angör St. Barthélemy regelbundet Bornholm för att höra efter hur befolkningen där mår. I början av november, då kuttern ankrat i lä för kulingvindar utanför Allinge, noteras exempelvis att man ”haft jollen i sjön och på avstånd efterfrågat hälsotillståndet på Bornholm”.

I december går St. Barthélemy till Karlskrona, men i början av april nästa år inleds en ny kustbevakningssäsong. Då embarkerar Olaus och ett antal andra matroser och båtsmän från Karlskrona på kanonslupen Victor von Stedingk, som ligger i Malmö hamn.

De svenska myndigheterna har nu infört skärpta karantänsbestämmelser för att om möjligt hålla sjukdomen utanför landets gränser. Kanonslupen har fått till uppgift att se till att inget främmande fartyg angör skånska hamnar eller kuster utan att först ha legat i karantän ett antal dagar. Under sitt befäl har kanonslupen en hel liten flotta av mindre kustbevakningsbåtar, som går i skytteltrafik till andra hamnar eller till fasta bevakningsposter utanför kusten.

Själv blir Victor von Stedingk praktiskt taget hela året liggande i Malmö, och för dem som är kvar ombord på kanonslupen är tillvaron i hamnen tämligen enahanda. Först i början av februari 1833 kan Olaus mönstra av och resa hem till Karlskrona sedan Victor von Stedingks karantänsbevakning till sist dragits in.

Skonerten Falk går koleran till mötes 1834

Olaus Håkanssons sjöresa år 1834 blir en exercisexpedition med skonerten Falk. Denna ingår i en mindre eskader, anförd av fregatten af Chapman. I slutet av juni samlas fartygen på Strömmen i Stockholm, varefter de kryssar av och an i södra Östersjön under återkommande segel- och artilleriexercis.

Den 19 augusti ankrar eskadern på Stockholms ström inför expeditionens avslutning. Samma dag kommer också koleran till huvudstaden. Det dröjer några dygn innan läkarna kan slå fast att det rör sig om den fruktade farsoten, men så snart beskedet kommer får örlogseskadern order om omedelbar hemsegling.

När skonerten Falk en vecka senare passerar in mellan de fästningar som bevakar inloppet till Karlskrona blir hon stoppad och får lägga sig i karantän innanför Tjurkö. Olaus och övriga besättningsmän genomgår sedan regelbundna hälsokontroller av det mer handfasta slaget – varje gång fartyget får besök av karantänsläkaren kommenderas de i tur och ordning upp i masttoppen. Den som orkar äntra ända dit upp måste anses vara kry.

Efter tolv dygns karantän förklaras Falk smittfri och får segla in till Karlskrona. Karantänspersonalen har då försökt undanröja eventuell kvarvarande smittrisk genom rökning under däck, och läkaren har en sista gång skickat besättningen till väders.

De sista åren till sjöss

Olaus Håkansson har nu varit sjöman i närmare trettiofem år, och hans gedigna erfarenhet kan inte längre uppväga det faktum att han är äldre och tröttare än förr. Likafullt fortsätter sjökommenderingarna, och oftast handlar de om virkestransporter, liksom tidigare med flottans egna lastfartyg. Olaus
finns med när lastbriggen Harmonien hämtar ek i Västervik år 1835 och i Ystad 1838, när skonerten Gäddan i samma ärende går till Döderhultsvik (våra dagars Oskarshamn) och Malmö 1837, och därtill när galeasen Flickan seglar till Malmö 1841.

Det mesta av ekvirket utgörs av rejäla stockar, så tunga och bemängda
med fukt att de inte ens flyter. När Harmonien lastar virke i Västervik
fraktas timret i omgångar ut till fartyget på en flotte, men två av stockarna
rullar överbord i sjögången och går omedelbart till botten. De tyngsta ekträna kan väga tre–fyra ton, och fartygens besättningar är i minsta laget för att hantera dem. Många får händer, fötter eller ben i kläm under de otympliga stockarna, och det händer också att de tunga lyften medför bråckskador.

På skonerten Gäddan inskränker sig manskapet till sex matroser, åtta båtsmän och en skeppsgosse. Fartygschefen betecknar dessutom matroserna som ”föga kraftfulla”. Alla är mer eller mindre till åren komna – det är klent bevänt med föryngringen inom matroskåren.

När Olaus i maj 1842 kommenderas ombord på lastjakten L'Ecumeur blir han samma dag skickad tillbaka i land igen. Han är 54 år gammal och har gjort sitt ombord på flottans fartyg. Några år senare blir mönsterförrättarens kärva omdöme att Olaus Håkansson är ”oduglig till sjötjänst”.

Olaus Håkanssons allra sista resa

En välbefaren och yrkeskunnig sjöman kan flottan likväl ha användning av även sedan han blivit för gammal att gå till sjöss. År 1851 noterar mönsterrullan att Olaus Håkansson tjänstgör som instruktör på varvets tackelkammare. Även Olaus själv har allt intresse av att bli kvar i tjänst så länge det någonsin går – pensionen för en avgången matros är inte lätt att leva på. Vid det här laget är han änkling – hustrun Anna Greta avled på våren 1849. År 1859 dör också dottern Fredrika.

Faktum är att Olaus inte lämnar sin tjänst förrän den 9 juni 1863, efter sextiotre år i yrket och med ett fyrtiotal sjöresor bakom sig. Han är då sjuttiofem år fyllda. Sedan länge är han innehavare av svärdsmedaljen, och han får ett ”gott avsked” – med andra ord skils han från tjänsten med all heder.

Kungsholms fästning vid inloppet till Karlskrona.
Här bodde Olaus under sin sista tid i livet.
– Litografi efter en teckning av J.C. Berger 1848.

Knappt fyra år senare, den 23 januari 1867, avlider Olaus Håkansson av kronisk bröstsjukdom och ålderdomssvaghet. Sin sista tid har han tillbringat på Kungsholms fästning, inneboende hos sonen och flaggkonstapeln Carl Johan som tjänstgör där ute.

Det har gått många år sedan dess, och det är nästan uteslutande med arkivens hjälp som jag har kartlagt Olaus Håkanssons liv. För en del år sedan fann jag emellertid att han inte var alldeles bortglömd av sina ättlingar. År 1984 fick jag kontakt med Otto Wittbom, dotterson till Olaus dotter Fredrika. Wittbom var vid den tidpunkten 95 år gammal, men hans brev är skrivna med säker handstil och ett suveränt förakt för 1906 års stavningsreform. Sedan jag frågat honom om Olaus död kontaktade han i sin tur en syssling, dotterdotter till Carl Johan Håkansson. Hennes svar återgav han så här:

Han bodde hos morfar på Kungsholmen, när han dog. Det var så besvärligt vid hans begrafning, för isen varken bar eller brast, när man skulle föra över till Aspö begrafningsplats.

Ännu nästan hundratjugo år efteråt fanns alltså ett levande minne av händelsen bevarat i släkten.

Olaus Håkanssons allra sista resa, mitt i vintern 1867, förde honom tvärs över inloppet till Karlskrona, från Kungsholms fästning till kronokyrkogården på Aspö. Där begravdes han den 28 januari.

Begravningsplatsen ligger avskilt och har nu för tiden få besökare. Bara några enstaka stenar finns kvar som minne av de många tusen sjömän som vilar här. Men området vårdas alltjämt, och det är vackert och fridfullt. Mellan träden nere vid stranden ser man havet och en skymt av fri horisont.

Kronokyrkogården på Aspö utanför Karlskrona, där Olaus Håkansson är begravd.
– Foto: Claes Bernes 2007.

Olaus Håkanssons sjökommenderingar
Som skeppsgosse
År	Tid ombord	Fartyg	Fartygets uppdrag
1801	4½ mån.	Linjeskeppet Vasa	Insats mot engelska flottan
1802	6 mån.	Fregatten Jarramas	Exp. till Saint-Barthélemy
1802-3	6½ mån.	Fregatten Jarramas	Konvojering på Medelhavet
1804	10 dagar	Briggen Diana	Exercis
1805	18 dagar	Fregatten af Chapman
Som kofferdibåtsman
År	Tid ombord	Fartyg	Fartygets uppdrag
1806	5 mån.	Fregatten Fröja	Patrullering i Östersjön
1807	3½ mån.	Linjeskeppet Gustav III	Trupptransporter till Rügen
1807	5 mån.	Linjeskeppet Försiktigheten	Trupptransport från Rügen
1808	7 veckor	Fregatten af Chapman	Patrullering i södra Östersjön
1808	5½ mån.	Briggen Phoenix	Patrullering i Finska viken
1808	12 dagar	Åbojakten Furstinnan
1809	4 mån.	Linjeskeppet Manligheten	Blockskepp i Karlskrona
1810	2 mån.	Lastbriggen Ekonomien	Ektransporter från Rügen
1811	2½ mån.	Linjesk. Kung Adolf Fredrik	Blockskepp i Karlskrona
1811	5 mån.	Linjesk. Fäderneslandet	Blockskepp i Karlskrona
1812	9 mån.	Fregatten Eurydice	Patrullering i Östersjön
1813	9 mån.	Linjeskeppet Äran	Trupptransporter, konvojering
1814	4 mån.	Linjeskeppet Dristigheten	Trupptransporter, bl.a. till Norge
1818	6 veckor	Kanonslupen C. v. Stedingk	Kustbevakning
1820	2½ mån.	Lastbriggen Två bröder	Ektransporter från Helsingborg
1821	9 mån.	Kuttern Revanche	Kustbevakning vid Sörmland
1823	8 mån.	Kanonslupen C. v. Stedingk	Kustbevakning kring Gotland
1824	5 veckor	Lastbriggen Harmonien	Ektransport från Danzig
Som matros
År	Tid ombord	Fartyg	Fartygets uppdrag
1825	4 mån.	Korvetten Jarramas	Exercisexpedition till Norge
1825	3 veckor	Linjeskeppet Försiktigheten	Avrustning
1826	5 mån.	Fregatten Eurydice	Expedition t. Kronstadt, exercis
1828	3½ mån.	Fregatten Eurydice	Exercisexpedition till Norge
1829	18 dagar	Kanonjollen Gimle	Leverans av jollen t. Stockholm
1829	12 dagar	Briggen Delphin	Hemtransport från Stockholm
1830	3 mån.	Fregatten Eurydice	Expedition till Kronstadt
1831	4 mån.	Korvetten Jarramas	Exercisexp. t. Frankrike/Engl.
1831	2½ mån.	Kuttern St. Barthélemy	Kustbevakning i södra Östersjön
1832-33	10½ mån.	Kanonslupen V. v. Stedingk	Kustbevakning i Öresund
1834	3½ mån.	Skonerten Falk	Exercisexpedition i Östersjön
1835	7 veckor	Lastbriggen Harmonien	Ektransport från Västervik
1836	6 veckor	Linjesk. Fäderneslandet	Blockskepp i Karlskrona
1836	7 veckor	Lastjakten Svan	Lokala transporter i Karlskrona
1837	5 dagar	Korvetten Jarramas
1837	2 mån.	Lastskonerten Gäddan	Transporter av ekvirke och krut
1838	3 mån.	Lastbriggen Harmonien	Ektransporter från Ystad
1839	3 mån.	Fregatten Göteborg	Exercisexpedition till Norge
1841	3 mån.	Lastgaleasen Flickan	Transporter av ekvirke m.m.
1842	1 dag	Lastjakten L'Ecumeur

Läs mer om Olaus Håkanssons sjöresor och tillvaro i örlogsflottan i boken
Segelfartygens tid!

Källor:

Kyrkoarkivalier från Karlskrona amiralitetsförsamling och Karlskrona stadsförsamling

Mantalslängder för Karlskrona

Flottans arkiv:
   Generalmönsterrullor, Rullor flottan 1635–1915, IVa, IVb, IVc
   Sjöexpeditioner (Chefsjournaler, Loggböcker, Skeppsmönsterrullor)

Karlskrona station:
    Skeppsmönsterrullor, Sjömilitiekontoret 1, EIa
    Rullor, Sjömilitiekontoret 3, EIa, EIII
    Sjöjournaler, Stationsbefälhavarens militärexpedition, FII
    Loggböcker, Stationsbefälhavarens militärexpedition, FIV
    Ankomna handlingar, Stationsbefälhavarens kansli, FIa

Claes Bernes: Segelfartygens tid. Stockholm: Medströms (2008)