Marta Christina Berlin (1769–1827)I februari 1769 får Nils Berlin, snickare vid repslagarbanan på Karlskrona örlogsvarv, och hans hustru Helena Eriksdotter sitt sjätte barn. Det är en flicka, och enligt dopboken får hon namnet Märta Stina. Själv använder hon senare i livet en variant på detta namn: Hon kallar sig Marta Christina. Kort efter sin artonårsdag, på våren 1787, blir Marta Christina gravid. Hon har inlett ett förhållande med den då 21-årige blivande arklimästaren Sven Herlin. Paret hinner inte gifta sig förrän i augusti, och vid det laget börjar det bli svårt att dölja vad som inträffat. De väljer att förlägga lysning och vigsel till Nättraby ett stycke bortom staden och stadsbornas blickar. Sonen Carl Fredrik föds den 18 december 1787, och Marta Christinas far Nils finns med bland vittnena vid dopet i Amiralitetskyrkan två dagar senare. Sven Herlin, som på sommaren befordrats till arklimästare, har just fått tre års permission från sin tjänst. Men familjens tid tillsammans blir inte lång. Redan efter några få månader återkallas makens permission. Den 7 maj 1788 kommenderas han till tjänstgöring på örlogsfartyget Prins Gustaf, och tre dagar senare går han ombord. Han kommer aldrig tillbaka. I slaget vid Hogland den 17 juli 1788 tas Prins Gustaf och hela dess överlevande besättning till fånga av ryssarna. Under tre år svävar såväl Sven Herlins arbetsgivare som hans hustru i ovisshet om vad som hänt honom – de vet bara att han försvunnit i Ryssland. Åtskilliga anhöriga till dem som deltagit i slaget vid Hogland kan följande år kvittera ut prispenningar, dvs. belöning för de erövringar av fientliga fartyg som gjordes under bataljen. Även anhöriga till besättningen på Prins Gustaf får del av denna belöning, och Marta Christina erhåller 3 riksdaler och 24 skilling. Däremot konstaterar flottans tjänstemän att de tyvärr inte kan betala ut någon som helst lön till Sven Herlin eller hans anhöriga så länge hans öde förblir okänt. Budet om Sven Herlins död i rysk fångenskap i februari 1790 når hans hustru först året därpå. Efter ansökan på hösten 1791 beviljas hon nu pension efter maken – i början uppgår den till 10 riksdaler årligen. Marta Christina Berlin förblir livet ut gratialist (dvs. mottagare av pension efter en person som varit anställd i det militära). Pensionsbeloppet har dock på 1820-talet sjunkit till 5 riksdaler per år. Marta Christina gifter aldrig om sig, men nya män förekommer av och till i hennes liv. Hösten 1794 får hon en dotter utom äktenskap. Faderns namn vill eller kan hon inte uppge på prästens fråga. Flickan får namnet Sophia, men hon dör i bröstfeber knappt två år senare. En pension på 10 riksdaler per år räcker inte för att försörja ens en liten familj, och Marta Christina tvingas ta anställning som hushållerska. I den rollen finner vi henne efter en tid i Ramdala, en kyrkby belägen en dryg mil utanför Karlskrona. Där får hon på sommaren 1797 en utomäktenskaplig son som döps till Nils Johan. Hennes son med Sven Herlin, Carl Fredrik, tycks vid det här laget få klara sig på egen hand, trots att han bara är i tioårsåldern. Redan 1795, vid åtta års ålder, antogs han som skeppsgosse i Karlskrona. År 1802 finns Marta Christina i Lyckeby strax utanför Karlskrona. Där får hon en andra dotter utom äktenskap, och även denna flicka får namnet Sophia. Hennes fjärde och sista utomäktenskapliga barn, dottern Helena Fredrika, föds i Lyckeby år 1806. Sannolikt är Marta Christina vid det här laget anställd och bosatt vid häradshövdingebostället i Lyckeby. Fadern till Helena Fredrika uppges vara en murargesäll
Cedergren
från Skåne. Som enda dopvittne framträder Marta Christinas
yngsta syster Lisa Catharina Berlin. Hon har delat Marta Christinas öde
i så måtto att hon fått flera utomäktenskapliga
barn. Marta Christinas yngsta dotter blir bara ett år gammal, men Nils Johan och den andra Sophia blir vuxna (Sophia lever ända till år 1884). Båda dessa utomäktenskapliga barn tar sitt efternamn efter Marta Christinas avlidne make. På så sätt uppkommer en sidogren av släkten Herlin/Härlin som lever kvar i Karlskrona in på 1900-talet. Sonen Nils Johan, som blir vävare vid segelduksfabriken i Lyckeby, skaffar nämligen familj och får både barn och barnbarn. Även Marta Christina själv använder åtminstone mot slutet av sitt liv namnet Herlin. Marta Christina flyttar av allt att döma tillbaka till Karlskrona medan Nils Johan och Sophia ännu är ganska små. När de hunnit bli vuxna, i början på 1820-talet, har deras mor återförenats med sin äldste son: Hon är inneboende hos Carl Fredrik, som gjort en snabb karriär som underofficer och efterhand har fått det mycket gott ställt. Även hans svärmor Sigrid Ryberg bor vid den här tiden hemma hos honom, förutom hustrun och en stadigt växande barnaskara. Marta Christinas liv slutar likväl i ensamhet och armod. När
hon 57 år gammal dör av ”tärande sjukdom” (sannolikt någon
form av cancer) i februari 1827 har hon sedan en tid bott på
fattighuset.
Med tanke på sonens goda ekonomi är detta svårförklarligt. |