Otto Hansson (1856–1929)

Flaggstyrmannen Otto Hansson blev i hemstaden Karlskrona känd som ”Vega-Hansson” sedan han som ung matros hade deltagit i Nordenskiölds färd med Vega runt Europa och Asien.

Otto Hansson i flaggstyrmansuniform. På bröstet bär han dels svärdsmedaljen, en utmärkelse som skickliga underofficerare brukade få mot slutet av sin tjänstgöring, dels också den långt mer exklusiva Vegamedaljen, tilldelad besättningsmedlemmarna på Vega efter hemkomsten till Sverige år 1880.

Otto Hanssons minne har i största korthet tecknats av Erik Hägg i boken Under tretungad flagga:

Född 1856 på Västerudde i Karlskrona, blev han skeppsgosse 1869, matros 1874, underofficer 1892 och flaggunderofficer 1901. Åtskilliga expeditioner på kronans fartyg, såsom med korvetterna Norrköping, Eugenie och Balder samt två långresor med fregatten Vanadis, skänkte honom rika minnen på gamla dagar. Men av alla resor gav dock färden 1878-1880 på Vega runt Asien och Europa den största behållningen.

Hansson var på sin tid flottans starkaste karl och det vill ej säga litet. När Vega låg vid kap Tjeljuskin gensköt han vid ett tillfälle en säl, som försökte komma undan i en vak, tog djuret i ”bakfenorna” och släpade det levande ombord. Det har även sagts att han i någon främmande hamn på det mest eftertryckliga sätt klådde upp ett halvt dussin sluskar, som slagit en svensk skeppsgosse och berövat honom hans blygsamma landgångskassa. Ännu vid hög ålder var ”Vega-Hansson” en ståtlig man att skåda och säkerligen fortfarande i stånd att värja sig mot åtskilliga karlar av vanlig kaliber.

När man försökte att få ur honom något av de ungdomshändelser, där hans rättrådighet, lugna beslutsamhet och styrka samverkat vid skipandet av lag och rätt, fick man till svar att han ej varit med om något annat än det, ”som vanligen träffar sjöfolk”.

Flaggstyrman Hansson var en fridsam man, som plikttroget och med synnerligen gott omdöme skötte alla sina åligganden. Han åtnjöt ett berättigat och orubbligt förtroende på alla håll. Efter sitt inträde i pensionsåldern 1911 erhöll han anställning vid ”Sjöofficerarnas serviskassa”. Han gick till ankars i den sista hamnen år 1929.

Episoden med sälen nämns både i Nordenskiölds skildring av Vega-färden och i den dagbok som fartygets timmerman Sven Andersson (”Vega-Sven”) förde ombord. Till skillnad från vad Hägg hävdar inträffade händelsen inte vid Kap Tjeljuskin utan under Vegas övervintring vid Pitlekaj i östligaste Sibirien. Timmermannens dagboksnotering för den 30 maj 1879 lyder så här:

Vid middastiden, när jag skulle gå om bord, så var det andra manskapet, en del nere på isen, en hängde på relingen och löjtnant Brusewitz med en båtshake. De såg en säl, som hade krupet upp åt med sidan på isen. Löjtnanten skulle hugga den. Han huggde, men inte råkte. Då sprang en matros och jag fram och matrosen han körde ner hela armen och fick tag i den i stjärten och jag sparkade till den med foten, så vi fick den levande. Vi släppte den i badkaret, men den var så arg, så när klockan var 1, då hade jag vakt, då befallte de mig att släppa den. Jag tog den i en kolkorg och släppte den på snön och den hade så brått till vattnet.

Otto Hansson gifte sig med Hilda Fredrika Berg, som var dotter till blockmakaren Carl Johan Berg och syster till min farmors mor Judith Berg. Paret bodde under senare delen av livet vid Viktoriagatan på Ekholmen i Karlskrona, i ”en ljus lägenhet med kvittrande kanariefåglar” enligt vad min far Stig Bernes har berättat. Han besökte dem emellanåt under 1920-talet tillsammans sin mor, Judiths dotter Ellen, och upplevde dem som gamla men lättsamma till sättet.

Otto med hustrun Hilda vid påsken 1923. Tavlorna med skärgårdsmotiv på väggen har Otto målat själv. Den vänstra ser ut så här:

Till Vega-Hanssons talanger hörde inte bara en osedvanlig kroppsstyrka utan också intresse och anlag för teckning och målning. Sådant sysslade han med redan som tjugotreårig matros ombord på Vega, och Nordenskiöld återger två av hans teckningar i sitt tvåbandsverk om expeditionen. Hemma målade han i olja, och åtminstone tre av målningarna finns bevarade.

Utflykt i Karlskronaskärgården i mitten av 1920-talet. Otto Hansson sitter längst till höger, och det är hustrun Hilda som bär hatt. I mitten syns Hildas systerdotter Ellen Bernes och hennes tre barn, Stig, Birgit och Lisbeth. En annan systerdotter, Berta, sitter längst bak till vänster. Sällskapet har seglat ut till ön med en bark, en av de skeppsbåtar från 1800-talet som fortfarande är i bruk i Karlskrona.

När jag år 2012 besökte Centrum för vetenskapshistoria fick jag av en händelse syn på ett skrin som visade sig ha tillhört Otto Hansson och nu fanns i deras samlingar. Otto skänkte det på ålderns höst, år 1927, till en greve i Stockholm, enligt påskriften som tack för ”den älskvärdhet som Ni, Herr Grefve, visade mig vid mitt besök i Stockholm vid den senaste Wega-festen”. Efter sin pensionering deltog Otto Hansson regelbundet i det firande av Vega-expeditionen som årligen arrangerades i Stockholm (vid åtminstone något av dessa tillfällen hälsade han också på hos systerdottern Ellen Bernes och hennes familj ute i Vaxholm).

Utanpå skrinet som har tillhört Otto Hansson finns inte bara hans svärdsmedalj och Vegamedalj utan också flera andra medaljer som präglats vid Vegas hemkomst.

Greven ifråga överlät senare skrinet till Vetenskapsakademien, där Centrum för vetenskapshistoria nu har sin verksamhet. Innehållet utgörs bland annat av ett antal mindre redskap som Otto Hansson uppenbarligen hade bytt sig till av den tjuktjiska lokalbefolkningen vid Pitlekaj, där Vega övervintrade.

Fågelslunga som Otto Hansson bytt till sig från tjuktjerna vid Pitlekaj.