Nordenskiöld, Vega och Nordostpassagen

Av Claes Bernes

På kvällen den 24 april 1880 ångade ett fartyg långsamt in mot Stockholm och ankrade på Strömmen utanför slottet. En armada av båtar hade följt med fartyget in från Vaxholm, och på kajerna vid Strömmen stod tiotusentals människor och väntade. Fyrverkerier och kanonsaluter dånade, och hela sceneriet var upplyst med otaliga lanternor och facklor. Männen ombord steg i land vid Logårdstrappan och togs emot på slottet av kungaparet med välkomsttal och medaljer.
 

Drömmen om Nordostpassagen

Adolf Erik Nordenskiöld (1832 - 1901). Alla svartvita bilder som återges här är hämtade ur Nordenskiölds bokverk om Vega-expeditionen.

Orsaken till uppståndelsen var att fartyget, som hette Vega, hade blivit det första som tagit sig fram från Atlanten till Stilla havet via Norra Ishavet och därigenom kunnat segla hela vägen runt Europa och Asien. Det kan diskuteras hur betydelsefull den bedriften egentligen var, men att den hade ett stort symbolvärde är alldeles uppenbart. Polarforskningen tilldrog sig vid den här tiden en uppmärksamhet som vi kan ha svårt att föreställa oss i dag. Dessutom stod den svenska nationalismen på sin höjdpunkt, och det sågs som en oerhörd framgång att just en svensk expedition nu hade genomfört en stor geografisk upptäckarbragd. Att expeditionsledaren, Adolf Erik Nordenskiöld, strängt taget var född och uppvuxen i Finland var svenskarna i det här ögonblicket benägna att bortse från.

Symbolvärdet förhöjdes ytterligare av att Vega-expeditionen hade lyckats där andra under nästan trehundra år ständigt hade misslyckats. Att finna Nordostpassagen, en framkomlig farled norr om Asien som skulle kunna bli en genväg till Fjärran Östern för europeiska handelsfartyg, hade blivit en dröm för furstar och köpmän i Nord- och Västeuropa redan på 1500-talet. Förhoppningen var att man på så sätt framgångsrikt skulle kunna konkurrera med den oerhört lönsamma spanska och portugisiska handelssjöfarten till Ostasien runt Godahoppsudden.

Sökandet efter Nordostpassagen, liksom efter en motsvarande sjöväg norr om Nordamerika (Nordvästpassagen), blev en av de främsta drivkrafterna för utforskningen av Arktis. Alla som här sökte farbara vägar till Fjärran Östern fastnade dock i den drivis som praktiskt taget året om fyller vattnen utanför Sibirien och i den kanadensiska övärlden.

Nordenskiöld anslöt sig till traditionen i så måtto att han ville öppna en handelsväg i nordliga farvatten. Att Nordostpassagen aldrig skulle bli någon allvarlig konkurrent till de sydligare färdvägarna mot Ostasien hade dock med tiden blivit ganska uppenbart. I stället intresserade sig Nordenskiöld för de stora floder - Ob, Jenisej och Lena - som mynnar vid den sibiriska kusten. Han menade att man via dessa floder skulle kunna exportera spannmål och andra produkter från Centralasiens bördiga jordbruksområden, förutsatt att det sedan gick att leta sig fram längs kusten från flodmynningarna till Atlanten eller Stilla havet.

I rapporter från gångna tiders resor hade Nordenskiöld funnit uppgifter som tydde på att havet faktiskt blir i stort sett isfritt allra närmast den sibiriska kusten under några veckor varje sensommar, sannolikt tack vare vattenutflödet från de stora floderna. Han hade också skaffat sig praktisk erfarenhet av saken: Åren 1875 och 1876 hade han framgångsrikt genomfört två expeditioner med smärre fartyg från Sverige till Jenisej. Nu ville han en gång för alla bevisa Ishavets farbarhet genom att föra ett fartyg ända bort till Berings sund, helst inom loppet av en enda sommarsäsong.
 

Vega och hennes följeslagare

Nordenskiöld var vid det här laget väletablerad och välkänd som polarforskare, med en Grönlandsexpedition och flera resor till Spetsbergen bakom sig. Han hade skaffat sig givande kontakter med kungahuset och med förmögna affärsmän, och han hade inga svårigheter att skaffa finansiärer till den nya expeditionen. Oscar II och handelsmannen Oscar Dickson hörde till de främsta bidragsgivarna. Också regering och riksdag såg välvilligt på planerna och ställde kostnadsfritt två sjöofficerare och en besättning på 17 man från flottan i Karlskrona till expeditionens förfogande.

Louis Palander, fartygschef på Vega (1842 - 1920)

Till fartygschef utsågs löjtnant Louis Palander, som deltagit i flera av Nordenskiölds tidigare expeditioner, medan E.C. Brusewitz blev hans närmaste man. Som framgår av Vega-expeditionens deltagarförteckning anslöt sig också en vetenskaplig stab bestående av tre svenska forskare (förutom expeditionsledaren Nordenskiöld själv) samt tre yngre utländska sjöofficerare med vetenskaplig skolning.

Expeditionsfartyget Vega, inköpt 1877, hade byggts några år tidigare i Bremerhaven som fångstfartyg avsett för arktiska farvatten. Hon var en barkriggad tremastare försedd med en 60 hästkrafters ångmaskin, 43 m lång och på 357 bruttoregisterton.

Det stod redan från början klart att Vega vid sidan om all annan utrustning endast med svårighet skulle rymma allt det kol hon kunde behöva för att klara av hela Nordostpassagen. Nordenskiöld beslöt därför bygga ett mindre ångfartyg, kallat Lena, som med rejäla mängder kol ombord skulle slå följe med Vega till floden Lenas mynning. I planeringens slutskede fick Nordenskiöld dessutom i uppdrag av en av sina finansiärer att utrusta ytterligare två fartyg, ångbåten Fraser och segelfartyget Express. De var destinerade till Jenisej med en del varor, som dock ingalunda skulle fylla deras lastrum helt. Även dessa fartyg skulle med andra ord kunna förse Vega med kol under resans gång.
 

Mot norr

Efter översyn och utrustningsarbeten vid örlogsvarvet avseglade Vega från Karlskrona den 22 juni 1878. Ytterligare en del utrustning togs ombord i Köpenhamn, och i Göteborg mönstrade den vetenskapliga personalen på fartyget. Nordenskiöld själv gick dock inte ombord förrän Vega den 17 juli nådde Tromsö i Nordnorge. Här kompletterades besättningen dessutom med tre norska fångstmän. I Tromsö väntade också Lena, medan Fraser och Express hade seglat i förväg.

Vegas färd längs Nordostpassagen

Vega och Lena lämnade Tromsö den 21 juli men hamnade snart i så dåligt väder att de förlorade varandra ur sikte. Hela eskadern förenades dock den 30 juli vid en avtalad mötesplats, nämligen Chabarova, ett litet samhälle vid Jugorsundet söder om Novaja Zemlja. Här bodde ryssar och samojeder, och såväl forskare som besättning på Vega gav sig in på byteshandel med de sistnämnda. Expeditionen hade mångskiftande vetenskapliga ambitioner, även på det etnografiska området, och av samojederna kunde Nordenskiöld byta till sig en rikhaltig samling av gudabilder och andra konstföremål. Det blev också tid för en del botaniska och zoologiska studier i omgivningarna.

Att även rasbiologiska funderingar hörde till vetenskapen var en självklarhet på den här tiden. I sitt populärvetenskapliga verk om expeditionen, Vegas färd kring Asien och Europa, ser sig Nordenskiöld  föranlåten att sortera in de nordliga folkslagen och deras kulturnivå i en kvalitetsskala:

Av de polarfolk, med hvilka jag gjort bekantskap, stå renlapparne utan tvifvel högst; der näst komma eskimåerna från danska Grönland. ... Näst dessa i hyfsning komma eskimåerna i nordvestra Amerika, på hvilkas ursprungligen råa lif beröringen med de amerikanska hvalfångarne tyckes hafva haft ett ganska välgörande inflytande. ... Dernäst komma tschuktscherna, som ännu endast obetydligt stått i beröring med män af europeisk ras. ... Sist komma samojederna, eller åtminstone de samojeder, som bebo gränstrakterna mot den kaukasiska stammens länder. På dessa tyckes inflytandet från den högre rasen, med dess reglementen och förordningar, dess handelsmän och framför allt dess eldvatten, verkat afgjordt försämrande.

Samtliga fyra fartyg lyfte ankar den 1 augusti och gav sig ut på Karahavet bortom Novaja Zemlja. Vega tog då och då prov på havsbottnens djurliv med hjälp av skrapor. Här och var förekom drivis, och tidvis försvårades navigerandet av dimma, men några dagar senare kunde eskadern återsamlas vid Dicksons hamn. Detta var en naturlig hamn som Nordenskiöld år 1875 hade upptäckt i de obebodda trakterna vid Jenisejs mynning. "I en framtid blir den helt säkert af stor vigt för Sibiriens in- och utförsel", ansåg han. Här skildes Fraser och Express från expeditionen och tog sig uppför Jenisej, segelfartyget på släp efter ångbåten. De återkom i slutet av september till Norge.

Vega och Lena fortsatte långsamt och försiktigt österut längs kusten, regelbundet signalerande med ångvisslorna för att inte förlora kontakten med varandra i den ofta dåliga sikten. Nu var expeditionen ute på praktiskt taget okända vatten. Kustlinjens sträckning var visserligen känd i grova drag efter gångna tiders expeditioner på land och kortare utflykter med småbåtar från flodmynningarna. Något större fartyg hade däremot aldrig tidigare tagit sig fram här, och sjökort med djupangivelser saknades helt. När dimman tätnade var det därför säkrast att ligga helt still. Sådana uppehåll utnyttjades till strandhugg för botaniska, zoologiska och geologiska undersökningar.
 

Kap Tjeljuskin skildrat ur två perspektiv

Den 19 augusti nådde expeditionen sin nordligaste punkt, Kap Tjeljuskin vid 78 graders nordlig latitud. Nordenskiöld hade skäl att känna sig belåten:

Vi hade nu nått ett stort, under århundraden förgäfves eftersträfvadt mål. För första gången låg ett fartyg förankradt utanför den gamla verldens nordligaste udde. Ej under då, om tilldragelsen firades med flaggning och kanonsalut och, sedan vi återvändt från vår utflygt i land, med festtillställning om bord, med vin och skålar.

Vega saluterar sin ankomst till Kap Tjeljuskin

För det mesta är dock Nordenskiölds berättelse anmärkningsvärt sparsmakad med detaljer om Vegas färd och tilldragelserna ombord. I hans omfångsrika tvåbandsverk om expeditionen ägnas kanske bara en tiondel av de sammanlagt uppåt tusen sidorna åt den egentliga reseskildringen. Merparten av innehållet upptas i stället av redogörelser för expeditionens vetenskapliga fynd och av historiska exposéer över tidigare expeditioner i nordliga trakter.

Delvis kan man se detta som ett utslag av Nordenskiölds von oben-perspektiv på tillvaron ombord. Han behövde sällan befatta sig med annat än vetenskapliga spörsmål. Umgänget mellan expeditionsledningen och Vegas manskap var begränsat och allt annat än jämlikt - fartyget var ett klassamhälle i miniatyr. Nordenskiöld befann sig i en annan värld än matroser och båtsmän, och det hör till undantagen att han över huvud taget nämner dem vid namn i sin skildring.

Att Nordenskiöld inte har så mycket att berätta om resan kan emellertid också bero att den var tämligen fattig på den dramatik som kännetecknade många andra polarexpeditioner. Som ämne för en spännande reseskildring står sig Vega-expeditionen slätt i jämförelse med exempelvis Nansens, Rasmussens och Shackletons farofyllda färder.

Strängt taget ska nog detta ses som ett gott betyg åt både Nordenskiöld och Vegas fartygschef Palander. Att alla deltagare kom hem med liv och hälsa i behåll var till stor del ett resultat av deras gedigna erfarenhet och omsorgsfulla förberedelser. Skörbjuggen, ett gissel inte minst för brittiska polarexpeditioner ända in på 1900-talet, lyste helt med sin frånvaro på Vega tack vare en någorlunda varierad kost och regelbunden tilldelning av tranbärssaft eller mullbärsgröt. Även sämjan ombord tycks i huvudsak ha varit god, trots de stora skillnaderna mellan befälets och manskapets villkor. Samtliga i manskapet hade anmält sig frivilligt till expeditionen och var noggrant utvalda av Palander.

Likafullt är det tillfredsställande att kunna konstatera att Nordenskiöld inte var den ende som skildrade resan. Också fartygets timmerman, Sven Andersson, skrev ned sina intryck. Hans dagbok, utformad som ett brev till hustrun hemma i Karlskrona, skildrar resan ur ett helt annat perspektiv än expeditionsledaren och ger en betydligt bättre bild av den dagliga rutinen ombord. Naturligtvis har han också ett annat sätt att uttrycka sig än Nordenskiöld. Så här beskriver han ankomsten till Kap Tjeljuskin:

Sen kom vi förbi den nordligaste udden, som finns på jorden. Den udden låg på 104 breddgrad och när vi kom fram så saluterade de 5 skott. Vi fick varsen tuting och ost. Sen gick vi i land och löjtnant Brusewitz sköt en björn. Han var så stor, det var en hona, den hade 3 ungar i sig och de var så stora som en full människa, så kan du väl veta hur hon där såg ut då, Mari. Jag alldeles ryste för det.

Nästa dag, den 20 augusti, fortsatte fartygen i riktning ut mot Nysibiriska öarna. På vägen mötte de dock så svåra ishinder att de tvingades söka sig tillbaka in mot fastlandskusten. Även nu gjordes kortare utflykter på land. Efter en landstigning på Preobrasjenjeön skrev Sven Andersson att "de satte ett kors där till minne efter oss för där har ingen varit för vi var de förste".
 

Till tjuktjernas land

I slutet av augusti närmade sig fartygen floden Lenas mynning, och där skildes de. Lena gick uppför floden ända till Jakutsk, där hon sedan tillbringade vintern. Vega fortsatte österut.

Vega. Oljemålning av Jacob Hägg

Driviskanten började här komma allt närmare land. Fortfarande var det i huvudsak öppet vatten närmast kusten, men den någorlunda isfria zonen var föga mer än milsbred, och där var det ofta så grunt att Vega bara med stor försiktighet och ständiga lodningar kunde ta sig framåt. Ofta fick fartyget lägga till vid något stort isflak på grund av dimma eller på grund av att nätterna började bli så mörka att navigationen försvårades. Nordenskiöld skriver att

seglatsen längs Asiens nordkust började blifva något enformig. Äfven den ifrigaste polarfarare kan i längden ledsna på idel is, grund och dimma och idel dimma, grund och is.

Men första gången på länge hade Vega kommit till bebodda trakter, och den 6 september bröts monotonin av ett besök. Två båtar närmade sig från land.

Alla man, med undantag af kocken, som af ingen katastrof kunde förledas att lemna grytor och stekpannor, och som kringseglat Asien och Europa kanske utan att en enda gång hafva varit i land, rusade upp på däck. Båtarne voro af skinn, byggda på samma sätt som eskimåernas umiaker eller qvinnobåtar. De voro fullastade med skrattande och pladdrande infödingar, män, qvinnor och barn, hvilka med rop och åtbörder gåfvo till känna, att de ville komma om bord. Maskinen stoppades, båtarne lade till, och en mängd skinnklädda, barhufvade varelser klättrade upp öfver relingen på ett sätt, som tydligen gaf till känna, att de sett fartyg förut. Ett lifligt språkande började, men vi kommo snart under fund med, att ingen af båtarnes eller fartygets besättning kände något för båda gemensamt språk.

Besökarna var tjuktjer. De överöstes med gåvor av Vegas besättning, som var övertygad om att fartyget snart skulle anlända till Berings sund och bara hade några dagar kvar att tillbringa i polartrakterna.

Färden gick vidare mot öster, men allt långsammare och med allt längre uppehåll till följd av ishinder som tvingade in fartyget på grunt vatten. Tidvis hade Vega bara en kvarts meter vatten mellan köl och botten. Timmermannen skriver att

den 25 september så gick vi åter igen på morgonen klockan 5, men vi måtte göra oss fast 6 igen men försöka måste vi för professorn han är alldeles vriden och säger att han skall bestämt fram. Sen låg vi still en timme sen var det till att försöka igen men allt förgäves. Vi måtte stoppa och lägga oss fast igen för is.
 

Övervintring

Nu var det inte långt kvar till Berings sund, och åtminstone Nordenskiöld var fortfarande fast övertygad om att fartyget snart skulle vara där. Den 27 september bildades emellertid nyis kring Vega, och den blev snabbt allt tjockare. Dagen därpå noterade Sven Andersson i sin dagbok att

	Folket ombord på Vega var väl rustade för övervintring.

vi har gjort oss fast vid ett stort isstycke och här är så många tjuktjer ombord. Jag har lagat rodret, som gick isönder, en ny spak. Sen har jag bytt mig till 2 valrosständer för tobak av en tjuktj, som var ombord och hade dom med sig.

29 september så fick vi flytta oss ett stycke för det vi skulle ligga säkrare för det blåste så dant och på morgonen vid 5-tiden så skrubbade vi däck. Vid 11-tiden gick vi iland med vetenskapsmännen och jag var med. Där var 7 tält som tjuktjerna bodde i, där var ett under jorden. Jag hade dom att springa änkeleken, att banka hud och skinn och hoppa hjort. Sen ställde de till en lek på sitt vis. Vi var tvungna att hitta på något för det var så kallt att stå still. Vi var 7 man och vi hade mat med oss till middag i en låda. Så tände vi en eld och stekte potatis och värmede vår biff. Snöat har det gjort på eftermiddan. Klockan 7.30 så kom vi att ligga still på samma ställe och det stället heter Pitlekaj. Där kommer vi visst att få ligga i vinter. Vi kommer nog inte längre nu och har inte mer än 15 mil till Berings sund. Så hade vi bara varet här 2 dagar förut så hade vi kommit igenom, men här får vi nog vår vinterplats.

Nordenskiöld hoppades ännu några dagar att en vindkantring ska kunna driva undan ishindren, men till sist tvingades även han acceptera faktum:

Det var en oväntad motgång, så mycket svårare att med jemnmod fördraga, som det var ögonskenligt, att vi skulle hafva undgått densamma, om vi kommit några timmar tidigare till östra sidan af Koljutschin-bay. Talrika tillfällen hade under den föregående delen af resan funnits, då dessa timmar kunnat besparas.

Fartygets läge var ingalunda särdeles tryggt. Vega låg nämligen ... vid infrysningen icke för ankar i någon hamn utan var, i väntan på gynsamt tillfälle att ånga vidare, endast förtöjd bakom en grundis, som strandat på 9½ meters djup, 1400 meter från land, på en redd som var fullständigt öppen. ... Hon hade här icke något annat skydd mot den våldsamma ispressning, som vinterstormarne pläga åstadkomma i polarhafven, än en vid högt vatten strandad, samt derför ock vid högt vatten föga säkert rotad isklippa.

Det ska genast sägas att risken för övervintring från första början fanns med i Nordenskiölds planering av expeditionen, och att Vega var väl rustad för en sådan eventualitet. Hon hade i själva verket förråd för två år ombord.
 

Möte mellan två kulturer

Kustlandet innanför Vegas övervintringsplats var ödsligt, enahanda, rentav fult, men det var inte obebott. Det Pitlekaj som timmermannen nämnde i sin dagbok var en liten tjuktjisk bosättning ett par kilometer från fartyget, och längre bort fanns fler boställen av liknande slag.

Tjuktjerna var ingalunda helt isolerade från omvärlden. De träffade ryssar vid marknadsplatser i inlandet, och amerikanska valfångarfartyg tog sig varje sommar upp till närbelägna kusttrakter genom Berings sund. Inte ens den rysktalande löjtnant Nordqvist lyckades dock göra sig förstådd bland tjuktjerna förrän han efter några veckor lärt sig grunderna i deras eget språk. Nordenskiöld skriver att

den kunskap i det tschuktschiska språket, som de öfriga af expeditionens medlemmar förvärfvade, inskränkte sig till ett större eller mindre antal glosor, hvarjemte infödingarne lärde sig ett eller annat ord af vårt språk, så att en för båda partierna något så när begriplig rotvälska småningom uppstod, i hvilken flere bland manskapet snart blefvo ganska hemmastadda, och med hvilken man i nödfall kunde hjelpa sig ganska bra, oaktadt alla grammatikaliska böjningsformer i detta nybildade språk fullkomligt saknades.

Expeditionens umgänge med invånarna på platsen blev alltså flitigt, och tjuktjerna gjorde dagliga besök ombord på fartyget. De fick hållas uppe på däck, där ett stort tält hade spänts upp.

De mörka vinterdagarne flammade ofta under detta tält en liflig smideseld, kring hvilken tschuktscherna skockade sig i nyfiken beundran öfver den skicklighet, med hvilken smeden formade det glödande jernet. Här utdelade kocken åt tschuktscherna öfverblifven soppa och mat samt de brödbullar, som vid hvarje bakning särskildt bakades för deras räkning. Här var mottagningssalongen, der tobak och socker utdelades åt qvinnorna och barnen, och der någon gång, om ock sällan, en frusen fångst- eller forman hugnades med en sup. Här värderades och uppköptes vedbitar och hvalkotor, och här fördes vidlyftiga underhandlingar om resor i hundsläde åt olika håll.

Och nästan lika ofta fick tjuktjerna svenskt besök i sina tält. Sven Andersson skrev den 10 oktober att han gick

ensammen i land från 5 och var till 9 på kvällen. Jag var inne i ett tält hos tjuktjerna, de var så beskedliga och när jag skulle gå så följde de med mej på vägen ett långt stycke, de sjungde visor för mej och jag för dom. De sade masenko, det är samma som det är bra.

Några dagar senare var timmermannen där igen tillsammans med fem andra ur manskapet:

Vi hade dom till att dansa. Ingelsson var så tosig med dom. De var så lustiga och jag gjorde upp eld mitt i tältet och en där skulle koka fisk. Det hade jag dom till för det har de inte sett. Jag hade en bleckburk med mig. Den hade jag slagit hål i och hängt i ståltråd, så den kunde hänga över elden. Förut så har de ätit fisken rå.

I ett tjuktjiskt tält. Efter teckning av matrosen Otto Hansson.

Den vänskapliga samvaron mellan Vega-männen och tjuktjerna hör i själva verket till de märkligaste inslagen i expeditionen. Till en del byggde umgänget på byteshandel - svenskarna bytte till sig skinnvaror, sniderier, en och annan renstek etc. och betalade med exempelvis tobak, mat eller sprit. I stor utsträckning fick tjuktjerna också matvaror till skänks när deras egen tillgång på fisk och säl blev knapp. Men samvaron hade aldrig blivit så intensiv som den faktiskt blev om inte polarfarare och polarinvånare haft genuin glädje av varandras sällskap.

Både manskap och befäl på Vega rynkade visserligen på näsan åt tjuktjernas hygien och matvanor, liksom åt deras benägenhet för tiggeri och deras ointresse av att hålla ingångna avtal. Men samtidigt tog de djupt intryck av den vänlighet och gästfrihet som tjuktjerna visade både mot främlingarna och mot varandra. Nordenskiöld såg visserligen befolkningens fridsamhet som ett tecken på degeneration, men även han blev påtagligt berörd av deras sinnelag. I all synnerhet fann han anledning att jämföra tjuktjiska barn med dem han hade erfarenhet av sedan tidigare:

	Pojke från Pitlekaj i sin mors huva. Teckning av matrosen Otto Hansson.

Barnen hvarken agas eller bannas, men de äro dock de mest höfviska jag någonsin sett. Deras uppförande i tältet kan fullt jemföras med de bäst uppfostrade europeiska barns i förmaket.

Löjtnant Bove från Italien gjorde liknande iakttagelser:

Kärleken mellan makar, föräldrar och barn är synnerligen stor. Jag har sett fäder kyssa och smeka sina barn, förr än de gingo till hvila, och hvad jag fann märkligast var, att barnen icke missbrukade en dylik mild behandling. Hvad än man gaf dem, var det deras första tanke att dela med sig åt sina föräldrar. I detta afseende och många andra stodo de långt framom mängden af barn i Europa.

Samma slags förtroendefulla förhållande tycktes tjuktjerna ha uppnått med sina husdjur. På vintern företog Palander och botanisten Kjellman en slädfärd till en grupp renägande tjuktjer ett par mil inåt land. Så här berättar Palander om vad de såg på morgonen efter att ha övernattat i tältlägret:

Då vi kommo ut ur tältet, voro alla renarne i tätt sluten trupp i anmarsch. I spetsen syntes en gammal höghornad ren, hvilken gick fram till sin husbonde (denne hade under tiden gått renhjorden till mötes) och helsade god morgon på honom genom att stryka sin nos mot hans händer. De öfriga renarne stodo under tiden uppstälda i ordnade led, alldeles som besättningen om bord på ett örlogsfartyg vid divisioner. Egaren gick derefter fram och helsade på hvarje ren; de fingo stryka sina nosar mot hans händer. Han å sin sida tog hvarje ren i hornen och undersökte honom på det nogaste. Efter slutad inspektion och på gifvet tecken från husbonden gjorde hela renhjorden helt om och återvände i tätt slutna led, med gamlingen i spetsen, till föregående dags betesmark.

Det hela gjorde på oss ett särdeles godt intryck.
 

Livet ombord

Tillvaron ombord på Vega inrättade sig snart i fasta banor. Nästan alla Sven Anderssons dagsnoteringar inleds med ett stående omkväde, upprepat med högst obetydliga variationer:

Det var som vanligt att sopa däck, pumpa läns och skrubba trossbotten, sen var det skaffning.

Besättningen hölls också sysselsatt med turer inåt land för att hämta ved. Kanske var det också mest av terapeutiska skäl som forskarna lät uppföra en observationshydda av isblock inne på stranden. I denna byggnad, av såväl svenskar som lokalbefolkning kallad tintinjaranga efter det tjuktjiska ordet för "ishus", bedrevs sedan studier av väder och magnetfält dygnet om. Nordenskiöld berättar också om andra sätt att fördriva tiden:

För att afbryta enformigheten om bord försummades ... sällan någon anledning till festtillställningar, som kunde yppa sig. Der borta vid Tschuktsch-halföns kust firades sålunda under vintern 1878-79 med stor samvetsgranhet ej allenast våra egna födelsedagar, utan äfven konungarne Oscars, Christians och Umbertos samt kejsar Alexanders. Hvarje morgon utdelades en tidning, visserligen för dagen, men för ett förgånget år. Härtill kom såsom förströelser flitigt samqväm med tschuktscherna och täta besök i angränsande byar, åkning med hundsläde, en sport som skulle varit synnerligen treflig, om ej infödingarnes hundar varit så ytterst magra och dåliga, samt slutlig flitig läsning och ifriga studier, för hvilka jag försett expeditionen med ett omfattande, så väl för vetenskapsmännen och officerarne som för manskapet afsedt bibliotek, inberäknadt det enskilda bokförrådet uppgående till inemot tusen band.

Julafton på Vega.
Otto Hansson och tre andra ur manskapet hade
tillverkat julgranen av videris och en drivvedsstam.

Expeditionen gjorde flera försök att skicka hem meddelanden om sin belägenhet. Redan i början av oktober sändes ett brev iväg med en av tjuktjerna, men inte förrän i början av mars anlände denne till ett ryskt samhälle med regelbunden postgång. Det dröjde sedan till 16 maj innan meddelandet var framme i Stockholm, där man redan hade börjat fundera på undsättningsexpeditioner.

Efter nyår blev det tidvis rejält kallt. Den 25 januari berättar timmermannen att

i dag har det varet 46 grader kallt. Det var så att kvicksilvret frös och Palander slog i en stöptång och det blev en kula, så han sköt till måls med den.

Kylan förblev lika sträng ett gott stycke in på våren. Ännu i mitten av april var det ofta närmare 40 grader kallt, och isens tjocklek tilltog alltjämt. Men vid det laget hade dagarna blivit ljusa, och allt fler tjuktjer kom resande längs kusten med hund- eller rendragna slädar på väg till en eller annan marknad. Alla gjorde uppehåll vid Vega, "den asiatiska ishavskustens enda värdshus", där de som ersättning för en stunds prat och skvaller fick en matbit och en sup.
 

Fria ur isen

Långt in i juni var det ofta åtskilliga minusgrader. Den 20 juni hade en råk öppnat sig någon mil öster om fartyget, men ytterligare fyra veckor av tålamodsprövande väntan gick utan att isen visade tecken till att bryta upp i Vegas omedelbara närhet. Den 18 juli satte sig Nordenskiöld i vanlig tid vid middagsbordet med det övriga befälet,

utan aning om att stunden för vår förlossning nu var inne. Under middagen märktes plötsligt, att fartyget kom i en svag gungning; Palander rusade upp på däck, såg att isen var i rörelse, lät elda på maskinen, som länge sedan blifvit, i förväntan på denna stund, iordningstäld, och två timmar derefter, den 18 juli kl. 3 t. 30 min. e.m., var Vega flaggbeprydd under ånga och segel åter på väg mot målet. ... På höjden af Jinretlen stodo, då vi ångade förbi, byns män, qvinnor och barn mangrant församlade, blickande utåt hafvet på den eldhäst ... som för alltid förde vännerna från de långa vintermånaderna bort från deras kalla, kala strand.

Vega hade legat infrusen i tio månader, men nu behövde hon bara något dygn för att tillryggalägga den återstående delen av Nordostpassagen. Dagen efter avfärden skrev Sven Andersson att

det var gott väder, men tjocka och lite is. Jag hade rortörn från 3 till 4 och det går mycket bra. Vi är nere i Berings sund, vi har passerat Polcirkeln klockan 2 i eftermiddan och nu är klockan 8. Nu har vi vakt till 12. Du må tro, min älskade hustru jag är så glad.

Trots allt gjorde sig expeditionen ingen brådska att vända hemåt - fortfarande var man ute på vetenskapligt uppdrag. Vega ångade tvärs över Berings sund och angjorde den 22 juli Port Clarence i Alaska. Besättningen prövade utan framgång sina nyvunna kunskaper i tjuktjiska på ortens inuitiska befolkning, men Nordenskiöld fick tillfälle att komplettera sina etnografiska samlingar.
 

Åter till "civilisationen"

Några dagar senare vände fartyget tillbaka mot Asien och gjorde under augusti flera strandhugg på södra delen av den tjuktjiska halvön och på öarna där utanför. Först den 2 september anlände expeditionen till en hamnstad med telegrafförbindelser där Nordenskiöld kunde meddela sin framgång till omvärlden.

Vegas färd runt Asien och Europa

Staden ifråga var Yokohama, och besöket där blev inledningen till en nästan två månader lång vistelse i Japan.  Framför allt för Nordenskiöld men också för övriga forskare började här ett nästan osannolikt firande av Nordostpassagens erövring som skulle fortsätta hela vägen hem. Mottagandet i Japan blev översvallande; Nordenskiöld fick audiens hos kejsaren, han inbjöds att fara kors och tvärs i riket, och festerna avlöste varandra.

Och manskapet? Ja, de tillbringade en avsevärd del av sin vistelse i Japan i en fartygsdocka i Yokosuka där Vega tagits in för reparationer. Under flera veckor hade de inte ens möjlighet eller tillstånd att gå i land.

Via Kobe och Nagasaki fortsatte Vega i slutet av oktober och början av november till Hongkong. Efter en vecka där gick färden vidare till Borneo, Singapore och Ceylon, dit fartyget anlände i mitten av december. Besöken här fick åtminstone för expeditionsledningen mest karaktären av semester och turistande, med avbrott för storstilade mottagningar hos traktens honoratiores. Fortfarande gav sig forskarna då och då tid att bedriva naturstudier eller insamling av kulturföremål av diverse slag, men efter besöket på Ceylon fick det vara nog med sådana ambitioner - nu tog hemlängtan överhanden.

Manskapet på Vega, efter fotografi taget i Neapel.

Vega styrde hemåt via Aden och den nyligen färdigställda Suezkanalen, men när hon i mitten av februari för första gången på ett och ett halvt år ankrade i en europeisk hamn - Neapel - återupptogs firandet, som här blev överdådigare än någonsin. Det var galaföreställningar på operan; det var banketter hos de geografiska sällskapen; det var baler med diplomater, generaler, ministrar, prinsar och kungar; det var ordnar och medaljer. I Neapel fick även manskapet i något enklare former vara med och fira - de inbjöds bl.a. till ett flertal teaterföreställningar och till ett besök i Pompeji.

Mer eller mindre utfestade tog nu flera av expeditionens forskare tåget hem till Sverige, men Nordenskiöld följde med Vega även på den sista delen av hennes kringsegling av Asien och Europa. Via besök i Portugal, England, Frankrike och Danmark, givetvis med nya festligheter, närmade sig fartyget slutligen Stockholm i slutet av april 1880:

Den 24 kl. 8 f.m. lyfte Vega ankar för att långsamt ånga förbi Vaxholm in till Stockholm. Vi mötte otaliga flaggprydda ångbåtar på vår väg, fullastade med bekanta och obekanta vänner, hvilka med jubelrop helsade Vega-männen välkomna till hemlandet. Ju närmare vi kommo Stockholm, dess större blef antalet af ångbåtar, hvilka, ordnade på tvenne led med Vega i spetsen, långsamt närmade sig hamnen. Lanternor i brokiga färger tändes på fartygen, fyrverkerier afbrändes och kanoners dån blandade sig med skallande hurrarop från tusentals åskådare. Sedan vi ytterligare vid Kastellholmen helsats med salut, fäldes ankaret på Stockholms ström kl. 10 e.m.

Mälarens drottning hade för tillfället klädt sig i en högtidsskrud af oförliknelig prakt. Staden var illuminerad, i främsta rummet de byggnader, som omgåfvo hamnen. Särskildt hade hans maj:t konungen uppbjudit allt för att göra den af honom från första stunden så varmt omhuldade Vega-expeditionens mottagande så storartadt som möjligt. Hela kungliga slottet strålade vid vår ankomst i ett haf af ljus och lågor samt var prydt med sinnebilder och namnchiffer, hvarvid ej ens namnet på Vegas yngste matros blifvit bortglömdt.

Från Logården hade en estrad blifvit uppförd till landstigningsplatsen. Här mottogos vi af Stockholms stadsfullmäktige, hvilkas ordförande, öfverståthållaren, med ett kort tal helsade oss välkomna, derpå fördes vi upp på slottet, der vi i närvaro af hennes maj:t drottningen, medlemmarne af det kongl. huset, statens och hofvets högste embetsmän m.fl. på det mest storslagna sätt i fosterlandets namn helsades välkomna af Sveriges konung, hvarjemte han till oss utdelade ytterligare vedermälen af sin nåd och sitt välbehag. Det var ock på kongl. slottet, som festernas rad inleddes genom en stor gala-middag den 25 april, der konungen i några hugstora ord prisade Vegas bragd. Derpå följde fest på fest under flera veckors tid.

Vega på Strömmen

Samtidens intresse för Vegas pionjärtur i arktiska vatten kan mäta sig med uppmärksamheten kring 1960-talets månfärder, och expeditionsdeltagarna blev minst lika firade som senare tiders astronauter. Men ironiskt nog kan parallellen med månfärderna dras ännu längre än så: Precis som landstigningarna på månen blev erövringen av Nordostpassagen en engångsbedrift som ännu efter åtskilliga decennier inte hade fått någon efterföljd och än mindre inlett någon ny epok i historien om människans resande och handelsvägar. De isfyllda vattnen utanför Sibiriens nordkust förblev länge praktiskt taget lika öde som de var innan Nordenskiöld kom dit.
 

Källor och litteratur:

• A.E. Nordenskiöld: Vegas färd kring Asien och Europa, 1-2. Stockholm (1880-81)

• Vega-Svens dagbok (Sven Anderssons journal). Föreningen Gamla Carlscrona Årsbok 1979, Karlskrona.