Carl Carlsson Herlin (1728–1773)

Sjöman, snickare och offer för malaria

Carl Carlsson Herlin, släkten Härlins stamfar, föddes i Karlskrona år 1728. Sannolikt var det i början av april – vi vet att han döptes den 10 april. Hans föräldrar var timmermannen Germund Carlsson och underofficersdottern Christina Nilsdotter Örling, och Carl var deras förstfödde.

Hade familjen bott på landsbygden skulle sonen med all sannolikhet ha kallats Carl Germundsson – hans efternamn skulle alltså ha bildats efter faderns förnamn (annorlunda uttryckt skulle han ha fått ett patronymikon som efternamn). Bland landsortsbor levde ju den seden ofta kvar ända in på 1900-talet, men Germund Carlsson anslöt sig till en av stadslivets moderniteter, nämligen att anta ett släktnamn som ärvdes från generation till generation. Hans eget patronymikon (Carlsson) fick duga i den rollen. Alla hans barn fick alltså detta efternamn, även Carls lillasyster Elin.

Men Carl skaffade sig senare också ett eget släktnamn förutom det han fått av fadern. Egenhändigt antagna släktnamn var vanliga inom vissa yrkeskategorier såsom hantverkare, soldater och båtsmän. Carl kom att höra till två av dessa kategorier: Han arbetade åtminstone tidvis som snickare, och i likhet med morfadern Nils Örling gick han dessutom till sjöss. År 1750, vid 22 års ålder, tar han värvning i flottan, där han skrivs in i ett kofferdibåtsmanskompani under befäl av varvsmajor Psilanderskiöld.

Carl Carlsson blir alltså kofferdikarl. Vid det laget kallar han sig Herlin, men vi vet inte om han tar namnet i samband med värvningen eller om han har använt det redan tidigare. Inte heller vet vi varför han väljer just detta namn, men han kan ha tagit intryck av någon han känner till: Det fanns fler Herlin i Karlskrona vid 1700-talets mitt, däribland en borgare Carl Herlin och en handelsman Petter Herlin.

Rullorna berättar att Carl Carlsson Herlin var läs- och skrivkunnig. Hans sjöresor är okända för oss, men efter tre år i kronans tjänst betecknas han som ”befaren”. Det året, 1753, ligger han i april och maj sjuk i ”frossan”, dvs. malaria. Detta var långt in på 1800-talet en vanlig sjukdom i Sverige, inte bara bland sjöfarare och utlandsresenärer. Också här hemma fanns smittbärande myggor, och malarian drabbade årligen tusentals svenskar som aldrig hade lämnat landet.

På sommaren är Carl åter i tjänst, och något eller några år senare gifter han sig med Helena, men vi vet varken var eller när detta äger rum. Parets första barn, dottern Anna Märta, föds i maj 1757, men hon dör  av okänd orsak en knapp månad senare. På hösten samma år blir Helena gravid igen, och när dotter nummer två föds följande sommar får hon samma namn som det första barnet. Den andra Anna Märta Herlin lever ända till 1833.

År 1759 stämmer Carl Herlin den f.d. volontären Paul Giutzelke inför Karlskrona rådhusrätt. Målet gäller en fastighet vid Södra Skepparegränden (nr 64 i 15:e kvarteret på Väster Udd) som Carls far Germund tidigare hade sålt till volontären Hans Hallengren och som denne år 1758 sålt vidare till Giutzelke.

Carl hävdar nu att faderns försäljning inte gått rätt till, och han åberopar sin egen bördsrätt till fastigheten. Bördsrätten hade djupa rötter i bondesamhället och var en kvarleva från den tid då jorden tillhörde släkter snarare än enskilda individer. Den innebar att en fastighet inte fick säljas utanför släkten utan att släktingarna lämnat sitt godkännande. En släkting som själv ville överta fastigheten hade alltid företräde framför obesläktade personer. Bördsrätten upphävdes först under senare delen av 1800-talet.

Rådhusrätten går på Carl Herlins linje, erkänner hans bördsrätt och ger honom rätt att ”lösa” fastigheten, dvs. att mot ersättning överta den från Giutzelke. Carl och hans familj flyttar dit och bor där under större delen av 1760-talet.

År 1763 finner vi återigen Carl Herlin inför rådhusrätten. Nu har han stämt sin egen syster, Elin Carlsson. Året innan dog deras far Germund, men dennes kvarlåtenskap är ännu oskiftad. Carl är missnöjd med detta och menar att det beror på försumligheter från systerns sida. Även denna gång får han domstolens medhåll.

Vid det laget har Carl och hans hustru fått dottern Christina och sonen Petter, födda år 1760 respektive 1762, men Petter dör i smittkoppor år 1766, bara tre år gammal. Hans lillebror Sven, född i juni 1765 som parets sista barn, blir därför den ende som för släktens namn vidare.

I 1765 års dopbok från Karlskrona amiralitetsförsamling finns denna anteckning om dopet av ”Coophvordie Karlen” (kofferdikarlen) Carl Herlins son Sven. Hustrun som födde sonen är inte nämnd, men däremot ett antal dopvittnen som ingick i familjens bekantskapskrets: Snickargesällen Peter Blom, timmermännen Olof Lindberg och Anders Stenberg, hustrurna Kerstin Westerblad och Maria Paulson samt pigan Eva Ulf.

Under de här åren kallas Carl Herlin i kyrkböckerna ömsom för kofferdikarl, ömsom för snickargesäll eller snickare. Tjänsten som kofferdibåtsman är ingen heltidssyssla, och uppenbarligen är han verksam som hantverkare när flottan inte gör anspråk på hans tid.

År 1767 lämnar Carl sin kofferdibåtsmanstjänst för att i stället bli volontär, men då har han bara några få år kvar i livet. Det blir malarian som knäcker honom: fyrtiofem år gammal avlider han på sommaren år 1773 i ”frossfeber”. Hans änka Helena lever i ytterligare tolv år.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Karlskrona amiralitetsförsamling

Flottans arkiv:
   Sjukmönsterrullor (1753), Rullor flottan 1635–1915, IIa:17
   Generalmönsterrulla över kofferdibåtsmännen (1753), Rullor flottan 1635–1915,
      IIa:18
   Kofferdikompaniernas avlöningsrullor (1767–73), Sjömilitiekontoret 3, EIII:2
   Generalmantalsrulla över volontärer (1768), Rullor flottan 1635–1915, VI:7

Karlskrona station:
   Beklädnadsrulla (1773–74), Sjömilitiekontoret 1, EII:10

Karlskrona rådhusrätt, Domböcker 1759 (24 nov) och 1763 (17 aug)