Germund Carlsson (1695?–1762)

Smålänning som blev timmerman i Karlskrona

Germund Carlsson var far till Carl Carlsson Herlin, släkten Härlins stamfar. Han var en av de många som efter Karlskronas grundande år 1680 flyttade dit från omgivande landskap för att ta värvning i flottan eller på örlogsvarvet. Germund Carlsson var smålänning, men vi vet inte från vilken del av landskapet han härstammade.

Han föddes omkring år 1695, och när han tar värvning som timmerman vid skeppsbyggeriet i Karlskrona har han hunnit bli ungefär 30 år gammal. Under hela sitt yrkesliv ingår han i den 37:e timmermansroten. Denna utgjordes från början helt av timmermän från Pedersöre socken i finska Österbotten, men efter hand anställde varvet i stället timmermän från mer närbelägna trakter. Flertalet av Germunds kolleger i roten kom därför från Sydsverige snarare än Finland.

De första åren uppgick Germund Carlssons daglön sommartid till 16 öre silvermynt (trettio år senare hade den inte stigit till mer än 19 öre). I början hade han det sannolikt inte lätt att få ut ens denna tämligen blygsamma ersättning. När han år 1725 kom till varvet befann det sig i slutet av en långvarig nedgångsperiod, orsakad av pestens härjningar bland personalen åren 1710–11, av krigsåren (1700–1721) och de ekonomiska bekymmer som följt i deras släptåg, och av en avog inställning hos de styrande i Stockholm. Något fartygsbygge hade då inte genomförts vid Karlskronavarvet på flera år, och i början av 1720-talet gick även reparationsarbetet på halvfart. Personalstyrkan hade gradvis krympt, och de som fanns kvar fick ofta vänta ett halvår på att få ut sin lön. I mars 1724, året innan Germund fick anställning, klagade överamiralen Claes Sparre bittert över detta i ett brev till kungen:

Eders Kungl. Maj:t kan tänka, att när en hantverksman icke fått någon dagspenning på 6 à 7 månader, huru en sådan eländig fattig man kan leva. ... I detta år är icke en penning assignerad eller ordinerad och nu äro tre månader ändade, som dessa hungrige och nakote människor krepera, och hela timmermanshopen äro 60 eller 70 man, vad kunna de uträtta.

Men just kring 1725 kommer en vändning till det bättre. Under de följande fem åren anställs över 160 timmermän, fartygsbyggandet kommer gradvis i gång igen, och reparationsverksamheten underlättas av den år 1724 färdigställda Polhemsdockan. Efter hand börjar också löneutbetalningarna fungera någorlunda tillfredsställande.

I maj 1727 gifter sig Germund med Christina Nilsdotter Örling, dotter till underskepparen Nils Olsson Örling. Han är då ungefär 32 år gammal, hon 27. Efter knappt ett år, i april 1728, föds sonen Carl.

Efter en tid – kanske redan år 1730 – skaffar Germund Carlsson en fastighet vid Södra Skepparegränden på Väster Udd i Karlskrona. Där bor han med sin familj i nästan trettio år.

Paret får efterhand ytterligare minst tre barn. Ett av dem, dottern Elin, överlever i likhet med sonen Carl till vuxen ålder. De två andra dör redan som barn. När det andra barnet dör, i oktober 1741, är också modern Christina död sedan ett par månader. Hon blev inte äldre än 41 år.

I juni 1743 gifter Germund Carlsson om sig. Hans nya hustru heter Ingeborg Thomasdotter, och med henne får han två barn. Men redan i maj 1749, efter knappt sex års äktenskap, är också Ingeborg död. Germund gifter sig ytterligare en gång, men vi vet inte när, och inte heller känner vi den tredje hustruns namn.

Vid det laget har Germund Carlsson specialiserat sig i sitt arbete på varvet. Någon gång kring år 1749 blir han antagen som ordinarie märsmakare. Han får med andra ord arbeta med tillverkning av de plattformar som monteras upptill på fartygsmasternas understa delar.

Germund hinner bli omkring 67 år gammal innan han i november 1762 dör  i ”hetsig feber”.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Karlskrona amiralitetsförsamling

Flottans arkiv:
   Generalmönsterrullor (1731 och 1742) samt årsmönsterrullor (1749–62) över
      timmermän, Rullor flottan 1635–1915, Va:1 och 2