Helena Herlin (1724?–1785)

Helena Herlin, hustru till Carl Carlsson Herlin, förblir under större delen av sitt liv fullkomligt anonym för oss efterkommande. Vi vet ingenting om hennes ursprung; vi vet inte ens vad hon hette innan hon gifte sig. Var och när vigseln ägde rum är också obekant för oss. Kanske gifte sig paret i Karlskrona stadsförsamling. I så fall lär vi aldrig få visshet om saken, eftersom församlingens kyrkoarkivalier strök med vid den stora stadsbranden år 1790.

När paret sedan fick barn angavs enligt tidens sed bara faderns namn i dopböckerna, inte moderns. Det är tack vare att Helena efter sin död nämns tillsammans med sina barn i ett rättegångsprotokoll som vi över huvud taget känner till hennes förnamn.

Trots allt får vi mot slutet av Helena Herlins liv en skymt av henne som människa av kött och blod. Dessvärre är det inte en alldeles smickrande bild som tonar fram. Det är nämligen i domböckerna som vi kan läsa om hennes förehavanden.

I november 1781, åtta år efter makens död, står hon anklagad inför Karlskrona rådhusrätt för något som liknar försök till förfalskning. Hon hade föregående år lånat ut fem riksdaler till skräddaren Johan Aspelund. På den skuldsedel hon fått som säkerhet och kvitto finns en anteckning om att Aspelund betalat tillbaka en riksdaler på lånet. Den anteckningen är emellertid överstruken med rödkrita, och Helena har därefter krävt Aspelund på återbetalning av hela lånet, alltså de ursprungliga fem riksdalerna.

I ett första förhör med Konungens befallningshavande (en föregångare till våra dagars länsstyrelse som bl.a. utgjorde dåtidens polismyndighet) hade Helena skyllt på sin sextonårige son Sven. Denne skulle "av ovetenhet bak på överrapplat" skuldsedeln med rödkrita. När hon sedan ställdes inför Karlskrona kämnersrätt, en underrätt avsedd att avlasta rådhusrätten från de mest triviala målen, erkände hon att hon själv strukit över anteckningen på sedeln. Hon påstod då att anteckningen gjorts på grund av att Aspelund från början i själva verket aldrig fick mer än fyra riksdaler eftersom hon inte hade haft mer till hands. Senare skulle Aspelund ha fått den resterande riksdalern, och det var då rödkritan hade kommit till användning.

Detta övertygade inte kämnersrätten, som ansåg målet allvarligt nog att hänskjutas till rådhusrätten. Där är rådmännen och borgmästarna inte eniga om huruvida "hustru Herlins" förfarande är att betrakta som förfalskning. En majoritet av dem, inklusive häradshövdingen själv, menar emellertid

at hon med flit öfwerlagt och wärckstält berörde öfwerstrykning och förändring för at winna 1 Rdr af Aspelund, kunnandes hennes föreburne enfaldighet och okunnoghet icke wärcka något til hennes ursäckt.

De anser därför att hon i enlighet med missgärningsbalken ska "mista äran och böta 6 Rdr 32 sk." Med stöd av rättegångsbalken finner de henne dessutom skyldig att böta 3 riksdaler och 16 skilling

för det hon inför Konungens befallningshafwande sagt det hon wetat icke sant wara.

Rådhusrätten anser det likafullt säkrast att målet "underställs Kongl. Maj:ts och Rikets höglovliga Göta hovrätts närmare skärskådande". Efter överläggning bestämmer sig rådhusrätten för att Helena Herlin i avvaktan på hovrättens dom kan försättas på fri fot. Vidare beslutar rätten

at i brefwet til Kongl. Håfrätten med domens upskickande omnämna de mildrande omständigheter, som förefinnas, at hustru Herlin förut icke warit anklagad för något brott och dessutom fört en beskiedelig wandel.

Rådhusrättens dom för förfalskningsbrott fastställs den 1 december. I maj året därpå visar det sig emellertid att hovrätten ser mildare på saken. Där finner man att hon

icke giordt sig til annat straff förfallen, än at, efter 9. Cap. 11. § handelsbalken, til målsäganden böta hälften af det hon för mycket fordrat, eller 24 sk. Specie, och widkommande de, enligit rättegångsbalkens 14. Cap. 8. §, henne af Rådstufwurätten rätteligen ådömde böter, så komma desamma at tilfalla Skräddaren Aspelund, i ärsättning för det han blifwit af hustru Herlin, emot lag, oroad, samt på kåstnad och tidspillan bragt.

Bara ett halvår senare, på hösten 1782, står Helena Herlin inför rätta igen. Den här gången handlar det om häleri. En vanartig trettonåring, Anders Fogelström, döms i kämnersrätten för stöld vid ett flertal tillfällen. Stöldgodset har hamnat i en rad olika händer. Kämnersrättens dom nämner

hustru Ingeborg Fogelström, målaren Limnell och dess hustru samt Pigorna Maria Tranström och Botil Olofsdotter, tillika med Enkorna Helena Herlin och Catharina Lindström, som af det stulna, dels kiöpt och dels i pant och under wård tagit.

Alla dessa döms att böta 10 daler silvermynt vardera. (Vid den här tiden kunde pengar räknas i såväl riksdaler som daler silvermynt. Mot 1 riksdaler svarade 3 daler silvermynt.) Helena Herlin döms därutöver att böta 20 daler silvermynt "för svordom inför rätta". Tjuven straffas på annat sätt:

Vice Fiscalen Linnelöf undfår befallning, at, uti dess närwaro, låta Fångewacktaren alfwarsamt med Ris näpsa gåssen Anders Fogelström.

Helena Herlin är vid det här laget sannolikt närmare sextio år gammal. Tre år senare, en vecka före jul år 1785, dör hon. Dödsorsaken anges vara kolik.

Men faktum är att Helena figurerar i rätten även efter sin död. I februari 1786 mottar rådhusrätten en skrivelse från hennes arvingar, nämligen sonen Sven, dottern Christina samt mågen och mästersmeden Jonas Lindström, gift med dottern Anna Märta. Arvingarna begär lagfart och försäljning av en fastighet tillhörande varvstimmermannen Erik Pellones. De uppger nämligen att dödsboet efter modern har en fordran på Pellones i form av en inteckning i fastigheten på drygt 27 riksdaler.

När målet kommer upp några veckor senare har Pellones full av förtrytelse tillbakavisat kravet. Han har nämligen redan betalt skulden,

hwilket han bewisar med utdrag af AmiralitetsJustitiarieContoirets Diario under den 14. Maji 1782, deruti Enkan Herlin ärkändt, att på hennes fordran ... icke wore mera obetalt, än 9 Riksdaler utom ränta och 20 sk. 10 r. kåstnad, hwilken återstod af Pellones lön blifwit innehållen och betalt, likmätigt herr Casseuren Hallströms påskrift å JustitiarieContoirets omförmälte utdrag, förbehållandes sig Pellones ärsättning för arfwingarnes obefogade påstående.

Rådhusrätten konstaterar att arvingarna inte har något att fordra, men å andra sidan avvisar den också timmermannens krav på skadestånd:

Beträffande Pellones påstående om ärsättning, så emedan arfwingarne kunnat wara okunnoge om beskaffenheten med denne Sterbhusets fordran, och han warit skyldig att gifwa uplysning derutinnan; Ty förswinner samma påstående af sig sjelf.

Mycket talar för att arvingarna faktiskt handlat i god tro. Med tanke på den inställning till andras egendom som Helena Herlin gav prov på under sina sista levnadsår förefaller det inte osannolikt att hon av slarv eller med avsikt hade underlåtit att meddela sina anhöriga att timmermannens skuld sedan länge var betald.