Axel Härlin (1890–1979)

Civilingenjör och humanist

Axel Harald Härlin föddes i Karlskrona den 8 juni 1890. Föräldrarna, underofficerskorpralen Carl Härlin och hustrun Jenny, fick ytterligare fem barn under de följande åren, men tre av dem dog redan i späd ålder.

Axel Härlin i unga år.

Föräldrarnas inkomster var små, men Axels farfar Claes Alfred Härlin gifte år 1892 om sig med en yngre kvinna som hade det förhållandevis gott ställt. Sannolikt var det tack vare detta som Axel kunde skaffa sig en gedigen utbildning och därmed göra en så kallad klassresa. Den möjligheten hade annars i stort sett varit stängd på grund av hans enkla ursprung. Samtidigt kunde han knappast undgå att se att sönerna i stadens adels- och borgarfamiljer i det närmaste var garanterade en karriär i flottan eller det civila samhället, oberoende av sina kvalifikationer i övrigt. Långt upp i vuxna år var han avogt inställd till adeln, rimligtvis på grund av vad han hade upplevt under sin uppväxt.

Efter studentexamen i Karlskrona år 1909 flyttade Axel i januari 1911 till Stockholm. Där bosatte han sig på Vegagatan 11 i Vasastaden och började studera vid ”Teknis”, Kungliga Tekniska högskolan. År 1913 kunde han avlägga civilingenjörsexamen på den elektrotekniska linjen.

När Axel Härlin i början av 1910-talet studerade vid Tekniska högskolan i Stockholm var den fortfarande belägen vid Drottninggatan.
  – Foto: Frans Gustaf Klemming, Stadsmuseet i Stockholm.

Sedan Axel gjort värnplikten som infanterist vid Göta livgarde, förlagt till Linnégatan i Stockholm, fick han år 1915 anställning vid Elektriska prövningsanstalten, en privatägd ingenjörsbyrå som var engagerad i den tidens anläggande av vattenkraftverk, elverk och kraftledningar. Under de följande åren hyrde han rum på ett antal olika adresser i Stockholm, aldrig mer än ett år i taget – han bodde först vid korsningen mellan Kungsgatan och Olofsgatan, sedan på Upplandsgatan, Eriksbergsgatan, Regeringsgatan och Jakobsbergsgatan.

Hösten 1918 flyttade Axel till Karlshamn sedan han hade fått en tjänst vid Hemsjö Kraft AB, ett bolag som byggde kraftverk vid blekingska och skånska åar och bedrev elektrifiering av traktens samhällen och industrier. Dit kom följande år också Astrid Lindström, en ung kvinnlig handelskorrespondent från Lund som Axel nu lärde känna.

Axel Härlin och Astrid Lindström år 1920.

Paret förlovade sig på Christiansö och gifte sig i Köpenhamn i juni 1921, på Axels 31-årsdag. Axel hade då några månader bott i Astrids föräldrahem i Lund, men några veckor efter vigseln flyttade han och Astrid till Hälsingland, där Axel hade blivit anställd vid Marma Sågverks AB. De bosatte sig till en början i Lötgärde, alldeles i närheten av sågverket, men i november 1921 flyttade de till en tjänstebostad i anslutning till företagets huvudkontor i stadsdelen Broberg i Söderhamn. Här fick Axel och Astrid de följande åren sina två barn, Olof (Olle) och Birgit.

Utanför familjen Härlins bostad i Broberg i Söderhamn, i augusti 1923. Från vänster Axel, hans mor Jenny, Elsa Samuelsson (som var vän till familjen), Astrid och sonen Olle.

Vistelsen i Hälsingland blev kortvarig. Axel fick 1924 anställning vid Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), och i november flyttade familjen till Stockholm.

IVA hade instiftats några år tidigare på initiativ av Axel Enström, som nu var akademins verkställande direktör. Enström hade förut varit delägare i Elektriska prövningsanstalten och hade sannolikt lärt känna Axel Härlin redan när denne arbetade där. Akademin befann sig i snabb expansion, och Axel blev en av dess första tekniska sekreterare. Till en början ägnade han sig åt den kraft- och bränsleutredning som IVA nyligen hade tillsatt.

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) etablerade sig på Grev Turegatan 14 i Stockholm och finns fortfarande kvar där.
  – Foto (1962): Siv Rahm, Stadsmuseet i Stockholm.

Akademin organiserade efter hand åtskilliga nämnder och kommissioner, och Axel kom att delta i flera av dem. Han blev sekreterare och sammanhållande kraft i Korrosionsnämnden och Tryckkärlskommissionen redan när de bildades, men hans främsta och tyngsta verksamhet inom IVA inleddes när han år 1935 knöts till Svetskommissionen som sekreterare. Kommissionen, som blev ett samarbetsorgan för företag, institutioner och myndigheter, skulle ”genom studier, undersökningar och andra åtgöranden söka befrämja en rationell teknisk utveckling av svetsningens användning”. Man ville enas om nomenklatur, normer, utbildning och regelverk.

Verksamheten bedrevs med andra ord på ett visst avstånd från själva svetsandet – Axel höll aldrig någonsin i ett svetsaggregat för egen del. Däremot fick han användning för sin goda språkkänsla. Han ledde Svetskommissionens terminologikommitté och blev också svensk delegat i den terminologikommission som tillsattes av motsvarande internationella organisation, International Institute of Welding (IIW).

Axel deltog i åtskilliga av IIW:s internationella svetskongresser – han var i Delft 1949, Paris 1950, Florens 1954, Essen 1957, Wien 1958, Liège 1960 och New York 1961. Flera gånger följde Astrid med. Bilden, från ett vykort som Axel skickade till barnbarnen, visar det kongresspalats i Liège där han höll till 1960.

År 1941 medverkade Axel vid bildandet av Svetstekniska föreningen, som hade ett nära samarbete med Svetskommissionen men till skillnad från den stod öppen för enskilda personer. Följande år utkom första numret av föreningens tidskrift, Svetsen, med Axel som redaktör och ansvarig utgivare. Tidskriften blev snabbt ett forum för svensk svetsning – de första åren var Svetsen det enda existerande läromedlet för utbildning i denna nya teknik. Axel kvarstod som redaktör till 1958 och som ansvarig utgivare till sin död.

En annan ingenjör inom Svetskommissionen, Evert Bylin, kom att efterträda Axel som redaktör för Svetsen och beskrev senare sin äldre kollega på följande sätt:

Axel Härlin var en sällsynt plikttrogen och inom sitt område kunnig person, lågmäld och vänlig, men envis, när han gripit sig an något problem. Hans envishet var ibland ett problem för oss, som samarbetade med honom, men hans på kunskaper baserade envishet var en utomordentlig tillgång i arbetet och gav oss medarbetare mycken lärdom och många incitament till värdefull utveckling av oss själva.

För sin familj framstod Axel mer som lågmäld och vänlig än som envis. Var han envis i sin yrkesverksamhet kan orsaken ha varit att han oftast ansåg sig ha rätt, och kanske att han faktiskt hade det.

Vid sidan om tjänsten på IVA medverkade Axel åren 1936–51 i Svenska Dagbladets årsbok. Han svarade där för en ”Teknisk revy” som i notisform sammanfattade den tekniska utvecklingen världen över under det gångna året.

Läs några utdrag ur ”Teknisk revy” av Axel Härlin! Inte minst intressanta är hans beskrivningar av hur Sverige hanterade avspärrningar och råvarubrist under andra världskriget.

Axel och hans familj bodde vid det här laget sedan länge på Östermalm. De hade först bott några månader på Tegnérgatan 9 när de 1924 kom till Stockholm, och därefter några år på Döbelnsgatan 85, men i oktober 1929 flyttade de till en rymlig lägenhet två trappor upp på Storgatan 18. Där kom Axel och Astrid att bo i mer än trettio år.

Axel i matsalen på Storgatan 18, år 1951.

Axel i alkoven på Storgatan 18, år 1951.

Storgatan sedd från Skeppargatan år 1962. Axel och hans familj bodde två trappor upp i det höga hus som syns bortom lastbilen.
  – Foto: Siv Rahm, Stadsmuseet i Stockholm.

Lägenheten på Storgatan blev en samlingspunkt för Axels och Astrids barn, barnbarn och andra släktingar, inte minst under jularna. Till attraktionerna för besökande småbarn hörde att man kunde titta ned på polisstationen på andra sidan gatan. Den var försedd med stall, och emellanåt motionerades polishästarna ute på den gårdsplan som fanns bakom ett plank längs Storgatan.

Sommartid vistades Axel och hans familj gärna i Stockholms skärgård. De hyrde till en början sommarnöjen vid Staveström på södra Ljusterö och på Örsö strax därintill. Dit tog de sig med en motorbåt av Petterssontyp, kallad Jänta, som Axel hade skaffat sig under senare delen av 1920-talet.

Axel vid ratten på motorbåten Jänta, utanför Örsö i augusti 1927. Till höger om honom syns Elsa Samuelsson, Astrid samt Elsa Samuelssons syster Greta med Axels och Astrids barn, Birgit och Olle.

Jänta var en 8 meter lång Petterssonbåt, här med Birgit, Astrid och Olle Härlin samt en okänd person ombord, sannolikt år 1927.

Axel hade ägnat sig åt båtliv redan i ungdomen. Åren 1917 och 1918, efter studietiden i Stockholm, seglade han tillsammans med teknologkamrater en gaffelriggad båt kallad Gladan, och under tiden i Karlshamn ägde och seglade han en liten skärgårdskryssare med namnet Axelina.

Efter återkomsten till Stockholm på 1920-talet anslöt han sig till Sveriges frivilliga motorbåtskår, en försvarsorganisation som senare ombildades till Sjövärnskåren. Som medlem skulle man stå till försvarets förfogande med en sjöduglig motorbåt. Axel fick med tiden löjtnants tjänstegrad i kåren.

Via motorbåtskåren kom han i kontakt med några av dem som 1922 hade bildat Navigationssällskapet, även kallat Navis, där Axel snart blev en aktiv medlem, tidvis med styrelseuppdrag. Navis, som var en båtklubb med egen båthamn i Ryssviken på Djurgården, såg som sin huvuduppgift att främja utbildning i navigation och sjömanskap. Axel engagerade sig inte minst i de ”precisionstävlingar” i navigation som sällskapet anordnade. Under ett antal år var han också redaktör och ansvarig utgivare för sällskapets medlemstidning, även den kallad Navis.

Axel var länge redaktör för Navigationssällskapets tidskrift Navis. I det nummer vars huvud återges här publicerade han sin första artikel om Kung Valdemars segelled (se nedan).

På väg till och från sommarnöjena på Ljusterö och Örsö passerade Axel och hans familj Lindalssund, där de i slutet av 1930-talet fick upp ögonen för en sommarvilla i Skärmaräng på norra Värmdö. Huset visade sig vara till salu, och Axel och Astrid köpte det 1939. Här kom de att tillbringa somrarna under en lång följd av år. Villan var rymlig men omodern, med torrdass inomhus, primuskök och vedspis för matlagning och fotogenelement som värmekällor. El drogs inte in förrän i slutet av 1950-talet.

Huset låg alldeles intill Lindalssund och hade egen brygga med badhytt, men båtlivet upphörde när andra världskriget bröt ut och bränsletillgången sinade. Jänta höggs upp, och först 1955 ersattes hon av en mahognyeka med utombordsmotor som Axel fick av släkten när han fyllde 65. Resterna av Jänta låg kvar på tomten i Skärmaräng ännu i början av 1960-talet.

Axels och Astrids sommarvilla i Skärmaräng på norra Värmdö, sommaren 1954.

Axel och Astrid i Skärmaräng med dottern Birgit och dottersonen Claes, sommaren 1954.

Axel i Lindalssund sommaren 1960, i sin mahognyeka med dottern Birgit och barnbarnen Gun, Britt och Claes.

Men båtlivet var bara ett av Axels många fritidsintressen. Sonen Olle har sagt att hans far ”kände en plikt att vara humanist”, något som bland annat tog sig uttryck i ett stort intresse för historia. Redan på 1920-talet, många år innan släktforskning blev en allmänt utbredd hobby, började han och brodern Alfred försöka utreda den egna släktens ursprung. På den tiden var släktforskare hänvisade till att läsa originalhandlingar på arkiven eller att skriva förfrågningar till pastorsexpeditioner och arkivarier.

Släktforskning på 1920-talet. Mormodern, som Axel frågar om i sitt brev till Landsarkivet i Vadstena, visade sig senare inte ha fötts i Väckelsång utan i grannsocknen Nöbbele.

Ett annat av Axels intressen var ortnamnsforskning, en syssla som var på modet under 1930- och 1940-talen. Många glada amatörer kom med idéer av skiftande kvalitet om ursprunget till olika ortnamn, men Axel ägnade mer tid och större noggrannhet åt sådana frågor än de flesta.

I mitten av 1930-talet började han intressera sig för en handskrift som ingår i en medeltida dansk dokumentsamling, kallad Kung Valdemars jordebok. Handskriften beskriver en segelled som gick norrut längs svenska ostkusten och vidare över till Åland och Finska viken för att sluta i Reval (nuvarande Tallinn). Skriften studerades av forskare redan på 1700-talet, och leden fick då benämningen Kung Valdemars segelled.

Seglingsbeskrivningen (i allmänhet kallad ”det danska itinerariet”) nämner framför allt en lång rad ortnamn längs vägen, och det var dem som Axel nu försökte tolka. Han översatte texten, som är avfattad på latin, och kunde efter hand identifiera flertalet platser som namnges där. Sina första resultat publicerade han i en artikel i tidskriften Navis år 1936, och en mer fullständig redovisning följde i tidskriften Till Rors år 1942. Sextio år senare skrev marinarkeologen Staffan von Arbin att ”Härlins båda artiklar har i stor utsträckning kommit att ligga till grund för den senare forskningen i ämnet. De bidrog dessutom i hög grad till att göra Itinerariet känt hos en bredare allmänhet.”

Första stycket i det danska itinerariet, en handskrift från omkring år 1300 som beskriver Kung Valdemars segelled.  Nedan återges Axels utskrift av styckets latinska text, och hans tolkning till nutida svenska (enligt artikeln i  Till Rors 1942). De utlengi usque calmarne x ukæsio. Deinde usque skægge nes ii ukæ. Hinc usque waldø iiii et si placet ire per latus terre potest ire de waldø usque runø, queque distat a waldø ad i ukæsio. Inde usque klineskær, uel diuræholtsnub i. Inde usque geishammer i. Inde usque roxhammer i. Inde usque æfra i. Inde usque winø i. Från Utlängan till Kalmar 10 veckosjöar. Därifrån till Skäggenäs 2 veckosjöar. Därifrån till Vållö 4. Vill man följa kusten, kan man gå från Vållö till Runnö, som ligger 1 veckosjö från Vållö. Därifrån till Klämnaskär eller Djurhultsnabb 1. Därifrån till geishammer 1. Därifrån till Uthammar 1. Därifrån till Ävrö 1. Därifrån till Vinö 1.

Axel rörde sig under de här åren i solitt borgerliga och förhållandevis välbärgade kretsar – på IVA, i Navigationssällskapet, på Storgatan – och de borgerliga värderingar som han hade tillägnat sig behöll han livet ut. Svenska Dagbladet var hans liv- och husorgan, han var medlem i Skattebetalarnas förening, och han fnös åt socialdemokratiska regeringar och politiker. Likafullt var han oftast ganska återhållsam beträffande sin syn på det som hände i samhället, och än mer när det gällde det privata.

Axel Härlin 1950

Axel förblev heltidsanställd på IVA ända till 1960, det år då han fyllde 70, och han fortsatte att tjänstgöra där på deltid till 1965. Oförmånliga pensionsvillkor kan ha bidragit till att han arbetade så länge.

Men hustrun Astrid avled i december 1960 efter en tids sjukdom. Boendet på Storgatan avvecklades, och Axel flyttade 1961 till en lägenhet på Jacob Smålännings gata i Kalmar, där dottern Birgit och hennes familj ett par år tidigare hade bosatt sig i grannhuset. Sommarvillan i Skärmaräng överläts till sonen Olle.

Birgit och hennes man Stig Bernes började vid den tiden se sig om efter ett sommarställe i Blekinge, och Axel deltog med intresse i sökandet. På våren 1962 införskaffades ett torp utanför Ramdala, och där kom Axel att tillbringa en stor del av somrarna under resten av sitt liv. I början tog han sig dit med rälsbuss från Kalmar.

Redan första året på sommarstället i Blekinge, 1962, transporterades Axels eka dit från Skärmaräng, och Axel byggde en brygga till den vid viken nedanför torpet. Liksom torpets grindar, som han också byggde, blev bryggan så genomtänkt konstruerad att den fungerade utmärkt ännu efter mer än ett halvsekel. På de här bilderna från båtplatsen syns Axel med svärsonen Stig Bernes år 1965 och med dottern Birgit år 1975.

Sommaren 1965 kunde Axel flytta in i ett nybyggt rum i torpets uthus efter att inledningsvis ha övernattat i köket. Birgits familj hade vid det laget redan lämnat Kalmar och flyttat till ett hus på Danska vägen 32 i Göteborg. Axel bodde tills vidare kvar i Kalmar, men flera gånger varje år gjorde han långa besök i Göteborg. När en lägenhet på andra våningen i huset på Danska vägen blev ledig i början av 1970-talet flyttade han dit.

Måltider och samvaro framför teven delade han med Birgit, Stig och deras barn i lägenheten på bottenvåningen. Birgit lagade maten, men Axel infann sig alltid i köket när det var dags att torka disken. Med Stig kunde han ibland råka i ganska animerade diskussioner, men för det mesta drog även de någorlunda jämnt med varandra.

Axel år 1975.

Axel var nu över 80 år gammal men fortfarande vital till kropp och själ, även om hans hörsel sedan länge var nedsatt. Han utforskade sina nya omgivningar genom långa promenader – beväpnad med paraply begav han sig ut i olika riktningar från bostaden, rakaste vägen. Eventuell trafik fick lämna företräde. Utsiktsplatser där han kunde orientera sig med en karta till hands var särskilt eftertraktade. ”Såg han ett berg skulle han upp på det”, som Birgit uttryckte det.

Inte sällan fördrev Axel tiden med att lägga patiens. Han höll sig hela tiden till ett spel som enligt honom kallades Det store Selskab. Oftast gick det inte ut, som fallet har blivit på bilden ovan. ”Då”, sade Axel, ”får man låna”, och så lirkade han loss det kort han behövde ur högarna nedtill.

Axel förblev vid god hälsa ända till 1979, då han började tackla av och till sist avled i december, 89 år gammal. Han är begravd i föräldrarnas familjegrav i Karlskrona.

Med sina breda intressen, sina kunskaper och sitt sätt att vara blev Axel en förebild och inspirationskälla för åtskilliga av sina efterkommande.

”Trävaruindustriens förbrukning av kraft, bränsle och råvaror.” Utredning inom Ingeniörsvetenskapsakademiens kraft- och bränsleutredning. Meddelande från Ingeniörsvetenskapsakademien 56 (1926).

”Utbyte och avfall vid sågverken.” Meddelande från Ingeniörsvetenskapsakademien 76 (1927).

”Svensk Lots, 1260 års upplaga”. Navis, Navigationssällskapets medlemsblad 11, nr 2 (1936).

”Vår äldsta seglingsbeskrivning”. Till Rors 1942, nr 10, s 322–327.

”Elementaranalys och värmevärde”. IVA 1943:3.

”Teknisk revy”, Svenska Dagbladets årsbok 1936, 1937, 1938, 1939, 1940, 1941, 1942, 1943, 1944, 1945, 1946, 1947, 1948, 1949, 1950, 1951.

”Rostningens förlopp”. Teknisk Tidskrift 84, s 1057 (1954).

”Ett och annat kring IVA:s fastighet vid Grevturegatan”. IVA 26, nr 3 (1955).

”Ärans grund och Gretas klackar”. Svenska Kryssarklubbens årsskrift.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Karlskrona amiralitetsförsamling, Karlshamn, Lunds domkyrkoförsamling, Söderala, Söderhamn och Stockholm (Johannes och Oscars församlingar)

Mantalslängder från Stockholm (Överståthållarämbetet, Skatteverket. Rotemännens arkiv)

Staffan von Arbin (1999): ”'Därifrån till Spårö ...' En maritimarkeologisk studie av en av de platser som omnämns i en dansk sjövägsbeskrivning från omkring år 1300.” Göteborgs universitet, Institutionen för historiska studier

Evert Bylin (1980): ”Axel Härlin”, Svetsen 39:1 s. 23

Carl Olof Cederlund (1996): ”Axel Härlin, civilingenjören som blev skärgårdsforskare”, Marinarkeologisk tidskrift 4/96 s. 14–15

Gerhard Flink (red.) (1995): Kung Valdemars segelled. Streiffert/Riksantikvarieämbetet

Efterlämnade dokument i original