Håkan Olsson (1757–1799)

En fattig timmerman som skrev till kungen

Håkan Olsson var en av de många smålänningar som på 1700-talet lämnade hembygden och sökte anställning vid örlogsvarvet i Karlskrona, Sveriges på den tiden största arbetsplats.

Håkan hade vuxit upp i Kalvsviks socken i närheten av sjön Åsnen ett par mil söder om Växjö. År 1778 gifte han sig med Elisabet Johansdotter och bosatte sig i Rössmåla i Urshults socken, där paret fick fyra barn inom loppet av fyra år. Två av barnen dog redan som nyfödda.

Kort därefter, år 1783, flyttade familjen till Karlskrona, där Håkan hade blivit antagen vid ett av örlogsvarvets timmermanskompanier. I Karlskrona fick Håkan och Elisabet ytterligare fyra barn, bland dem en pojke som de gav namnet Olaus.

Men familjen var utfattig – Håkans lön som timmerman var så knapp att varje barn som inte kunde försörja sig självt blev en tung belastning. Olaus hade inte hunnit bli mer än sju åtta år gammal när hans far första gången skrev till sina överordnade och anhöll om att sonen skulle bli antagen som skeppsgosse. På så sätt skulle han inte bara kunna få utbildning utan också mat för dagen. Men ansökan avslogs, och likadant gick det vid ett andra försök en tid senare.

År 1797 hade Olaus hunnit bli nio år gammal, och då vände sig Håkan Olsson för tredje gången till örlogsflottans högsta ledning:

Allra ödmjukaste memorial! Med vad bekymmer och svårigheter jag i flera år uti min stora fattigdom bjudit till att försörja mig, min hustru och fyra små omyndiga barn i dessa härvarande svåra och tryckande tider av det underhåll mig vid Kongl. Skeppsvarvet blivit meddelt, men som jag tillförne gjort tvenne ansökningar och ej ännu ärnat [utverkat] någon hjälp, föranlåtes å nyo uti djupaste ödmjukhet anhålla, att en min son vid namn Olof Håkansson, 9 år gammal, måtte av nåd och förbarmande bliva till skeppsgosse förhulpen, på det jag må undvika låta mina små barn lida nöd till dess livs uppehälle, samt att ej vidare behöva besvära nådiga Herrar överheten flere gånger härom. I avvaktan av nådig resolution, framhärdar med djupaste vördnad Kongl. Kommitténs allra ödmjukaste tjänare Håkan Olsson Timmerman i 2. kompaniet

Det var inte Håkan Olsson själv som hade åstadkommit de svassande formuleringarna. Han hade tagit hjälp av en professionell skrivare, som också stod för själva utskriften. Inte ens namnteckningen var timmermannens egen. Att nöden som lyste fram bakom brevets polerade yta var genuin behövde likafullt ingen tvivla på. Men också den här gången lämnades ansökan utan åtgärd.

På våren 1799 gjorde Håkan Olsson ett sista förtvivlat försök att få hjälp. Nu skrev han direkt till kungen, den unge Gustav IV Adolf:

Stormäktigste Allernådigste Konung! Tillstäd allernådigst, O! Konung, att en av Fäderneslandets ringaste barn och timmerman vid Kongl. Maj:ts Skeppsvarv härstädes i allra djupaste underdånighet vågar bönfalla om Eders Kongl. Maj:ts Allernådigste hjälp och förbarmande emot mig fattige men under Eders Kongl. Maj:ts sälla Regering likväl lycklige undersåte. Ibland mina barn äger jag jämväl en son vid namn Olaus Håkansson, som snart fyller elva års ålder, vars beständiga önskan är att till ringare- eller skeppsgosse få bliva antagen, och vilket även vore ett verkligt understöd för mig, som har yttersta svårighet att kunna soutenera [försörja] både honom och mitt övriga hushåll. Denna vår gemensamma allra underdånigste åstundan vågar jag i allra djupaste underdånighet överlämna till Eders Kongl. Maj:ts Allernådigste avhjälpande, sedan jag före detta trenne gånger hos vederbörande Herrar förmän sökt ett slikt nådebröd utan att detsamma kunna i nåder erhålla. Med allra djupaste underdånighet och vördnad har Nåden framleva Stormäktigste Allernådigste Konung, Eders Kongl. Maj:ts allraunderdånigste och tropliktigste undersåte No. 24 Håkan Olsson Ordin. skeppstimmerman

I sinom tid remitterades brevet till kungen tillbaka till Karlskrona, där det i slutet av februari år 1800 nådde den befälhavande amiralen, Clas Wachtmeister. Denne beviljade ansökan, och Olaus blev inskriven vid skeppsgosseskolan.

Den framgången hann Olaus far aldrig uppleva. Några månader tidigare, veckan före jul 1799, avled timmermannen i en lungsjukdom, knappt mer än fyrtio år gammal.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Kalvsvik, Urshult och Karlskrona amiralitetsförsamling

Flottans arkiv, Marinens rullor V (1794)

Karlskrona station, Stationsbefälhavarens kansli F Ia (no. 72 år 1800)