Hampspinneri och repslagning på Karlskrona örlogsvarv

Gamla tiders segelfartyg var utrustade med ofantliga mängder linor, rep och trossar i olika dimensioner. Den som byggde ett fartyg av det slaget var lika beroende av sådant tågvirke som av trävirket till skrovet. När örlogsvarvet i Karlskrona började uppföras på 1680-talet ingick därför en repslagarbana redan tidigt i planerna.
 

Verksamheten vid repslagarbanan upphörde år 1960, men byggnaden står fortfarande kvar på Gamla varvet i Karlskrona. Den sägs vara världens längsta träbyggnad. Kanske är det rentav sant.

Reparebanan, som den kallades i dagligt tal, stod färdig år 1696 och är äldst av alla de byggnadsverk som finns kvar på varvet i dag. Den utgörs av en nästan 300 m lång träbyggnad i två plan, i båda ändarna avslutad med gedigna stenhus, de s.k. banhuvudena. Banans längd är avpassad till längden på de trossar som skulle tillverkas där.

Tågvirket tillverkades främst av rysk hampa, vanligen inskeppad från Riga. Den levererades förpackad i balar, s.k. rister. Det fanns detaljerade anvisningar för hur hampans kvalitet skulle bedömas.

Hampan måste först häcklas, i synnerhet om den var avsedd för tågvirke av klenare dimensioner. Häcklingen innebar att hampfibrerna kammades i ordning och att de sämsta fibrerna, blånorna, skildes bort. Hampa till det allra finaste tågvirket, segelgarn och lodlinor, skulle häcklas i sammanlagt sex omgångar.

Efter häcklingen skulle hampan spinnas. Från ett snurrande hjul i banans ena ände förflyttade sig hampspinnarna långsamt längs hela banan och formade hampfibrerna till ett kabelgarn, lika långt som banans hela längd. Proceduren tog ungefär 20 minuter, och en skicklig spinnare kunde åstadkomma uppåt 25 garn på en arbetsdag. Under den tiden gick han sammanlagt en och en halv mil längs banan, varav hälften baklänges.

Spinnarna gick oftast i samlad tropp, två och två i bredd. De äldsta spinnarna gick i mitten och angav takten, medan de yngsta gick längst ut mot väggarna. Häcklaren hade lämnat ifrån sig den färdigberedda hampan i form av

långa, glänsande tottar, som repslagarne svepte om livet, innan de började sin långsamma, egendomligt vaggande baklängesgång genom banan, som ter sig likt en oändligt lång tub, där de bastanta bjälkarna ligga som revben tvärs över tak och väggar, och där männen blevo allt mindre och mindre ju längre bort de kommo, tills de längst bort tedde sig likt små, små leksaksfigurer. I högra handen hade de ett stycke fårskinn, mot vilket garnet fick glida. Det såg så enkelt ut, detta, hur hamptotten gled ut i ett fint jämnt rep, men det lär ha varit en konst, så svår att lära, att endast de, vilka börjat som pojkar, någonsin kunde uppnå den rätta skickligheten, att anpassa takten och friktionen så, att totten räckte precis banan ut, och repet sålunda fick den beräknade tjockleken och jämnheten.

(Alma Falk: Männen som gingo baklänges, Blekingeboken 7, 1929).

I dag står repslagarbanan tom, men den har bevarats både som ett märkligt byggnadsverk och som ett minnesmärke över de hantverkare som i nästan tre sekler hade sin arbetsplats här.

Reparebanan gav tak över huvudet och skydd för vinden, men förblev ouppvärmd även vintertid. Hampspinnarna var då klädda i fårskinnspälsar och halmsockor, men vantar eller handskar kunde de inte ha på sig då de spann. Ofta drabbades de av reumatism eller svårartad hosta.

Hampa är stark men känslig för vatten, och garnet impregnerades därför i allmänhet med tjära, varefter det torkades. Både häckling och tjärning utfördes i särskilda lokaler i det östra banhuvudet.

Garnet slogs (tvinnades) därefter till rep av olika grovlek. Ett antal garn - det kunde exempelvis vara 6, 9 eller 12 - tvinnades först samman till en dukt eller kardel. Tre eller fyra kardeler kunde sedan tvinnas till en tross. Behövde man riktigt grovt tågvirke kunde tre eller fyra trossar på motsvarande sätt slås ihop till en kabel. I det tågvirke som tillverkades för den svenska örlogsflottans räkning slog man in ett blåfärgat märkgarn för att ange vart det hörde.

Liksom spinnandet ägde också detta arbete rum på repslagarbanan. Det blivande repets beståndsdelar fästes vid något av de stora hjulen vid banänden. Sammanlagt fanns fyra repslagarhjul på banans nedre plan och tre på det övre. Repslagarna lät sedan hjulets rotation tvinna samman garnen eller kardelerna medan de vandrade bakåt längs banan. Slagning av riktigt grova kablar krävde så stora krafter att repslagarbanans ordinarie personal tillfälligt fick förstärkas med båtsmän eller varvsfolk som inte var upptagna med annat.

Arbetet på repslagarbanan leddes av en banmästare, vanligen biträdd av en underbanmästare. Till sitt förfogande hade han en arbetsstyrka som kunde uppgå till drygt fyrtio man. Den personal som fanns på banan år 1770 utgjordes av fyra häcklare, 39 spinnare och slagare (som alltså både spann garn och slog rep), två hjulvändare, en bansnickare, en bansopare och en profoss (som var ansvarig för att ordningen upprätthölls på arbetsplatsen).

I mindre formella sammanhang användes ofta benämningen hampspinnare om såväl häcklare som spinnare och slagare. Arbetet gick i många fall i arv från far till son, och ibland kunde uppåt ett halvdussin personer från en och samma släkt samtidigt vara anställda på reparebanan. Exempelvis återkommer namnen Berg, Lundgren och Moberg påfallande ofta bland hampspinnarna.

Till skillnad från exempelvis timmermännen på varvet arbetade hampspinnarna i huvudsak på ackord. Visserligen hade de i allmänhet en grundlön i form av en dagpenning som exempelvis betalades ut när varvet inte hade något arbete åt dem på repslagarbanan utan fick sysselsätta dem med annat. I övrigt var det dock den s.k. styckeverksförtjänsten som försörjde dem. En noga reglerad taxa angav hur stor ersättning personalen skulle ha för det tågvirke den tillverkade. Med en del av sin styckeverksförtjänst förutsattes hampspinnarna själva avlöna hjulvändarna, dvs. de unga pojkar som satts att hålla repslagarhjulen i rotation. Detta var ett enahanda och okvalificerat arbete som varvet inte ansåg sig behöva betala med egna medel.

Mer att läsa:

Repslagarbanans personal år 1770
Hampspinnarsläkten Berg
Taxa för hampspinnarnas styckeverksförtjänst
Anvisningar för provning av hampa