Sven Andersson ( –1674)
Länsman i Källeskruv
Sven Andersson bodde livet igenom i Källeskruv i Ekeberga
socken ett par mil öster om Växjö, i närheten av senare dagars Kosta.
Med början på 1640-talet tjänstgjorde han under flera decennier som en
av Uppvidinge härads fyra länsmän och uppbördsmän. Två av de andra som
vid den tiden hade sådana befattningar var hans svärfar Per Persson Spaak och dennes svåger Lukas
Markusson, son till häradsskrivaren Markus
Lukasson.
Att Sven var uppbördsman innebar att han sysslade med skatteindrivning. Han var personligen ansvarig för att kronan fick in all den skatt som den på papperet var berättigad till. I en del fall kunde detta vålla honom bekymmer. År 1645 beklagade han sig inför Uppvidinge häradsrätt över att en gård i Älghults socken, Djuphult, var registrerad i längderna som ett helt hemman med full skattskyldighet, trots att den låg ”alldeles öde” och den som bodde där gick som tiggare. När en skattskyldig inte kunde betala riskerade uppbördsmannen att hamna i kläm.
Penninghanteringen kunde även innebära rent praktiska problem.
Många mynt bestod vid den här tiden av stora kopparplåtar, vars
värde helt enkelt utgjordes av själva metallvärdet. Vid ett tillfälle
blev Sven av med sex sådana plåtmynt på krogen i Lenhovda. Han hade
med krögarhustruns tillstånd lagt plåtarna i ”en liten matkammare under
sängarna, varest ingick vid möten och tingstider mycken främmande, och
penningarne där alltså bortstules”. Sven krävde krögaren på ersättning
för det stulna, men det slutade med förlikning – man enades om att stå
för halva förlusten var.
De plåtmynt som Sven Andersson blev av med i Lenhovda såg ut så här. Vart och ett av dem var värt 10 mark kopparmynt, vilket motsvarade 1 daler silvermynt. De vägde ett och ett halvt kilo styck.
Naturligtvis talades det också illa om personer med så impopulära sysslor som indrivning av pengar. Det mest uppseendeväckande som Sven Andersson råkade ut för i den vägen inträffade under en sockenstämma i Ekeberga år 1653. Socknens nyligen prästvigde kaplan, Sveno Haquini, påstod då ”i många ärlige mäns åhöra” att Sven Andersson ”både brukar koppleri [trolldom] och lejer den som slår ut ögonen på dem han vill”. Men kaplanen gjorde sig inom kort omöjlig genom stölder, fylleri och andra ”grova excesser”. När han följande år ställdes inför rätta angående ”överhopade beskyllningar och kriminaltillvitelser” handlade en av anklagelsepunkterna om det förtal som kaplanen hade utsatt Sven Andersson för. Det hela slutade med att Sveno Haquini avsattes från sin befattning.
Trots problem av sådana slag brukade en tjänst som länsman
löna sig väl. År 1667 kunde Sven Andersson bli ensam innehavare av
Källeskruv genom att köpa ut alla sina syskon och övriga delägare i
gården.
Sven avled några år senare, men historien om honom slutar inte där. Med sin hustru, länsmansdottern Kerstin Persdotter, hade han fått ett antal barn som av egen kraft eller genom gifte hade skaffat sig ett betydande inflytande. Till dem hörde sonen och länsmannen Anders Svensson Källman, dottern Ingrid, gift med nämndemannen Nils Gertonsson, och dottern Karin, gift med uppbördsmannen Johan Gummesson.
Genom studier av Sven Anderssons efterlämnade räkenskaper kunde hans företagsamma arvingar konstatera att många fortfarande stod i skuld till den avlidne länsmannen – de hade tagit lån av Sven eller satt sina gårdar i pant för att kunna betala skatter eller andra pålagor. Under en lång följd av år drev arvingarna sedan processer för att få skulderna betalda.
Ett av kraven ställdes till en änka i Ryd i Älghults
socken, vars make Carl Ingevaldsson hade satt sig i skuld till Sven och
av den anledningen hade pantsatt en andel i sin gård. Ett vittnesmål av
en granne till änkan ger en liten inblick i den avlidne
länsmannens bestyr som uppbördsman:
Gudmund Svensson i Ryd, över sine 40 år och ärlig, vittnade edligen i svarandens änkans Kerstins närvaro om Svens i Källeskruv arvingars pretension [fordran] av 30 daler silvermynt att senaste gång Sven i Källeskruv och hennes framlidne man Carl Ingevaldsson talades vid, något över 5 år sedan, kom han Sven dit till Ryd vårfruafton och blev över natten hos bemälde Carl och då slöt med honom räkning, och bittida om morgonen vårfrudag kom han [Sven] in till honom Gudmund, då han lät framtaga en brännvinsskål, och [när de] sutte och talades vid sade han: nu har jag slutit räkning med Carl Ingevaldsson, och blev han mig skyldig 22 daler silvermynt uti utlagor, och så den gamla resten [skulden] till 20 riksdaler som han haver sig antagit att betala för fadern. Därtill Gudmund svarade att han det intet trodde. Då svarade han [Sven] och bad till Gud han skulle störta vid den drycken om det icke var sant, och därmed söp brännvin. När länsmannen var sin kos kom Carl in till honom [Gudmund], då lät han honom veta huru mycket Sven hade sagt honom vara skyldig, det han tillstod vara sant. Året efter blev länsmannen död, och när den andre [Carl] det försporde [fick veta det] sade han sig befrukta att arvingarne skulle komma och antingen taga gården eller all den andre hans egendom ifrån honom.
Med tiden kom Svens arvingar på det här sättet över ett antal
gårdar eller gårdsandelar, exempelvis i Muggehult i Ekeberga socken, i
Fagraskog
i
Älghults socken och i Applaryd och Gullaskruv i Hälleberga socken. I
Muggehult kom Svens dotter Karin och hennes man senare att bosätta sig.
Sonen Anders blev kvar i Källeskruv, och där bodde också Svens änka
Kerstin till sin död år 1700.
En domboksnotering från 1679 berättar att Sven
Andersson år 1672 sålde två oxar till rådman Måns Hane i Växjö. Affären
komplicerades av att den ena oxen efteråt sprang tillbaka hem igen.
Anmärkningsvärt är att Måns Hane betecknas som måg till Sven Andersson.
Det är oklart om rådmannen verkligen var gift med en dotter till Sven
eller om han var besläktad på något annat sätt.
Källor:
Kyrkoarkivalier från Ekeberga.
Mantalslängder för Ekeberga.
Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAAAD:13 (1645), bild 337; EVIIAAAD:17 (1653), bild 311; EVIIAAAD:18 (1654), bild 820; EVIIAAAD:29 (1666), bild 70; (1667), bild 740; EVIIAAAD:30 (1674), bild 2350; EVIIAAAD:31 (1676), bild 370; (1679), bild 1980 och 2010; EVIIAAAD:57 (1683), bild 1670; EVIIAAAD:58 (1687), bild 2320; EVIIAABA:50 (1702), bild 1410.
Av Claes Bernes
Till antavlan | Hem