Markus Lukasson ( –1615)

Häradsskrivare som fick ett tragiskt slut

Markus Lukasson var son till en handelsman i Kalmar, Lukas Markusson, som mot slutet av sitt liv blev borgmästare där. Faderns samhällsställning gav sonen möjligheter att utbilda sig och nå en aktad ställning även för egen del.

År 1597 dyker Markus upp i dokumenten som häradsskrivare, bosatt i Singelstorp i närheten av Lenhovda. I en del papper kallas han Markus Skrivare. Från 1602 finns han i Transjö i Ekeberga socken, ungefär halvvägs mellan Kalmar och Växjö, och där blir han kvar livet ut.

Som häradsskrivare sysslade Markus framför allt med skatteuppbörd, i samarbete med häradets befallningsman (även kallad fogden). Kalmarkriget 1611–13 och den återuppbyggnad som följde innebar behov av kraftigt höjda skatteintäkter, vilket ökade arbetsbördan för dem som sysslade med skatteuppbörden. För Markus blev den bördan till sist övermäktig.

Häradsrätten i Uppvidinge höll den 15 juni 1615 ting i Stamphult strax öster om Transjö. Dit kom då Märit Johansdotter, Markus Lukassons hustru, som berättade en tragisk och gripande historia, dokumenterad i detalj i tingsprotokollet.

Häradsrättens noteringar om Markus Lukassons död, som omfattar fyra hela sidor i tingsprotokollet från den 15 juni 1615, inleds med ovanstående rubrik (som lyder ”Ransakningh om Marcus Lucasons dödh, häradtzskrifware uthi Konge och Upwidinge härader, hwilken sigh sielfwer ihielskiöt med en Pistooll”). Texten fortsätter som följer:

Samma dag kom för rätta hustru Märit i Transjö, och sorgligen gav tillkänna att hennes man Markus Lukasson haver av oförstånd och stor misströst tagit sig oråd före och skjutit sig själv ihjäl med en pistol uti sin egen badstuga. Och efter[som] detta fallet skedde dagen förr än detta tinget angick, därför blev härom på tinget rannsakat. Och haver man härom ingen annor kunskap eller orsak till förbemälde Markuses ofall [olycka] förnummit, än det hans egen hustru haver berättat. Nämligen att förliden måndag den 12 juni kom Markus hem ifrån Kalmar och klagade sig mycket där vara platsad [pressad] och anfäktad för den stora penningarest [skuld] som till Kalmar slott och byggning var förordnad, såsom ock för den gärdarest [skatteskuld] som resterade på 1614 års landtågsgärd, och tiondespannmål och för mycken annor rest. Blev inmanad på slottet, såsom ock tvingad att utgiva starka handskrifter och obligeringar, att han en sådan odräglig summa till nästkommande Olofsmässotid skulle betala, vilket honom syntes vara omöjligt, där över han med gråtande tårar den ganska [hela] dagen över mycket kved, och sade sig tillförne aldrig så hårt vara tilltalad; och fogden var döder, och han var allena att utfordra resten och ingen hjälp hade. Och sade till sin hustru: ”Låt bereda mig badstugan”, det hon ock gjorde. Medan badstugan eldades, tog Markus bly och stöpte lod [kulor] av. Då sade hustru Märit till honom: ”Vad tage I eder nu före? Intet pläga I själv sådant göra?” Svarade Markus: ”Ståthållaren haver givit mig fullmakt att draga utmed gränsen och utpanta gärdarest och föra min bössa vid sadeln för skalkars och bovars skull, ty värja bjuder frid.” När han hade stöpt lod och laddat bössan, tog han sin bönebok, las [läste] och bad Gud. När badstugan var färdig, gick han i badstugan. När han kom upp gick han genast i sin sängkammare och lade sig. Då kom Olof Holms dräng dit och ville tala med honom, då gick hustru Märit in till honom och sade att drängen var för handen och ville tala med honom, sade Markus: ”Giv honom mat, jag orkar intet tala med honom i afton.” När hustru Märit hade beställt [klarat av] hussysslorna gick hon i säng till honom och lade sig. Om natten vid de lågo, ängslades Markus, och hov händerna upp om huvudet, las och bad Gud. Om morgonen, det första dagern syntes, sade han till sin hustru: ”Här är så kvalmigt och hett inne, jag vill gå upp i nattstugan och lägga mig, där haver jag bättre ro” (det han ofta tillförne göra plägar). När han stod upp, tog han sin kjortel, tofflor och nattmössa och bössan som han om aftonen laddat hade och gick om tisdagsmorgonen den 13 juni uti sin badstuga. Och hade satt bössan på sitt vänstra bröst, tryckt till med högra handen och skjutit sig igenom med två lod, där han fram på dagen fanns döder. Desse efterskrivne dannemän blevo av tinget nämnde dit, att syna hans elända lik strax om morgonen när gärningen var gjord: Herr Bengt i Lenhovda, hans kyrkoherde, Jöns i Arnaskruv, Tor i Bodaskog, Jon i Hulterstad, Håkan i Bodaskog, Nils i Yggersryd, Jon i Tomeshult, Nils Axelsson underskrivaren, Per Skräddare i Fagerhult, Ygge i Grenhult. Och hava synamännerna samt häradsnämnden av det de synt och sett hade intet annat kunna tänka än förbemälde Markus denna gärning hade gjort av berått mod, och icke av vettlösa eller dryckenskap, ty han var varken vettlös eller drucken. Därför sköt saken ifrån sig och begärde höra Sveriges Lag.  Blev för den skull uppläst det 4. kap. i högmålsbalken och efter samma kap. avdömt, att hans lik skulle utföras och i båle brännas.

Självmord betraktades på den här tiden som ett grovt brott och en svår synd. Den som gjorde sig skyldig till något sådant fick inte begravas inne på kyrkogården, i vigd jord, vilket var till stor sorg och skam för de efterlevande. Bedömdes vederbörande ha varit vid sina sinnens fulla bruk när han eller hon tog livet av sig skulle liket brännas.

Den lagtext som blev uppläst vid tinget finns i Kristoffers landslag från 1400-talet och lyder som följer:

Kan swå illa åth bäras/ at nogor menniskia forgör sigh siellf/ huruledis thet hälst hända kan: Tå skal han til skog föras/ och i Bååle brännas. Utan at oppinbart ware/ at han för swå Affwita [vettlöshet] wordin war/ at han ingom wåda wägia wiste/ Tå må han i Jord gräfwas utan Kirkiogård.

Kanske fanns det ändå en chans att Markus och hans familj kunde slippa den skammen. Tingsprotokollet fortsätter med en vädjan till överheten, som tog saken under övervägande men inte ansåg sig kunna bevilja en kristlig begravning:

Markus änka bodde kvar i Transjö under åtskilliga år och tycks aldrig ha gift om sig. Fyra barn till Markus och Märit nådde vuxen ålder: Döttrarna Margareta och Karin gifte sig båda med präster (Hemmingius Theodori i Sjösås respektive Gudmund Svenonis Orm i Tingsås), medan dottern Ingegerd gifte sig med Per Spaak, som senare kom att efterträda Markus som skrivare i Uppvidinge härad. Även sonen Lukas Markusson blev häradsskrivare, men det slutade lika illa för honom som för hans far– i ett anfall av sinnesförvirring tog han år 1647 livet av sig.

Källor:

Smålands handlingar, noteringar om årliga räntan m.m. i Uppvidinge härad 1597–1628.

Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAAAD:4 (1615), bild 44–45;
EVIIAAAD:13 (1647), bild 402–403