Per Persson Spaak
Häradsskrivare och länsman i Uppvidinge
Per Persson Spaak hörde till dem som på 1600-talet stod för
lag, ordning och skatteuppbörd i Uppvidinge härad i Småland. Han föddes
av allt att döma i Johanstorp i Lenhovda socken kring år 1600. Fadern
hette Per Gudmundsson, modern Kerstin Nilsdotter. Varifrån sonen tog
namnet Spaak är oklart – samma namn förekom inom flera andra till
synes obesläktade familjer i Småland vid den här tiden.
På 1620-talet flyttade Per till Transjö i Ekeberga
socken. Där bodde Märit Johansdotter och hennes dotter Ingegerd, som
Per nu hade gift sig med. Märit var änka efter häradsskrivaren Markus Lukasson, och Per kom att
efterträda
denne i ämbetet. Under ett antal år på 1630- och 1640-talen
tjänstgjorde han som häradsskrivare eller underfogde i Uppvidinge
och Konga härader, vilket framför allt innebar att han fick ansvar för
skatteuppbörden. Från 1637 nämns han också som länsman, en syssla som
han behöll
i åtskilliga år.
Mantalslängden av år 1645 för Åseda socken
undertecknades av Per (Peder) Spaak i egenskap av häradsskrivare (till
höger), av
fogden Nils Axelsson (i mitten) och av församlingens kyrkoherde Petrus
Spakius (till vänster). Att två av Uppvidinge härads mer bemärkta män
vid den här tiden hette i stort sett likadant har i efterhand orsakat
en del förväxlingar. Ingenting tyder på att de skulle ha varit släkt
med varandra.
År 1655 fick Per Spaak anledning att i efterhand summera sin
gärning. Han framträdde vid Uppvidinge härads höstting och påpekade att
han haft till uppgift ”extraord. räntan [skatten] över hela detta
häradet att uppbära, såsom ock varit kronans tjänare och länsman uti
åtskillige prästagäll, Algutsboda och Lenhovda socknar”. Nu frågade han
”allom samtligen i gemen” om det fanns några invändningar mot hans sätt
att sköta sina ämbeten, på vilket ”aller allmogen enhälleligen svarade
... att han haver fogat sig hos dem som en ärlig man”.
Det fanns en särskild orsak till att Per Spaak ville ha
ett sådant intygande. Av tingsrättens protokoll framgår att han
klageligen och mycket sorgeligen androg
[berättade] hurusom
han nästförliden den 6 april blev genom Guds rättvisa försyn hemsökt
med en
häftig vådeld uti den starka och stridige stormen, så att mangården hel
och hållen avbrann, vilken icke allenast mycket väl byggder var, utan
ock all sin goda förmögenhet och välmåga därigenom bortmiste [och] icke
mer bärga eller undanfå kunde än allenast en liten klädekista, som
några gemene och deras sämste kläder innelagde voro i, det hela
häradets inboar nogsamt veta och bevittna.
Det som Per Spaak nu önskade var att en tid bli befriad från
utlägg till kronan och till den frälseman som ägde gården i Transjö.
Tingsrätten beviljade honom den attest som han behövde för att på detta
sätt få ”någon upprättelse för sin stora, obotliga lidna skada”.
Två år senare, 1657, framträdde Per på nytt inför Uppvidinge
häradsrätt, och nu gällde det en annan beklaglig händelse. Pers bror
Jon Spaak, som i likhet med honom själv hade tjänstgjort länsman, hade drygt
ett år tidigare blivit dräpt. Dråparen, Nils Nilsson från Kopparfly i
Madesjö socken, hade sedan dess befunnit sig på flykt, men nu hade han
fått
lejdbrev av landshövdingarna i Växjö och Kalmar och kunde därmed
infinna sig till rättegång utan omedelbar fara för livet. Per Spaak
hade stämt honom till tinget i egenskap av förmyndare för broderns
arvingar.
Dråpet hade ägt rum i samband med ett bröllop, och efter att
ha förhört gärningsmannen summerade häradsrätten hans berättelse på
följande sätt:
Rätt som brudemännerna något druckne och
välplägade om
lördagsaftonen voro komne till bröllopsgården Algutstorp i Uppvidinge
härad och Algutsboda gäld, och han [Nils] hade stigit av sin häst, kom
Jon
Spaak efterridandes in på gården, och i det han fick se honom, sade
han: ”Jag hörer du haver sagt att du skall slå mig, då skall du veta du
skall slå en karl”, vartill dråparen svarade: ”Nej, bevare mig Gud, det
haver jag icke sagt.” Därmed tog den dräpne, viljandes stiga av hästen,
miste om sadelknappen och föll i marken. Strax uppsteg han och fattade
med handen i byxesäcken [byxfickan], varav Nils, befruktandes honom
vilja taga till kniv, blev mycket häpen och rädd, och i det samma slog
honom i huvudet med en kantig påk, att han strax föll död till jorden.
Rätten konstaterade att Jon Spaak ”varit över sig drucken,
[så] att han
intet själv haver kunnat sig regera” och att dråparen alltså inte haft
någon anledning att frukta för sitt liv. Nils Nilsson dömdes därför ”fredlös
över allt Sverige och där underliggande provinser”.
Gärningsmannen kunde också ha dömts till döden, men Jon Spaaks
arvingar
gjorde ”hos höga överheten för dråparen underdånig förbön att han må
komma till nåd och böter”. Anledningen var att ”den dräpne igenom detta
hastige och ynkelige dödsfall haver
lämnat sine saker efter sig uti stor villervalla och oriktighet”. Om
dråparen skonades till livet och i stället fick erlägga mansbot skulle
arvingarna kunna betala de skulder till kronan som Jon hade ådragit sig
i länsmanstjänsten.
Källor:
Smålands handlingar, noteringar om årliga räntan m.m. i Uppvidinge
härad 1629–1637
Mantalslängder för Ekeberga socken 1642–1659
Uppvidinge häradsrätt, AIa:3 (1655), bild 214
Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län,
EVIIAAAD:20 (1657), bild 43, s. 10
|
