Johan Edvin Fransson Bernes (1881–1941)

Stillsam flaggjunkare i kustartilleriet

Frans August Johannesson och Elin Jonasdotter fick år 1881 sitt första barn, en son som döptes till Johan Edvin. Familjen bodde i byn Mästreda i Sjösås socken nordost om Växjö, där fadern arrenderade en liten gård.

Johan Edvin i pojkåren

Johan Edvin fick två systrar, men när han var åtta år gammal avled hans mor vid 33 års ålder i lungsot (TBC). Han fick snart en styvmor och under de följande åren två halvsyskon.

Tretton år gammal gick han ut folkskolan efter fem terminers skolgång och började arbeta som dräng hemma på gården. Vid sexton års ålder fick han anställning som brädgårdsarbetare på sågverket i Braås, där han blev kvar i drygt tre år.

Han bodde fortfarande hemma, men enligt vad han senare berättade för sina barn vantrivdes han med sin styvmor. Fadern lär ha velat att Johan Edvin med tiden skulle överta brukandet av gården, men på hösten 1901 lät sonen i stället värva sig vid minöravdelningen på det kustartilleriregemente som var på väg att upprättas i Karlskrona, mot en lega (värvningspremie) på 50 kronor.

Enligt det läkarbetyg som krävdes i samband med värvningen befanns Johan Edvin vara ”173 1/2 cm lång, av 89 cm bröstvidd, kraftig kroppsbyggnad och normal vikt (ca 60 kg), god hörsel, syn och synskärpa samt i övrigt till alla delar frisk och utan lyte”. Till hans signalement hörde också ”blå ögon, mörkt hår, 2 ärr på högra låret, ett större ärr över vänstra handleden”.

Johan Edvin Fransson som ung kustartillerist.

Under de följande fem åren genomgick Johan Edvin korprals- och underofficersutbildning vid kustartilleriet. Förutom läsning, skrivning, aritmetik och geometri innefattade studierna sådant som elektricitetslära, sprängämneslära och minlära. Av allt att döma bodde han under hela den här tiden i kasern i Karlskrona.

Någon gång under samma tid träffade han Mariana Törnqvist, en fyra år äldre kvinna från Sillhövda på den blekingska landsbygden. Mariana blev gravid och födde i november 1905 en dotter som döptes till Signe Ingeborg Maria. De båda föräldrarna tycks ha behållit kontakten med varandra, och våren 1908 lystes det för dem tre gånger i Sillhövda kyrka, men åtminstone någon av dem måste sedan ha kommit på andra tankar. Någon vigsel blev aldrig av. År 1909 utfärdade domkapitlet i Göteborg i stället ett skiljebrev, och Edvin (som han vid det laget hade börjat kalla sig) åtog sig att betala underhåll på 10 kronor i månaden till Mariana under dotterns uppväxt.

Signe Törnqvist flyttade som femtonåring till Stockholm, där hon med tiden kom att arbeta som kansliskrivare och bosätta sig i Bromma. Hon förblev ensamstående men var i livet ännu 1990.

Edvin fick i flera omgångar sin anställning vid kustartilleriet förlängd på egen begäran. År 1909 tjänstgjorde han vid Älvsborgs kustartilleridetachement på Nya Varvet i Göteborg, men året därefter var han tillbaka i Blekinge, där han träffade den fyra år yngre Karlskronaflickan Ellen Skoog. Paret gifte sig i Karlskrona 1911.

Edvin med nyblivna hustrun Ellen Skoog.

Ellen fick tidigt kännedom om Edvins förra relation men var inte tilltalad av den, och den nämndes aldrig för de barn som Edvin fick inom äktenskapet. Barnen fick ingen egentlig förklaring till det ungflicksfoto av dottern Signe som stod framme i hemmet under hela deras uppväxt, och först vid arvsskiftet efter Edvins död fick de veta att de hade en halvsyster.

Edvin hade några månader före vigseln återigen förflyttats till Nya Varvet,  och hösten 1911 flyttade även Ellen dit. Paret bosatte sig i en lägenhet i en villa vid Långedragsvägen, ägd av två bröder vid namn Kastman. I oktober 1912 föddes sonen Stig på ett privat förlossningshem i närheten.

Edvin (till vänster) som underofficerskorpral på Nya Varvet kring år 1912.

Första världskriget innebar att kustartilleriet växte i volym – kasernerna fylldes och befästningarna bemannades. Det här gav möjligheter till befordran – år 1916 utnämndes Edvin till underofficer av 2. graden efter att tidigare ha varit underofficerskorpral – men kunde också medföra förflyttningar. Samma år, 1916, överfördes Edvin till kustartilleriregementet i Vaxholm.

Familjen installerade sig då i en relativt rymlig enrumslägenhet på Rindö. Sonen Stig har senare berättat att

bostad fick vi i ”Stora trähuset”, som jämte ”Stenhuset” och ”Lilla trähuset” låg invid landsvägen mellan Rindö smedja och Oscar Fredriksborg, ca 1/2 km från Rindö smedja. Dessa tre flerfamiljshus var avsedda för underofficersfamiljer och blev hemvist för ett stort antal mer eller mindre barnrika familjer som hamnat där eller ditkommenderats från flera håll. Därför en samling vuxna och barn som var eller blev ganska homogen i fråga om resurser och ambitioner – utan extra påtryckning blev vi ”stockholmare”, visserligen ”på håll” och relativt låg nivå.

Sluttningen nedanför de tre husen inrymde en del trädgårdsland, varav vi tilldelades ett. Längst ned vid stranden fanns gemensam tvättstuga, klappbrygga och torkplats. Omedelbart på andra sidan landsvägen låg ett batteri, vars haubitser kunde rullas in i vallar. Det gemensamma torrdasset fanns i skogen bakom haubitsvallen på 100 meters håll.

Eftersom Edvin var bondson och därtill lågavlönad utnyttjade han gärna ”kolonilotten” nedanför bostaden och odlade därtill potatis och grönsaker på ”Leran”, en gemensam inäga med lerjord åt Oscar Fredriksborgshållet. I likhet med ransoneringskorten och förmodligen också enstaka matpaket från Edvins föräldrahem i Småland underlättade detta familjens situation under krigsårens brist på mat och bränsle.

Sonen minns att

vi levde självklart på smal husmanskost: På morgonen gröt (i uppstekt skick en läckerhet, men inte så smaklig i ursprungsform), till middag strömming, rotmos, ärter och fläsk, korv och potatis, ”fattiga riddare” och dylikt, som dryck mjölk eller allra högst svagdricka.

Våra föräldrar var av nödvändighet sparsamma; nöjen och resor var sällsynta, och när de förekom prisbilliga – t.ex. bio i artilleriregementets regi och resor till Stockholm eller Karlskrona. Pappa var mycket måttlig med alkohol (brännvin, aldrig vin) och tobak (piprökare – favorittobaken hette Mixture, uttalad som den skrevs). ... Halvsulning av skor skötte han mestadels själv (han köpte sulläder som blötlades och pliggades med hjälp av en skoläst av järn).

Familjen utökades 1917 med dottern Birgit, kallad Bibbi, och 1919 med dottern Lisbeth, som föddes hemma i bostaden. Sistnämnda år antog familjen också det nya släktnamnet Bernes. Den direkta anledningen var att Edvin Fransson hade en underofficerskollega med nästan samma namn – Carl Edvin Fransson – som hörde till samma kompani och dessutom bodde i samma hus som Edvin själv. Men vad som fick honom att välja namnet Bernes är det ingen nu levande människa som vet.

Edvin Bernes (längst fram till vänster) som sergeant på Rindö i början av 1920-talet. Se bilden i större format här.

Edvin hade arbetsuppgifter såväl vid Rindö smedja och Oscar Fredriksborg som vid övningar ute i skärgården, exempelvis med utläggning av minor. Hans vanligaste uppdrag blev dock att vara befälhavare på kustartilleriets färja mellan Rindö smedja och hotellhörnan på Vaxön via Vaxholms kastell. Enligt vad Stig Bernes berättar var det ofta besvärligt:

Sommartid tät båttrafik vid Vaxholm, vintertid kamp i isrännorna vars flak kunde vara mycket tjocka. Dessutom året runt ofta kraftig ström vid angöringsplatserna. Ett jobb under kritiskt överinseende av representanter för alla befälsgrader, inklusive kommendanten. Färjan, som främst var avsedd för militärer och anhöriga, var av klassiska typen, dvs. med en upphöjd befälhavarhytt i varje ända, däremellan en inbyggd passageraravdelning med långbänkar, i mitten under däck ett maskinrum med ångmaskin.

Edvin (på kommandobryggan) med sin besättning på färjan som gick mellan Vaxön och Rindö. Färjan, byggd 1912, hette Rindön, men eftersom den var gulmålad kallades den allmänt ”Gula faran”. Bilden är sannolikt tagen 1928. Fartyget var i trafik i Vaxholm fram till 1950 men finns kvar än i dag i delvis ombyggt skick. Det heter numera Gustaf III och används för nöjeskryssningar i Stockholmstrakten.

Efter sin tjänstgöring i Vaxholm fick Edvin ovanstående intyg
från kasernbefälhavaren.

På fritiden åtog sig Edvin dessutom att vara föreståndare för personalens proviantförråd på Rindö redutt, en befästning nära Rindö smedja. Underofficersfamiljerna kunde där handla baslivsmedel till förmånligt pris. Edvin tog varje vecka emot beställningslistor från familjerna, sammanställde dem enligt vad sonen minns ”med snygg anilinstil på gula folioblad” och lämnade ut varorna på distributionsdagen.

En omfattande nedskärning av försvaret år 1928 innebar att kustartilleriet minskade kraftigt i omfång. Edvin valde då att gå på övergångsstat, det vill säga att avstå från ungefär en tredjedel av lönen mot att bara behöva tjänstgöra några månader vart tredje år. Detta gav också möjlighet att flytta till valfri ort och där ta ett civilt arbete.

Edvin och Ellen beslöt sig sommaren 1928 för att flytta till Växjö (många underofficerskamrater valde Stockholm). ”Förmodligen betydde närheten till Karlskrona och Mästreda en del”, skriver sonen. ”Viktigast var dock att ge oss barn utbildningsmöjligheter – i Växjö fanns både läroverk och seminarier.”

	Edvin och Ellen i sin lägenhet i huset på Karlavägen i Växjö

Familjen hyrde till att börja med en lägenhet i Villa Systrabo, ett stort hus i södra Växjö med många hyresgäster. Men drömmen och planen var att köpa ett eget hus – föräldrarna hade sparat pengar för det ändamålet i flera år. Våren 1929 bestämde de sig för ett hus i stadsdelen Hov strax norr om centrala Växjö, men köpet gick om intet, av allt att döma för att en stor del av sparpengarna gick förlorade när Allmänna sparbanken vid samma tid gick i konkurs.

Från hösten 1929 hyrde Edvin och hans familj i stället en trerumslägenhet på Karlavägen 5, i ett grannhus till det hus som de hade tänkt köpa. Kvarvarande förhoppningar om att bli husägare försvann slutgiltigt i och med Kreugerkraschen 1932.

Edvin fick efter en tid anställning som vaktmästare på biografen Palladium vid Storgatan. Sonen berättar att

biografen ägdes, liksom lilla Scala mitt emot, av direktör Boman, fastighetsägare med något av klassiskt kapitalistutseende – stor, av droppform, med lätt ankgång – och sätt. Eftersom bion hade sommarstängt gick det ganska bra för pappa att klara av de återkommande inkallelserna till kustartilleriet.

Sedan han i många år haft sergeants grad tog Edvin 1936 det sista steget i underofficerskarriären, i och med att han då utnämndes till flaggjunkare. Året därpå fick han avsked, berättigad till en pension på 2 196 kronor per år.

Edvin och Ellen under sin tid i Växjö

Men krigsutbrottet 1939 innebar att Edvin återgick i tjänst, och han kom då att tillbringa långa perioder hemifrån. Bland annat tjänstgjorde han som köksföreståndare på en av kustartilleriets förläggningar. Nedan återgivna brev, som han i februari 1940 skrev till dottern Bibbi från Korsö i Stockholms ytterskärgård, avslutas med orden ”Har ingenting att förtälja. Här händer ingenting i isöknen heller.”

Inte långt därefter insjuknade han i magcancer, och i juni 1941 avled han hemma i Växjö, 59 år gammal.

I en artikel i Smålandsposten i samband med Edvins 50-årsdag beskrevs han som ”en försynt och tillbakadragen man, som aldrig velat göra något väsen av sig”. Hans stillsamhet och tystlåtenhet var egenskaper som gick i arv till flera av hans efterkommande, även barnbarn som aldrig hann träffa honom innan han gick bort.

Källor:

Minnesanteckningar av Stig Bernes

Efterlämnade betyg, brev och andra dokument i original

Kyrkoarkivalier från Sjösås, Karlskrona amiralitetsförsamling, Sillhövda, Nya Varvet, Västra Frölunda, Älvsborg, Vaxholm, Växjö domkyrkoförsamling och Växjö landsförsamling.