Sven Wahlgren (ca 1744–1830)

Timmerman i Karlskrona

Någon gång kring år 1744 föds någonstans i Småland en pojke som får namnet Sven.

Därmed är all vår kunskap uttömd om Svens barndom och uppväxt. Han har hunnit bli 23 år gammal innan han börjar sätta tydligare spår i dokumenten. Året är då 1767, och han har flyttat till Karlskrona och börjat arbeta som timmerman på örlogsvarvet. Nu bär han efternamnet Wahlgren, men det kan mycket väl hända att han tog det namnet just i samband med att han tillträdde tjänsten på varvet.

Efter tre år som timmerman gifter han sig med pigan Elin Månsdotter, sannolikt inflyttad till staden liksom han själv. Ska vi tro kyrkböckerna är hon tio år äldre än sin make, men uppgiften är på intet sätt tillförlitlig. I januari 1772 föds dottern Anna Christina. Familjen bosätter sig på Lilla Björkholmen, där Wahlgren år 1775 blir lagfaren ägare till en fastighet vid nuvarande Gasverksgatan.

Så vitt vi vet blir Anna Christina det enda av parets barn som når vuxen ålder. En son som får namnet Magnus föds 1781 men dör efter mindre än ett år, i juni 1782. Praktiskt taget samtidigt med sonens död får Sven Wahlgren avsked från sin tjänst som timmerman. Avståndet i tiden mellan dessa händelser kan inte ha varit mer än några dagar, men vi vet inte vilken av dem som inträffade först och om de har något samband med varandra. Inte heller känner vi orsaken till avskedandet. Det kan ha ägt rum på Wahlgrens egen begäran lika väl som på varvets initiativ.

I alla händelser är han tillbaka i tjänst i januari 1784. Varvet har plötsligt fått order att bygga fartyg i en takt som man inte varit i närheten av vare sig förr eller senare, och behovet av arbetskraft är enormt. Under de följande åren är Sven Wahlgren med om att bygga tio stora örlogsskepp och lika många fregatter. Efterhand förlorar produktionen dock farten på grund av medelsbrist. År 1788 bryter kriget mot Ryssland ut, och sedan följer en fasornas tid i Karlskrona: Många tusen av stadens invånare dör i en farsot, smittade av hemvändande soldater och båtsmän. Kanske finns någonstans i den här bakgrunden åtminstone en del av förklaringen till att Wahlgren nu spårar ur.

Exakt vad som hände vet vi inte. Originalhandlingarna förstördes vid 1790 års brand i Karlskrona, och vi har bara tillgång till kortfattade andrahandsuppgifter. Det framgår emellertid att Wahlgren år 1789 ställs inför Amiralitetsunderrätten och hålls i häkte. Rätten finner honom "till sinnets författning vara rubbad, samt begiven på dryckenskap". Han tycks också bli av med sin tjänst vid varvet under en kortare tid, men rätten har ställt honom under övervakning av en ”curator”, verkmästaren Reséen. Wahlgren är snart tillbaka på arbetet igen, och under de följande åtta åren förefaller hans tillvaro åter fungera.

Men vid Mikaelistid (i slutet av september) 1797 tappar Sven Wahlgren fotfästet igen, och det som sedan händer tycks i stor utsträckning vara en upprepning av vad som inträffade några år tidigare. Han börjar dricka, och under rusets inverkan blir han både oangenäm och otillräknelig. Han tillbringar kvällarna på krogen, förslösar sina knappa tillgångar och är på dåligt humör när han kommer hem.

Torsdagen den 7 december 1797 är han ute med en dryckesbroder, volontären Ekholm, och sent på kvällen kommer de båda hem till volontärens bostad. Ekholms hustru Gertrud Christina ligger redan till sängs när karlarna kommer inramlande i hennes rum. Hon säger åt sin man att köra ut Wahlgren, vilket väcker dennes misshag: Han far ut i svordomar och hotelser, och till sist ser hon sig nödsakad att stiga upp och lämna rummet för att slippa undan honom.

Hur kan vi veta det här efter mer än tvåhundra år? Jo, hustru Ekholm stämmer prompt Sven Wahlgren inför domstol. Liksom åtta år tidigare är det Amiralitetsunderrätten i Karlskrona som får ta sig an ärendet. Wahlgren hamnar med andra ord inför krigsrätt för sitt beteende, vilket kan låta drastiskt. Men Amiralitetsunderrätten sysslar under den här tiden ingalunda bara med förbrytelser av det slag som vi i dag förknippar med ordet krigsrätt. Mycket av dess verksamhet upptas av mer eller mindre triviala bråk som visserligen rör flottans eller varvets anställda men som inte har det minsta med deras tjänst att göra. Det här är ett ovanligt tydligt exempel på att den stora flottbasen är ett samhälle som lever sitt eget liv – ett samhälle med egen församling, egna skolor, eget socialt skyddsnät i form av pensioner m.m., och, som sagt, eget rättsväsen.

Redan fem dagar efter den olycksaliga torsdagskvällen har Wahlgren att försöka försvara sitt handlande inför rätta:

Timmermannen Wahlgren förklarade, att då han den upgivne aftonen i sällskap med klagandens man helt fredsamt inkommit i deras rum, varest hustru Ekholm då redan gått till sängs, har hon däröver visat sig otålig och bett sin man driva honom ut åt helvete, varföre Wahlgren funnit sig desto mera befogad till missnöje över hennes uppförande, helst han själv uppfostrat henne ifrån barndomen och således förväntat ett mera vänligt bemötande av henne, medgivandes alltså, att han i sin billiga [rimliga] förargelse fällt de utlåtelser, att om ej volontären Ekholm tagit henne till godo, så hade hon varit en hora, ty en hora vore hon, och en hora skulle hon bliva, samt en satans kona, en tjuvkona och en helvetesbrand, för vilka i hastighet fällda okväden han underkastar sig den påföljd som lag stadgar.

Tydligen är Wahlgren närmare bekant med hustru Ekholm än man kunde ana, men hur detta kan komma sig återstår att ta reda på. Okvädinsord är hur som helst allvarliga saker, och Amiralitetsunderrätten har en särskild taxa för sådant. Wahlgren döms att böta 24 skilling för vart och ett av sina sex förgripliga yttranden (3 x hora, satans kona, tjuvkona, helvetesbrand), dvs. sammanlagt 3 riksdaler plus rättegångskostnader. Beloppet kan jämföras med den dagspenning Wahlgren får för sitt arbete på varvet – den uppgår till 9 skilling.

Dessvärre förfelar böterna sin verkan. Sven Wahlgren fortsätter att bära sig illa åt, och i mars 1798 har hans hustru Elin Månsdotter fått nog. Hon utvecklar en imponerande handlingskraft – till att börja med stämmer hon sin egen man ”för det han under en längre tid med flera våldsamheter, okväden, hugg och slag henne förolämpat och misshandlat, och dryckenskap förövat”. Wahlgren ger igen: Han stämmer i sin tur henne ”för obefogad lagsökning och rättegångsmissbruk i oträngde mål, samt övrigt otidiga förhållande emot honom i hushållningen”.

Den 14 mars rullas detta äktenskapsdrama upp inför sittande krigsrätt:

Hustrun ingav en skriftlig berättelse av det innehåll, att som hennes man allt sedan Michaelistiden sistl. år fört en ganska oordentlig och gudlös levnad i så måtto, som han varje dag av drycker sig överlastat och i en sådan sinnesförfattning så väl dagar som nätter hemkommit såsom en ursinnig människa, med svordomar och grymma hotelser emot henne och deras dotter, som är gift med repslagaregesällen Petter Olaus Berg, därvid han jämväl gjort försök att bära våldsam hand på hustrun, som likväl icke kommit till någon fullbordan av orsak att hon alltid sökt tilfälle komma undan hans anfall, varförutan han, till sin liderlighets underhållande, förskingrar och förstör all husets gemensamma egendom, så att snart någon utväg icke gives för hustrun att kunna sig livnära, därest icke hennes dotter och måg av ömhet meddelade henne vad hon till nödtorftigt uppehälle behövde, helst hon allt sedan sistl. Michaelis icke skall till hushållet av sin man fått mer än 1 Rdr 16 sk. Så skall desse dagligen mötande olyckor och bekymmer hava tvungit henne till den obehagliga utväg att söka domarens skydd, i den förhoppning och tillförsikt, att hennes man genom en lagligen ålagd och verkställd näpst skulle kunna bliva rättad och bragd till en kristlig och anständig levnad, som en äkta man ägnar och anstår, på det hon i sine ålderdomsdagar måtte få leva med fred och ro.

Timmermannen Wahlgren förklarade, at han alldeles icke på något våldsamt sätt sig uppfört emot sin hustru, utan påstod allt vara sanningslöst av henne förebragt, ehuru han icke kunde frångå, det han stundom varit av drycker överlastad.

Hustrun anförde vidare, att hennes man på lika sätt sig uppfört år 1789, då han vid denna domstol blivit tilltalad och för sitt grymma förfarande då blivit i häkte hållen, vilket förhållande Wahlgren väl icke kunde bestrida, men påstod att hon då varit lika så brottslig som han, och att, vad deras nuvarande oenighet beträffar, skall dottren och mågen i synnerhet därtill vara vållande i så måtto, som de skola söka att draga hans hustrus tillgivenhet ifrån honom, så at hon mest håller sig till dem, utan att på något sätt hulda om honom, därföre han icke kan frångå, att han ju är förtretad på sin hustru och blir icke nöjd eller tillfredsstäld förr än hans dotter och måg flytta från hans hus.

Häröver förklarade hustrun, att som hennes man icke allenast utestänger henne från de små förråder i huset kan finnas, utan även undandrager sig att med sin dagspenning bidraga till deras gemensamma underhåll och i det stället använder allt sådant till starka drycker och bortslösande på värdshus och krogar; så är hon nödsakad att till sitt livs bärgning söka sin dotter och måg för att få tillfredsställa sin hunger och elände, därav hon annars skulle förgås.

Uppgifterna om dottern och mågen antyder att ett av trångboddhet påtvingat umgänge med släkten har bidragit till osämjan och till Wahlgrens dåliga humör. Den inneboende dottern Anna Christina Wahlgren är alltså sedan en tid gift med hampspinnaren (repslagargesällen) Peter Berg. Paret har vid det här laget hunnit få tre barn, varav två fortfarande är i livet. I samma hus bor också repslagargesällen Hans Carl Holmström och dennes hustru Ingrid Maria Berggren, och dem har Elin Månsdotter nu låtit kalla som vittnen:

Desse vittnen, som i rättens förmak voro tillstädes komne, fingo nu företräda och ojävade avlägga vittneseden samt efter erhållen varning för mened särskilt hördes

1o  Hans Carl Holmström, som berättar, att allt sedan sistlidne Michaëlis har varvstimmermannen Wahlgren fört en ganska oordentlig levnad i sitt hus på det sätt, att han som oftast hemkommit av starka drycker överlastad samt då emot sin hustru utfarit med flera hårdheter, svordomar och okväden, varav vittnet nu endast kan minnas att han kallat henne Kapten Elin, och har hustrun vid slike tillfällen alltid med stillhet och saktmod tåligt emottagit sin mans hårda bemötande; i synnerhet har vittnet förnummit Wahlgren vara förbittrad däröver, att hans dotter och måg, repslagaregesällen Petter Olaus Berg, äro där i huset boende, vilket allt vittnet så mycket närmare känner, som vittnet själv i 2ne års tid även varit i huset boende hos Wahlgren.

2o  Hustru Holmström instämde i lika berättelse med mannen och gjorde endast det tillägg, att vittnet sett Wahlgren flera gånger fatta uti sin hustru och hota henne med hugg och slag, men vilket okval icke kommit till fullbordan, helst hustrun då alltid gått undan; ävensom detta vittnet sett, att Wahlgren utestängt sin hustru från matförrådet.

Också Sven Wahlgren har låtit kalla två vittnen, en skepparhustru och en kofferdikarl, men det har han inte mycket för. Skepparhustrun uteblir från rättegången – hon uppger sig vara sjuk – medan kofferdikarlen, Elias Sandström, meddelar

att han om parternes levnad och förhållande icke kan lämna minsta upplysning, helst vittnet icke bor i deras hus, ej heller med dem har något umgänge.

Med detta överlämnar Wahlgren och hans hustru målet till amiralitetsunderrättens prövning. Rätten beslutar inhämta kyrkans uppfattning om timmermannens leverne, och när målet ånyo tas upp den 27 mars finns ett yttrande på plats:

Från prosten och förste amiralitetspastoren herr Magister Sven Wigelius var, i anledning av därom gjord begäran, insänt ett ämbetsbevis angående varvstimmermannen Sven Wahlgrens levnad och förhållande, vilket bevis var av det innehåll, att Wahlgren sistl. måndag kommit till herr prosten för att undfå förmaningar, därvid Wahlgren varit så av starka drycker överlastad, otidig och svärjande, att herr prosten icke kunnat med honom inlåta sig uti något samtal; att Wahlgren tillförne vid högvördige amiralitetskonsistorium varit förekallad och förmanad i avseende på sitt levnadssätt, och att herr prosten i övrigt har sig bekant det Wahlgren ganska ofta överlastar sig av starka drycker samt är ganska svår emot sin hustru, om vilket förhållande herr prosten även sistliden gårdag givit Wahlgren betyg.

Bemälte Wahlgren och dess hustru Elin Månsdotter, som enligt rättens tillsägelse vid sista sammanträde tillstäde kommit, fingo nu företräda; och då Wahlgren erinrades att framgiva det av prosten Wigelius honom meddelte bevis, förklarade han sig hava detsamma förlorat utan att han visste var det tagit vägen, men förmodade att han av oförakt dragit det ur fickan med näsduken vid något tillfälle.

Härefter upplästes prosten Wigelii till domstolen inlämnade och här ovantill förmälte bevis, och sedan Wahlgren i anledning därav fått tjän... föreställningar av domstolen förklarade han, att allt vad samma bevis innehöll vore osanning, helst han icke kunde vidkännas de där honom tillagde förbrytelser.

Efter överläggning och med stöd av giftermålsbalken, missgärningsbalken och en kunglig förordning av år 1733

prövar Amiralitetsunderrätten rättvist det skall han Sven Wahlgren av sin enskilda lott i boet böta för dryckenskap 1 Rdr 32 sk., och för svordom 16 sk. hälften till angivaren och hälften till Amiralitetsförsamlingens fattiga, samt för sitt elaka förhållande emot sin hustru åtta Rdr 16 sk. till treskiftes emellan Kongl. Maj:t och kronan, rätten och målsäganden, men som hustru Wahlgren icke kunnat om någon brottslighet övertygas utan tvärtom vittnen upplyst att hon med stillhet och tålamod alltid upptagit sin mans hårda bemötande, så varder hon också från allt ansvar befriad. Slutligen ålägges timmermannen Wahlgren att även av sin lott i boet giva hustrun ersättning för härigenom orsakad rättegångskostnad med två Rdr samt att vedergälla 3ne i målet avfhörde vittnen med 8 sk. vardera, och förmanas Wahlgren i övrigt på det allvarligaste att hädanefter på ett kristligt och anständigt sätt emot sin hustru sig förhålla, så kärt honom är att undvika svårare ansvar.

Elin Månsdotter har dock inte nöjt sig med att stämma maken inför Amiralitetsunderrätten. Till Karlskrona rådhusrätt har hon också lämnat in en ansökan om boskillnad. Hushållets ekonomi är redan i ruiner, men nu vill hon rädda vad som räddas kan av sin egen andel i boet. Dessutom är hon missnöjd med den övervakning som utövats av kuratorn Reséen.

Rådhusrätten tar upp saken den 26 mars, dagen innan Amiralitetsunderrättens dom faller:

Uti tvefalt inlaga anmäler hustru Elin Månsdotter, hurusom dess man varvstimmermannen Sven Wahlgren på varjehanda sätt skall vanhushålla och pantförskriva deras gemensamma lösbo, med anhållan om boskillnad samt befrielse ifrån skuldens betalande, som genom bemälte dess mans enskilda vållande skall tillkommit, och att av fastigheten erhålla ersättning för vad mannen av hennes tillkommande andel i lösboet förskingrat, och som verkmästaren Reséen såsom av vällovlige Amiralitetsunderrätten före detta förordnad kurator, skall åsidosatt den nödiga tillsyn han om Wahlgrens förhållande bort hava, så anhåller tillika hustru Elin Månsdotter, det måtte Reséen denna skyldighet åläggas, eller annan kurator för dess svagsinta man varda förordnad.

Den ekonomiska krisen har vid det här laget blivit akut. Fordringsägarna har börjat röra på sig, och en skuld på 8 riksdaler och 16 skilling som Wahlgren ådragit sig till traktören (värdshusägaren) Sven Liljegren har gått till utmätning. Just den skulden har dock Wahlgren sedan på något sätt lyckats betala, varefter han återfått de utmätta persedlarna. Men han hade också ytterligare en skuld till traktören, på 15 riksdaler. I det fallet var landskanslivaktmästaren Jonas Flisberg oförsiktig nog att gå i borgen för Wahlgrens räkning. Flisberg har tvingats överta skulden ifråga, och nu försöker även han med lagens hjälp få Wahlgren att betala.

Den 21 april 1798 tar rådhusrätten upp boskillnadsmålet igen. Rättegången bevistas av de båda makarna samt Flisberg och ytterligare en borgenär, varvstimmermannen Anders Tullbom. Inför den av Elin Månsdotter begärda boskillnaden har en bouppteckning genomförts, men det visar sig att den blev tämligen ofullständig:

På föreställning medgav Wahlgren, att utom de i uppteckningen upptagna skuldposter skall han efter Kongl. Majts befallningshavandes utslag vara skyldig till nyssnämnde Flisberg 15 Rdr och lagsökningskostnad 1 Rdr 16 sk., till timmermannen Elmström 3 Rdr, hampspinnaren Frise 36 sk., till dottern hampspinnaren Petter Bergs hustru Anna Christina förskjuten uppteckningskostnad 2 Rdr samt värderingsmans arvode 32 sk. och särskilt till bemälte dess måg 1 Rdr 32 sk.

Ännu mer av samma sort framkommer när rättegången fortsätter en vecka senare. Nu framträder extra utridaren Brandts änka

med tillkännagivande, att hon av Wahlgren har en fordran på 40 sk., den Wahlgren erkände, med erinran, att han till hattmakaren Sundberg är skyldig en Rdr, och en lika summa till tunnbindaren Sandberg, ävensom han på hustruns anmälan medgav uti boet hava en gemensam skuld på 40 Rdr till timmermannen Blomqvist, varföre deras gård skall vara graverad.

Därefter anmälde hustru Elin Månsdotter, att vid bouppteckningen har såsom tillgång blivit förgätet följande:

7. alnar blångarnsväv, och att Wahlgren till sitt behov fått ett lika alnetal.
5. marker tågor
1. gammal påta [kudde] med var
1. liten kopparpanna
1. glt. strykjärn
1. halvfat
1. gammalt kar
1. dito så
1. dito balja
1. dito nystfot
1. dito härvel och
2. par söndriga gardiner.

Sedan rådstuvurätten av herr amiralitetspastorn I.P. Schrewelius den 10. hujus [denna månad] meddelte bevis inhämtat, att Wahlgren och dess hustru i flere år obehindrat nyttjat sine salighetsmedel, därav de den 16. juli 1797 sist varit delaktige, samt att något emot Wahlgrens levnad icke skall vara att påminna, förklarade de sig redo att bouppteckningseden fullgöra, den de även med tu finger å bok därefter avlade.

Prästbeviset hade rådhusrätten infordrat med tanke på vad som framkommit ”rörande Wahlgrens sinnesbeskaffenhet”. På den här punkten får rätten alltså lugnande besked – Wahlgren har i vederbörlig omfattning bevistat nattvarden (”nyttjat salighetsmedlen”), vilket bör innebära att hans själ inte befinner sig i omedelbar fara.

Den 16 juni kan rådhusrätten till sist fatta beslut om bodelning makarna emellan. Sedan deras gemensamma skuld på 40 riksdaler och Wahlgrens personliga skuld på drygt 45 riksdaler dragits ifrån tillgångarna återstår 52 riksdaler, varav Elin Månsdotter får 49 och Sven Wahlgren 3 riksdaler. Tillgångarna utgörs till allra största delen av en fordran på svärsonen Peter Berg. Tydligen har Wahlgren tvingats sälja huset på Lilla Björkholmen till sin förhatlige måg. Kanske har han på detta sätt åtminstone hjälpligt kommit ur den akuta ekonomiska knipan, även om mågen uppenbarligen inte kunnat betala huset kontant i någon större utsträckning.

Av allt att döma flyttar makarna nu också isär, även om äktenskapet inte formellt blir upplöst. Några år efter bodelningen finner vi Elin Månsdotter inneboende hos dottern Anna Christina och mågen Peter Berg i ett hus på Stora Björkholmen. I huset på Lilla Björkholmen bor nu Peter Bergs kusin, hampspinnaren Andreas Berg.

Sven Wahlgren bor i en helt annan del av staden. Vid det här laget har han för gott lämnat – eller tvingats lämna – sin timmermanstjänst på varvet. I stället betecknas han som stadstimmermansdräng. Tydligen har han tagit arbete hos en civil timmerman i staden. Men nu är han i sextioårsåldern, och efter ytterligare några år beskrivs han som orkeslös.

Hustrun Elin Månsdotter avlider 1808. Sven Wahlgren lyckas däremot på något sätt hålla sig vid liv ända till 1830, då han dör på fattighuset, sannolikt minst 85 år gammal.

I våra ögon framstår Sven Wahlgren som en sorglig figur; misslyckad, karaktärssvag, tidvis omtalad som rubbad eller svagsint. Ändå är det svårt att veta hur pass sann den bilden är. Den domineras helt av hans uppträdande under två kortare perioder då hans spritmissbruk tagit överhanden. Vi vet nästan ingenting om hur han uppträdde under de många år då han var i arbete på varvet och fungerade mer normalt. Än mindre vet vi hur han såg på sig själv mot slutet av sitt liv. Han tycks ha tillbringat sin ålderdom i fattigdom och misär, men det förfärliga är att i det tidiga 1800-talets Karlskrona var sådant regel snarare än undantag.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Karlskrona amiralitetsförsamling.

Mantalslängder, Karlskrona.

Swahns tomtarkiv, Blekinge museum.

Flottans arkiv, Rullor flottan 1635-1915, Timmermansrullor; Sjömilitiekontoret 6, Årsmönsterrullor över timmermans- och hantverksstaten.

Amiralitetskonsistoriets protokoll 1781-90.

Karlskrona station, Stationskrigsrätten, domböcker 1797 och 1798.

Karlskrona rådhusrätt, 26 mars, 2, 4 och 21 april samt 16 juni 1798.