Måns Persson (1721–1807)
Ingrid Håkansdotter (1724–1806)

År 1796 hade Måns Persson och Ingrid Håkansdotter i Magersryd varit gifta i drygt femtio år. Han var 74 år gammal, hon 71. Nu kände de att orken började tryta, och de fann tiden vara inne att överlåta en del av sitt hemman till äldste sonen. Gåvobrevet som de då lät upprätta är värt att läsa i sin helhet:

Undertecknade göra härmed för allom veterligt det vi, av fri vilja och moget övervägande, sedan vi icke längre förmå bruka vår 1/4 [mantals] kronoskatte[hemman] Magersryd, i Uppvidinge härad och Herråkra socken belägen, och sedan Gud behagat, under vårt äktenskap, giva oss tvenne söner, men Gudi klagat en av dem, eller den yngste, är krympling, att han ingenting varken till sin eller andras nytta kan uträtta, ehuruväl vi alltid tänkt att göra båda våra söner lika deltagare i vår lilla fastighet, så är det likväl omöjligt, då vi betrakta den yngstes oförmögenhet att hjälpa sig själv, mycket mindre vårda oss i vår ålderdom, om tränga [behövas] skulle: Och det som ännu värre är, han har en överdriven kärlek för starka drycker, att under hans egen vård kunna vi ingenting honom anförtro, utan frukta för hans snara undergång; Men, efter vårt nogaste övervägande, för gott funnit att förordna, det vår äldste son Jon Månsson i Betingetorp skall, vid fardagen [det brukliga flyttningsdatumet] 1796, tillträda 1/8 i förenämnde hemman Magersryd och framgent begagna, för sig och de sina, till evärdelig ägo som frivillig gåva eller arv; varemot han oss, på vår ålderdom och i all vår övriga livstid, med all b..lig lydnad, skötsel och hjälp tillhanda gå, som lydige barn sine föräldrar skyldige äro.

Vad den övriga 1/8-ingen angår förbliver under vår disposition, så länge vi båda föräldrar leva; men efter en eller bägges vår död skall vår son Jon Månsson även vara och bliva ägare därav, emot det han då betalar om vi skulle ådraga oss någon skuld, samt till döddagar försörja sin ofärdige broder på det sätt att han skall hava sitt tillräckliga försorg sådant som ägaren själv det åtnjuter; men i händelse han därmed icke vill åtnöjas, skall Jon Månsson eller dess rätte innehavare till honom årligen leverera 2 1/2 tunna god säd, dock litet i sänder, så att det icke allt på en gång förstöres, så ock utan betalning mala och till bröd laga detsamma till hans nytta och fördel använda, samt lämna honom mjölk efter en ko, så ock 2 riksdaler penningar till sovel om året, till kläder 2 skjortor, 1 par skor, ett par strumpor om året, de övrige kläderne efter hans behov, så att han därpå ingen brist lider och ej heller till överflöd.

Med förestående villkor och conditioner avhände vi oss och övrige arvingar allan rätt och rättighet till meranämnde 1/4 kronoskatte Magersryd, och densamma tillägna vår son Jon Månsson och dess hustru Elisabeth Gummesdotter, deras barn och arvingar till evärdelig ägo, oklandrat nyttja, bruka och bebo, i hus, jord, åker, äng och betesmark med det mera som till denna hemmansdel av ålder lytt, nu lyder, eller hädanefter lagligen tillvinnas kan, i våto och torro, när by och fjärran.

För övrigt lämnas ägaren öppen rättighet att sig i ödmjukhet hos välborne herr lagmannen och lovl. tingsrätten anmäla låta till laga uppbud och fastas erhållande, så snart som åstundas.

Till dess större säkerhet varder detta upplåtelse- och gåvobrev med våre namn och vanlige bomärken uti därtill kallade gode mäns och vittnens när- och övervaro bekräftat och stadfästat, som skedde i Magersryd den 2 martii 1796.

    Måns Persson, Ingrid Håkansdotter, avträdare,
    Jon Månsson, Elisabeth Gummesdotter, tillträdande ägare,
    och närvarande vittnen, Mattis Svensson i Hult,
       Johannes Kjellman i Linnebjörke.

Sonen Jon Månsson bodde vid det här laget sedan åtskilliga år i Betingetorp i grannsocknen Dädesjö. Han överlät därför det mesta av brukandet av gården i Magersryd samt försörjningen av brodern och föräldrarna till sin äldsta dotter Elisabeth Jonsdotter och hennes man, som nyligen hade gift sig och behövde något att leva på för egen del.

Tio år senare, år 1806, avled modern Ingrid Håkansdotter. När man dagen efter begravningen genomförde bouppteckning ”uppkom tvistighet emellan bröderna”. Den yngre av dem, Håkan Månsson, ville bli kompenserad för den hemgift som Jon Månsson hade fått av föräldrarna när han gifte sig, och han menade sig dessutom ha rätt till en lika stor del av hemmanet i Magersryd som Jon.

Jon å sin sida ansåg att föräldrarnas gåvobrev skulle gälla helt och fullt. I annat fall ville han ha ersättning för det arbete som han själv, dottern och mågen under tio års tid hade lagt på vården av föräldrarna och brodern i Magersryd. Han påpekade att

hälften av grödan och all avkastning lämna[ts] till de gamlas och vanföre Håkans underhåll; utom detta de fått vidkännas mycken svårighet med rykt [vård] och skötsel till detta hushåll, i det den nu avlidna hustrun varit i flere år sjuk, och nu levande fadren blind i många år, båda över 80 år gamla, och vanföre brodren en svår och vresig umgängesman.

Bouppteckningsmännen såg ingen annan möjlighet att lösa tvisten än att låta den genomgå rättslig prövning. Håkan Månsson stämde därför sin bror inför Uppvidinge häradsrätt, som tog upp saken vid hösttinget 1806.

Båda bröderna var närvarande vid rättegången, och två grannar i Magersryd var kallade som vittnen. Fadern hade däremot inte kunnat infinna sig, och häradsrätten noterade att ”änkomannen Måns Persson, över 80 år gammal, blind och sanslös, sängliggande, ej kunnat biträda med någon upplysning”. Av tingsprotokollet framgår sedan följande:

Vittnen framkallas, Jonas Gunnarsson och Jonas Jönsson i Magersryd, vilka ojävade efter avlagd ed intyga var för sig:

Jonas Gunnarsson, att så länge parternas moder levat har han icke hört Håkan klaga; men under den nu framlidne sommaren, då svarandens dotter och hennes man, Hans Carlsson, tillträtt hushållningen, och därmed handlat efter godtycke, av orsak att gamla mannen Måns Persson är sängliggande och oförmögen att något uträtta eller ombestyra, har vittnet märkt att gräl förevarit flere gånger, samt Håkan yttrat missnöje samt även stundom otidig varit.

Jonas Jönsson avlämnar enahanda [likadan] berättelse, och bägge vittnen yttra, vid efterfråga, att Håkan väl älskar brännevin, men han misshushåller likväl icke, eller förstör något av värde, utan använder redigt de få penningar som han själv kan förtjäna därmed att han stöper knappnålar och säljer.

Svaranden yttrar att han, som bor själv på Betingetorp, ej kunnat förestå jordbruket i Magersryd och vårda sin gamle, orklöse fader, samt därföre trott sig göra bäst, då han lämnat denna omsorgen åt sin dotter och måg, då de tillika själva behövt hans omtanke att åt dem skaffa jordbruk. Men just med detta är käranden missnöjd, eftersom han påstår att fadren ej får nog öm skötsel, och han själv saknar vad som fordras för hans behov.

I detta skick, och då nödigt är att gamle mannen Måns Perssons yttrande inhämtas, om han äger så mycken sinnesredighet och styrka att detta låter sig göras ... så förordnas nämndemännen Mattis Svensson och Carl Jonasson att i parternas närvaro hålla skifte å lösa egendomen och draga försorg om skuldernes betalning, samt tillika föreslå bästa sättet uti ovannämnde omständigheter att väl och rätt tillse allas nytta.

När nämndemännen en månad senare infann sig i Magersryd visade det sig att Måns Persson ingalunda var oredig eller ”sanslös” utan gav uttryck för tydliga och bestämda åsikter:

Jon skulle behålla sin erhållna hemgift och icke återbära något av vad han bekommit; vad Håkan angår säger fadren att han redan utfått sin del, däremot svarande den han redan förstört, men han vill nu likväl giva honom en ko som nu finns i huset, vilket han likväl säger vara över det han rätteligen bör hava; och yttrar även att Håkan icke i ringaste måtto får hava någon befattning med hemmansdelen av de skälen han i sitt förordnande tillkännagivit, vilket han påstår [kräver] må äga sin fullkomliga kraft och verkan.

I samråd med nämndemännen nådde de båda bröderna nu likafullt en överenskommelse:

Beträffande brukningen af 1/8-ting Magersryd är på det sättet överenskommet, att Jons dotter och måg densamma förrättar och ansvarar för undantagsutgifterne, och Jon Månsson åtager sig att emottaga gamla mannen Måns Persson, sköta och vårda honom till dödedag.

Efter någon rådplägning blev slutligen emellan bröderna så överenskommet rörande vanföre Håkans underhåll och tillbörliga vård i sin övriga livstid, så skall föräldrarnes förordnande den 2 martii 1796 i alla delar efterlevas och med tillök av 1/2 tunna säd, varje skäppa räknad till 7 strukna kappar, och särskilt boningsrum för sig själv [i] den östra lilla stugan, tillräckligt vedbränsle hemkört på vedbacken, dock att Håkan hugger den för sitt behov så länge han kan; vad angår boets blivande lösa egendom får han sin andel efter lagens föreskrift, då gäld gulden är.

Till denna förenings [överenskommelses] framtida och oryggeliga efterlevnad anhålla parterna om vällovliga häradsrättens stadfästelse.

Vid påföljande ting, i februari 1807, konstaterade häradsrätten att saken i och med detta var utagerad.

Gamle Måns hade vid det laget inte långt kvar att leva. När han dog i juli samma år, vid 85 års ålder, bodde han fortfarande kvar i Magersryd.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Herråkra.

Uppvidinge häradsrätt FII:12 (1806), s. 463; AIa:46 (1806), bild 9450; AIa:47 (1807), bild 1890.