Jon Håkansson i Björkekull ( –1732)

Vittne till ett dråp

Den 23 mars 1695 samlades tingsrätten i Norrvidinge härad till ett extra ordinarie ting. Rättegång skulle hållas angående ett dråp som hade ägt rum några dagar tidigare. En ung dräng, Sven Andersson, hade blivit ihjälstucken av soldaten Per Nilsson hemma hos bonden Håkan Persson i Bröttjaryd.

Protokollet från rättegången ger en detaljerad inblick i vad som hände en söndagkväll i en småländsk gård för mer än trehundra år sedan. Samvaron den kvällen började i gemytlig stämning, men i 1600-talets Sverige var våldet och vapnen aldrig långt borta, och det slutade med tragik, lika plötslig som onödig.

Jon Håkansson från granngården Björkekull var med om alltihop från början till slut, men den som framför allt vittnade inför rätten var husbonden i Bröttjaryd, Håkan Persson. I protokollet återges hans vittnesmål på följande sätt:

Förliden söndag kom Jon Håkansson i Björkekull till Bröttjaryd ifrån Eke kyrka vid pass klockan 4, och som han kom ifrån kyrkan frågade Håkan Persson om han fått middag? Han sade nej. Då bad Håkan sin hustru ge honom mat, och vid solens nedgång kom soldaten, dråparen Per Nilsson, då Jon Håkansson och Håkan Persson satt vid bordet, och sade soldaten: ”Lova mig sitta här inne och roa mig. Jag är kommenderad i år åt Karlskrona. Här ligger 3 öre silvermynt, jag vill köpa en kanna öl.” Håkan Persson sade: ”Jag är inte van att sälja dig något öl. Sitt ned hos oss, det är dig väl unt både ett och två stop så länge jag har det.” Soldaten tackade och satte sig ned, gömde sina penningar undantagandes 1 öre silvermynt han gav till Håkans lille son.

Soldaten Per Nilsson höll sin hand vid vänstra ögat, som [om] han hade ont i ögat. Då sade Jon Håkansson: ”Se rätt på en karl, eller varför håller du för ögat, är det dig till förargelse så riv det ut.” Soldaten sade: ”Nej, men är det inte. Jag har ont i ögat.” Och var Jon något drucken, men soldaten icke stort. Jon sade: ”Är vi ovänner?” Soldaten sade: ”Nej, vi är inga ovänner”, räckte Jon handen, och de slog händer ihop och var goda vänner.

Klockan 8 eller 9 om aftonen kom drängen Sven Andersson ifrån Dädesjö kyrka, och hämtat hem några saker ifrån Linnebjörke, där han tjänat i några år hos befallningsmannen Arvid Bergman, då han går in till sin broder Erik Andersson i Bröttjaryd, varest han hade sitt hemvist var tredje vecka, och 2 veckor tjänade han i Hornaryd.

Och när Håkan Perssons hustru förnam Sven vara hemkommen sade hon: ”Sven är hemma, ska vi inte be honom gå in och roa oss med sin bok?” ”Jo, gärna”, sade Håkan. Hustrun Agneta Olofsdotter går och ber Sven komma in. Han svarade: ”Nej, jag tröstar [vill] inte, de är druckna.” Håkan går själv och ber Sven, och strax följde han honom, satte sig vid bordet, och Håkans hustru lagade mat. När de ätit och tackat Gud för maten sjungde de, och skickade Sven efter sin bok strax han kom in. Därefter spelade soldaten, och Sven dansade med Håkans hustru många danser.

Håkan låg en stund och sov medan de andra drack, och stiger upp igen. Då satte de sig på sätet, både Per Nilsson, Sven Andersson och Jon Håkansson, och hade Sven Per Nilssons mössa på sig, frågandes vad den kostade. Per sade: ”Hon kostar 5 mark silvermynt.” Sven sade: ”Jag vill ge dig 12 öre silvermynt för henne.” Sven kastar mössan i golvet. Då sade Per Nilsson: ”Slår du en ärlig karls mössa i golvet?” Han [Sven] svarade: ”Då kan jag själv ta upp henne, och skämmas för det jag gjorde”, tar ock strax upp mössan. Jon slog sin mössa i golvet och sade: ”Där ligger min mössa”, och tog upp henne, sägandes: ”Mössan är lika god”.

Etersom Per Nilsson verkade ha tagit illa upp över Svens agerande hade alltså både Jon Håkansson och Sven själv försökt lätta på stämningen, men det hjälpte inte:

Då stiger Per Nilsson upp och vände sig emot Sven, som även satt och vände ryggen emot bordet, och slog till honom med kniven över axeln i vänstra skulderbladet. Sven sprang upp och sade: ”Du skar mig som en skälm”, och sköt Per Nilsson baklänges, då Per Nilsson slog andra slaget i vänstra halsgropen. Men förvisso [med säkerhet] kan Håkan inte säga antingen senare slaget skedde strax efter det första, eller i detsamma Per Nilsson föll kull och Sven ovanpå honom, eller sedan de kom kull. Men så snart Håkan kom till dem ifrån spisen, han satt ock på golvet, blev Sven strax död, och Per låg under honom.

Då Per Nilsson kom upp gick han hem till sitt torp, som låg strax där hos [intill], tar sin värja och sin bössa, går sedan tillbaka till Bröttjaryd och lägger sig i gamle Håkans stuga. Då han sovit där till dagningen går han in i Håkan Perssons stuga och frågade om han var död. Håkan sade: ”Han var död förr än du gick ut.” Då går soldaten och lägger sig på fähusslindret [det innertak i fähuset där höskullen låg] till dess de kom som tog honom.

Även Jon Håkansson kallades fram för att vittna, men han sade sig ha varit så drucken att han inte visste hur dråpet gick till. Soldaten hade för sin del praktiskt taget ingenting att invända mot Håkan Perssons vittnesmål. Själv hade han svårt att förklara varför det gick som det gick:

Säger ock det att han aldrig var ond på Sven, antingen då eller förr, ej heller var han så drucken, utan en särdeles yrhet kom honom uppå, att han aldrig visste när han skadan gjorde, eller om han den gjort, förrän sedan de sade det för honom.

Berättar ock den dödes broder Jon Andersson att då de tog Per Nilsson visste han inte annat än han stuckit Erik Andersson och icke Sven Andersson. Den dödes bröder säger att de inte påstår [kräver] Per Nilssons död, ej heller kan ha samvete det till att göra, [efter]som Per Nilsson aldrig ställt sig illa eller oroligt [störande] emot dem eller någon annan som de vet, utan [de] ber för honom.

Soldaten Per Nilsson säger att han hade inte samvete till att gå undan, eller utur gården, utan lade sig allenast på slindret till dess de kom som tog honom, och ber om nåd. Rotebonden Håkan Persson ger honom ett gott lovord att han varit en bra soldat, och har intet över honom till att klaga.

Tingsrätten tog uti övervägande detta dråpmål, och befinner att dråpet är gjort av Per Nilsson utan orsak och livsnöd, och ty dömer tingsrätten honom liv till att mista i följe av 2. kap. dråpmålsbalken med vilja.

Som alltid när det gällde dödsdomar skickade tingsrätten sitt domslut till hovrätten för granskning, men det återstår att utreda vad hovrätten kom fram till och hur det därmed slutade för Per Nilsson. Intressant vore också att få veta vad det var för bok som Sven Andersson roade sällskapet med innan han dräptes, men det lär vi aldrig få reda på.

Jon Håkansson hade för sin del varit med om äventyrligheter i sin ungdom tillsammans med fadern Håkan Eriksson, men 1695, när dråpet ägde rum, var han försedd med hustru och barn och hade av allt att döma stadgat sig.

Källa:

Norrvidinge häradsrätt, AIa:3 (1695), bild 760-800.

Av Claes Bernes

Till antavlan | Hem