Johan Persson Hedman (ca 1692– )

År 1713 antogs 21-årige Johan Persson som andre trumslagare i Östra härads kompani vid Kalmar regemente. Han fick soldatnamnet Hedman, en anspelning på att det soldattorp där han bosatte sig var beläget i Hederås i Hornaryds socken.

Bönderna som höll Johan med bostad var också ålagda att stå för hans mundering: trumma, trumrem, hatt, rock, väst, byxor, skor, halsduk, gehäng och handskar. Regementets soldater och deras utrustning granskades vid regelbundet återkommande generalmönstringar. ”Munderingen försliten, trumman oduglig” blev omdömet om Johans utrustning vid 1718 års mönstring.

Vad Johan Hedman gjorde i fält finns det inga uppgifter om. Vi vet inte heller mycket om hans tillvaro hemma i Hederås, förutom att han gifte sig med en kvinna vid namn Ingegerd och fick åtminstone två barn med henne.

Dock skymtar Johan förbi i en domboksnotering från 1725. En skogvaktare hade då anklagat honom för att ha skjutit en hjort. I likhet med bl.a. älgar räknades hjortar sedan gammalt som högvilt, vilket innebar att de bara fick jagas av kungligheter och adelsmän. Av tingsrättens protokoll framgår att man kallade in

trumslagaren Johan Hedman för misstankar att hava skjutit en hjort, vilket svaranden præsens [närvarande] alldeles förnekar, jämväl vittnade ärlige drängen Johan Nilsson i Boatorp med hand å bok edligen det han varken sett trumslagaren skjuta någon hjort, ej heller äger den ringaste kunskap därom; alltså befrias Hedman från skogvaktarens vidare tilltal i detta mål, tills contrarium [motsatsen] honom kan övertygas [bevisas].

Vid 1733 års generalmönstring beviljades Johan Hedman avsked från Kalmar regemente. Den som då efterträdde honom som andre trumslagare i Östra härads kompani var hans egen son, Per Johansson. Även sonen, som då var 17 år gammal, tilldelades namnet Hedman. Åtta år senare, 1741, drog han i fält i kriget mot Ryssland och kom aldrig tillbaka.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Hornaryd.

Generalmönsterrullor för Kalmar regemente.

Göta hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAABA:635 (1725) s. 201.