Hattarnas krig

Historien om en trumslagare, en fältpräst och en general

Av Claes Bernes

På vägen mötte oss en stor hop soldater från Jönköpings län, som tågade åt Stockholm, där att gå på galejerna [galärerna].

Det är den 20 maj 1741, en het och dammig vårdag, och det är Linné som skriver. Han har just inlett sin öländska och gotländska resa och är på väg söderut mellan Norrköping och Linköping när han möter soldathopen.

Också vid flera andra tillfällen på vägen genom Sörmland och Östergötland flikar Linné in lakoniska anteckningar om soldater på marsch mellan sina iakttagelser av växter, djur, byggnader, seder och bruk. Han noterar med gillande soldaternas ”nya kläder samt friska och frodiga ansikten”, samtidigt som han i görligaste mån försöker undvika de tätaste anhopningarna av krigsfolk för att själv slippa gå miste om skjuts och natthärbärge.
 

Hattarna

Krigsförberedelserna hade vid det här laget pågått i flera år. Hattarna, Sveriges första politiska parti, hade kommit till makten vid 1738 års riksdag. Kärnan i hattpartiet utgjordes av en grupp yngre adelsmän som ansåg tiden mogen att återvinna de landområden som förlorats till Ryssland i samband med Karl XII:s krig ett par decennier tidigare.

”Den sammanhållande faktorn var nog revanschkänslan och minnet av stormaktstidens bedrifter, som nu låg på betryggande avstånd och framstod i romantiskt skimmer för dem som sluppit uppleva dem”, menar Alf Henrikson i Svensk historia.

Folk i gemen var inte lika entusiastiska som rikets herrar inför utsikten till ett nytt krig mot Ryssland, men i juni 1739 inträffade en händelse som upprörde sinnena och fick opinionen att svänga. En major Malcolm Sinclair hade sänts till Turkiet för att underhandla om förbund mot Ryssland, men på återvägen till Sverige blev han överfallen och mördad av en skara ryttare under befäl av två ryska officerare. En ung svensk student skrev en visa om Sinclairs öde som blev ett förträffligt propagandamaterial och som med regeringens goda minne spreds över hela landet.

Kort därefter tog regeringen det första av flera utmanande steg i riktning mot öster: Två regementen om sammanlagt 6 000 man överfördes till Finland, där de sattes under befäl av en generalmajor von Buddenbrock.

Kontakterna med Turkiet och liknande försök att vinna stöd från Frankrike ledde aldrig till någon egentlig framgång, men på hösten 1740 dog Rysslands kejsarinna Anna. Tronföljaren, tsar Ivan VI, var praktiskt taget nyfödd och kunde knappast förväntas bli långvarig i ämbetet. Den svenska hattregeringen såg nu möjligheter att utnyttja de inre oroligheter som kunde väntas i Ryssland kring vem som skulle efterträda honom.

En dialog öppnades med Peter den stores dotter Elisabet, som bedömdes ha goda utsikter att överta tronen och som antogs vara villig att betala för svenskt bistånd därvidlag med lämpliga landavträdelser. Elisabet uppmanade också den svenska regeringen att sända trupper över gränsen till Ryssland, så att hon i villervallan efter invasionen skulle kunna gripa makten. Hon kunde emellertid aldrig förmås att lämna skriftligt löfte om ersättning för hjälpen.

I mer sansade svenska kretsar väckte krigsförberedelserna berättigad bestörtning. Till oppositionen mot hattpartiet - de s.k. mössorna - sällade sig inte bara stora delar av prästerskapet utan också flera av landets främsta officerare. Stockholm blev under vintern 1740-41 en häxkittel av intriger, förtal, spionage och förräderi. Trafiken till såväl den ryska som andra utländska beskickningar var tät, inte minst nattetid.

Bland hattarna hade stämningen emellertid blivit alltmer krigisk, och nu stod utvecklingen inte att hejda. En generalmajor vid namn Charles Emil Lewenhaupt var redan utsedd till överbefälhavare i det väntade kriget, och i Finland fick Buddenbrock order att dra samman 10 - 12 000 man vid ryska gränsen.

I maj 1741 sändes förstärkningar ur svenska regementen över till trupperna i Finland - det var dem som Linné mötte på sin resa söderut. Andra trupper, däribland flera kompanier ur Kalmar regemente, embarkerade på flottan i Karlskrona, som avseglade mot Finska viken och ankrade nära ryskt område.
 

Trumslagaren

Andre trumslagaren i Östra härads kompani vid Kalmar regemente hette Per Johansson Hedman och var min farfars mormors farfars morfar. Han bodde i Hedarås i Hornaryds socken norr om Växjö. År 1733, vid sjutton års ålder, hade han avlöst sin egen far, Johan Hedman, på posten som trumslagare. Två år senare gifte han sig med pigan Karin Nilsdotter och fick med henne dottern Stina året därpå. Sedan tiger kyrkböckerna om Per Hedmans vidare öden hemma i Småland. Att döma av kortfattade noteringar i militära rullor hörde han dock till dem som 1741 gick till sjöss från Karlskrona med flottans fartyg.

Böckerna nämner ingenting om hans utrustning, men vi vet att fadern under sin tid som trumslagare var försedd med ”trumma, trumrem, hatt, råck, wäst, byxor, skoor, och halsduk, gehäng och handskar”.

Väl ombord måste Per Hedman ha hamnat i ett rent helvete. Sjukdomar, dålig mat, dåligt vatten och förfärliga sanitära förhållanden bröt snabbt ned hälsan hos nästan alla ombord. Redan den 2 juli var Hedman död. Vid 25 års ålder blev han därmed ett av de första offren för ett krig som då inte ens hade börjat.

När kriget fyra veckor senare bröt ut var flera hundra av de omkring 5 000 man som embarkerat på fartygen döda, och av återstoden var hälften sjuka.
 

Fältprästen

Det var i slutet av juli 1741 som frågan om krig mot Ryssland togs upp i Sveriges riksdag. Där var man lyckligt omedveten om situationen ombord på de svenska örlogsfartygen. Nu vågade varken bönder eller präster längre motarbeta krigshetsarna utan gav sitt samtycke till planerna. Grimberg har följande kommentar i Svenska folkets underbara öden:

”Så hade riksens ständer beslutat att förklara Ryssland krig - innan hären ännu var rustad till försvar, än mindre färdig till anfall. Men vad betydde väl sådana småsaker? Målet hade man ju ändå klart: det minsta man kunde nöja sig med var att återtaga sydöstra Karelen samt Petersburg med omgivning! Men gick kriget riktigt bra, så skulle man ej sluta fred, med mindre Sverige återfick ej blott allt land, som det fordom ägt på andra sidan Östersjön, utan också hela området mellan Ladoga och Vita havet. Så drömde man sig genom ett enda språng förflyttad till Gustav Adolfs dagar. Men Andreas Rhyzelius, Karl XII:s forne fältpräst, som numera var domprost i Linköping, gick hem till sitt härbärge och grät av sorg, och på aftonen nedskrev han i sin almanacka: 'Vi hava jublat och klappat händer. Ack, i förtvivlan skola vi en gång slå våra händer samman.'”

Det fanns dock präster som gladde sig. Fältprästen vid Kungliga Livgardet, som hette Tiburtius Tiburtius, hade länge varit en varm anhängare av hattpartiets ideer. Han var fast övertygad om det riktiga och rättfärdiga i ett krig mot Ryssland. Full av förtrytelse hade han under våren iakttagit hur motståndarna till kriget vidtagit

alla upptänkliga steg till ett för Riket så nyttigt verks hindrande. De voro emot alla propositioner, de sammangaddade sig, de höllo nattkonseljer och värvde sig anhang på allt sätt, de smädade uppenbarligen i stånden, och hemligen genom varjehanda utspridde skrifter, som gräsligen hindrade verkets fortgång.

Den 28 juli 1741 deklarerades kriget emot den lille tsar Ivan i Ryssland med puke- och trumpetklang. Hela nationen fröjdade sig, och alla visade sig nöjda; voro ock det, men uti olika avsikt.

Citaten är hämtade ur Tiburtius skildring av förspelet till kriget och av de egna upplevelserna då han följde Livgardet i fält. Skildringen är utgiven i bokform under titeln Historia om Finska kriget åren 1741 och 1742. Detta skedde emellertid så långt tillbaka i tiden som år 1817, och boken är därför i våra dagar svåråtkomlig och föga känd.

Det sistnämnda är beklagligt, eftersom Tiburtius berättelse är spännande och gripande läsning; dessutom en av de få som finns bevarade från ett krig som många helst ville glömma. Inte minst fascinerande är det att följa hur Tiburtius förväntan inför fälttåget förbyts först i häpnad, sedan i bitterhet när det visar sig att ingenting blir som han tänkt sig.

Trots att han får sina illusioner krossade lyckas han ändå hela tiden bevara ett öppet sinne och en vaken iakttagelseförmåga. Och vilka scener han blir vittne till! Vid en gudstjänst han håller med Livgardet mitt under brinnande krig upptäcker han att hela ryska generalstaben med blottade huvuden står och åhör andaktsstunden på ett berg ett par hundra meter bort. Och under det panikartade återtåget får han se general Lewenhaupt sittande till häst iförd en vit kappa mitt i det ryska kulregnet, till synes i förhoppning om en ärofullare död än den som väntar hemma i Sverige.

Allt detta och mycket mer därtill beskriver Tiburtius på ett sällsynt friskt och levande sätt, ofta rentav med humor mitt i allt elände. Bitvis är språk och formuleringar i nivå med vad vi kan finna i Linnés reseskildringar. Med sina trettiofem år är Tiburtius för övrigt praktiskt taget jämnårig med Linné.

Det är till största delen med Tiburtius ögon vi i fortsättningen ska följa fälttåget mot Ryssland, från dess förvirrade inledning till dess kaotiska slut.
 

Mot öster

Redan dagen efter krigsförklaringen fick Tiburtius en föraning om att kriget kanske inte skulle bli det raska segertåg som han föreställt sig. Viljan att ge sig ut i fält var påfallande begränsad hos många officerare, och avfärden drog ut på tiden:

Den 29 juli kom ordres till Kongl. Livgardet att 1,500 man därav skulle över till Finland; men de som för 3 månader fingo ordres att vara var dag färdiga, voro intet mindre än tillreds. 5 à 6 kaptener togo avsked och likaså några löjtnanter, somliga med och somliga utan raison [giltigt skäl]. Det hette väl: om 2 à 3 dagar skall resan gå för sig, men det drogs ändå ut på längd och var en tämlig missräkning.

Det dröjde en hel månad innan Livgardet slutligen kom iväg från Stockholm. Också de förband som redan var förlagda i Finland behövde veckor eller rentav månader för att komma på krigsfot, främst på grund av bristande utrustning, proviant och planering.

”Ryssarna däremot utvecklade större kraft och beslutsamhet”, skriver Grimberg. ”Den 21 augusti ryckte 11 000 man ryska trupper mot gränsfästningen Villmanstrand vid Saima, som försvarades av blott 1 100 man. Och den styrka på 4 000 man, varmed generalmajor Carl Henrik Wrangel skyndade till stadens undsättning, blev slagen efter några timmars strid, trots enstaka regementens tapperhet. ...

Efter slaget vände ryssarna sina kanoner mot Villmanstrand, som stormades och brändes. Stadens invånare bortfördes i fångenskap. Ryssarna var emellertid alltför ofullständigt utrustade för att kunna begagna sin seger och drog sig därför tillbaka över gränsen igen. Med ett nederlag och förlust av mer än 2 000 man hade hattarnas tilltänkta bragder börjat.”

Några dagar senare var Tiburtius regemente äntligen klart för avfärd, men bekymren och förseningarna fortsatte:

Den 27 augusti embarkerades Kongliga Livgardet. De ställdes upp om morgonen kl. 7 på rännarebanan, och höllo där korum.

Hans Majestät tog av dem avsked och önskade dem lycka. Översten Otto Reinhold Wrangel lovade bli för dem en fader, och se dem till goda, men han var aldrig annat än en styvfader, och det av sämsta slaget. Manskapet bestod av 1,500 man friskt folk, nymunderat, med nya ståtliga gevär. Marschen skedde från rännarebanan till Djurgården kl. 10. Kl. 4 eftermiddagen gingo de ombord. Överstelöjtnantens bataljon vid Brobänken, och de andra vid Blockhusudden.

De som stego ombord vid Blockhusudden gingo strax till segel, men kommo ej längre än till Höggarn, där de måste fälla ankar; emedan överste Wrangel for hem till Kummelnäs om natten; men de som stego ombord vid Brobänken kommo ej den dagen till segel.

Den 28 augusti kl. 1/2 6 om morgonen lyftade vi ankar som lågo på strömmen över natten, och gingo till segels för en sakta västanvind, då vi åter märkte av anstalterna [arrangemangen] att transporten skulle hindras, om icke alldeles försättas; ty Amiralitetskollegium hade aldrig gjort anstalt om en lots, mindre att det skulle vara tillräckligt för transporten. Fartygen gingo dock på vinst och förlust. När vi kommo till de andra skeppen, som dagen förut gått till segels vid pass kl. 11 förmiddagen, lågo de ännu för ankar, och läto vinden blåsa fåfängt, emedan de väntade på översten. De ropade oss an, och sade överstens ordres vara att alla skulle vänta; men vi som hade tröga seglare tycktes oförsvarligt vara att försumma vinden, och gingo förbi Vaxholm och de trånga krokarna.

När vi kommo ut på rymden [öppet vatten], tordes vi ej gå längre för dessa ordres skull, utan fällde ankar. Emot aftonen kommo de andra efter; då vi åter lyfte ankare och gingo till Östanå, där man för mörkrets skull fällde ankar.

Den 29 augusti lyfte vi ankar och gingo för en god västanvind förbi Furusund, utan att få någon lots. Kl. vid pass 12 fälldes ankar vid Kappelsskär, men fingo ingen lots. Lyfte åter strax ankar, och gingo alla transportfartygen därpå löst över havet; kommo ock lyckligen att fälla ankar vid Fliseberg kl 1/2 7 om aftonen, undantagande kapten Abraham Leijonhufvud, som hade en trög seglare, och måste i stormen kasta ankar på havet, slitandes mycket ont, lycka var det att han vid Kappelsskär skaffat sig en bonde för 14 Dal. S:mt egna penningar, som lotsade honom.

Den 30 aug. kom kaptenen Leijonhufvud efter till Flise. När nu några av de stora fartygen fått lotsar, gingo vi kl. 8 om morgonen till segel, och hade en ganska stark västsydvästvind. Gallioten Christina, som jag var på, hade den olyckan att med sitt ankare fiska ett annat ankare, så att han kom att vräka intill en klippa, och fälldes åter två ankare. Inemot kl. 11 varpades skeppet ifrån grundet igen, så att vi kommo till segels: men som fartyget gick 11 1/2 fot, tog det botten på 7 eller 8 ställen, tills vi äntligen, då skeppet ej mer lydde rodret, sattes kl. 3 på grund vid små Såttungarne, i själva utloppet till Vattenskiftet. Folket sattes i land att lätta skeppet, men förgäves. De andra skeppen fortsatte sin kosa till Korpo ström.

Den 31 augusti togos alla drickesfaten utur skeppet, så att det blev löst kl. 12, och drogs med linor utur lerbanken baklänges. Kl. 2 lades det ut på redden på Vattenskiftet, så att manskapet och drickat med ett Ålandsfartyg embarkerades.

Färden fortsatte så, men på grund av ogynnsam vind dröjde det ända till den 14 september innan Tiburtius fartyg nådde fram till Helsingfors, efter att först ha stött på grund ytterligare en gång i själva inloppet dit. Det visade sig här att Livgardets övriga fartyg fortsatt direkt till Fredrikshamn, ett gränsfäste långt in i Finska viken. Officerare och manskap ombord på gallioten fick emellertid order att debarkera i Helsingfors för att sedan ta sig landvägen till Fredrikshamn.

Kartan ovan är en blandning av gammalt och nytt: Riksgränsen mot Ryssland är den nuvarande, medan urvalet av orter vid finska kusten mer avspeglar 1700-talets geografi.

Så snart han steg i land fann Tiburtius att de svenska trupperna knappast var välkomna:

Borgerskapet var icke särdeles bevåget. Middag fingo äntligen officerarne och prästen hos en borgare, hette Täljeqvist, för 2 Dal. person, men fingo ock av värden mera ovett än mat, i synnerhet förklarade han stort missnöje, och utgöt gruvliga ord emot kung och ständer, som hade förklarat krig, varav man kunde skönja vad som fördes i skölden.

Den 21 sept. bröto vi upp från Helsingfors i någon regnaktig väderlek, och hunno middagstiden till Mörkrog, där vi något rastade. Medan officerarne kröpo in i krogstugan med några gemena, så många som fingo rum att torka sig litet för en stor ugnseld, hade några officersdrängar som följde vår marsch med sina herrars i Helsingfors debarkerade hästar, tagit för betalning något hö uti Postgården gentemot krogen. Häröver råkade åboerna [lantbrukarna] i alarm, och ehuru överstelöjtnanten befallde att allt skulle gottgöras, vroko dock krögarfolket ut en hop ovett som gav sinnelaget tillkänna. Ja: de sade sig hellre vilja hjälpa ryssarne än oss. När jag, som över denna utlåtelse blev häpen, och gjorde mig strax ett NB, svarade: det kan intet vara edert allvar, ty ryssarne, då de förr här voro, brände, mördade och foro gruvliga fram, vilket de svenska som edra medbröder icke kunna eller vilja göra. Då svarade de med bitterhet: ”Det voro de svenska sissare [jfr. finskans "sissi", snapphane] orsak till, annars voro ryssarne gott folk.” Kl. 5 om aftonen fingo vi kvarter i Sibbo 3 1/4 mil från Helsingfors. När manskapet gått in i sina kvarter, rymde alla bönderna bort med sina hästar och lämnade kärrorna kvar.

Den 22 sept. var efter marschrutan en marschdag, men vi måste ligga stilla, ty bönderna som dit skjutsat oss voro rymda, och ingen ny skjuts kom i stället. Ingen kronobetjäning fick man se, ty de hade rymt till skogs, vartill skulden föregavs vara den att Öst- och Västgötakavallerierna som marscherat fram hade slagit kronobetjänterna. Den dagen vi lågo stilla, nyttjade jag att bese orten som var ganska fruktbar och vacker.

Den 23 sept. tidigt om morgonen kommenderades manskapet att indriva hästar, vilka funno så många hästar och kärror gömda i skogen, och till en del av några fasttagna bönder röjda, att vi kl. 9 kommo i marsch, och hunno i god tid till Borgå, 2 1/2 mil ifrån Sibbo.

Tiburtius passade även i fortsättningen på att bese de bygder som Livgardet marscherade igenom:

Den 27 sept. marscherade vi ifrån Pyttis till Högfors 2 1/2 mil. Denna dagen gingo vi ock över 3 grenar av den bekanta Kymmene ström. Vid Högfors var ett högt vattenfall utför en hög brant klippa, långt högre och brantare än någotdera av fallen vid Trollhättan. Vattnet föll här med sådan häftighet att det stänkte som regndroppar på långt hall. Vid strömmen voro två mjölkvarnar med 8 par stenar, utom 4 stampar av trä, som uti stora träburkar stampade ett ganska fint havremjöl. Där var ock en sågkvarn med 2 bäddar, och 9 sågblad i var bädd, utom kantblad. Där var ock en maskin som drog sågstockarne, utan människotillhjälp, icke allenast in i huset utan ock drog dem upp på bäddarna.

Knappt ett år senare skulle Tiburtius få återse de präktiga anläggningarna vid Högfors under helt andra omständigheter. Nu närmade han sig emellertid marschens slutmål. Den anblick som mötte honom där var inte angenäm.
 

Fredrikshamn

Den 28 sept. marscherade vi ifrån Högfors 2 mil till Fredrikshamn, till det läger som Gardet hade vid sjöstranden, emellan förstaden och fästningen på den så kallade Villmanstrandska sidan, så att regementet kamperade inom fästningens palissader. Utanför Fredrikshamn på Viborgssidan var höglänt sandmark, långt tjänligare till kampementsplats: men regementet lades i sanka hålet utmed saltsjöstranden, där luften i sig själv var osund, och stanken stygg av döda och illa nedgrävne båtsmän, ty här låg en fot, där en arm, m.m. uppe utur mullen.

Förmodligen hade båtsmännen ifråga dött av sjukdom och umbäranden på örlogsflottans fartyg, som var förlagda vid Aspö (Haapasaari) strax utanför Fredrikshamn.

Tiburtius övergick nu till att granska befästningar och försvarsanläggningar vid Fredrikshamn. Han blev inte imponerad.

Vad själva fästningen angick, varuti generalmajor Bousquet var kommendant, och hade sitt eget samt Wildebrands regemente till garnison; så var hon den uslaste kåk man ville se, som dock sades hava kostat Sveriges Krona över 23 tunnor guld, under fortifikationsdirektören Lövens anstaltande. Själva platsen låg lågt med berg på alla sidor, så att alla gator kunde beskjutas, och dessutom kunde man komma fästningen på 200 steg när, utan att bliva sedd ifrån fästningen, eller löpa fara för något skott, ty man kunde gå betäckt av den höga stranden ända förbi Wekelax prästgård. Utanverk som kunde kommendera de kringliggande bergen, och göra passagen omöjlig, funnos där icke.

Själva fästningen stod öppen utan vindbryggor, med broar och brädportar. Ingen ravelin [utanverk] fanns för någon port. Vallarne voro av sandtorv, så att när det om natten regnade föllo många famnar av vallen ned. Gravarne voro torra, och vid pass 5 fot djupa, utan hackelverk eller spanska ryttare, eller något det ringaste, som kunde uppehålla en stormande fiende. Platsen var stor tilltagen, så att han ej kunde besättas med mindre än 10,000 man, och skulle ändå vallen vara svagt besatt. Mitt i staden stod ett stort tyg- [vapen-] och ammunitionshus av trä, med stort dubbelt förgyllt F på gaveln, och Kongl. krona över; som blänkte på en halv mil utom staden, så att elden med första bomb kunde kastas därin. Krutkällare voro här och där vid vallen, men i så slätt skick, att man på dem föga kunde lita. Vattnet omkring staden ganska osunt, och alla brunnarna höllo kalk- eller svavelhaltigt vatten. När vi kommo dit voro alla husen i förstaden inficierade av sjuka från flottan.

Den 3 oktob. begynte regementerna för den svåra väderlekens skull att gräva sig i jordkulor, och bar det så tämligt väl till för de andra regementerna, men Gardet som skulle ligga i sjökanten hade nog fuktig och osund plats. För det gruvliga regn och snöslagg som denna tiden föll, var väl manskapet bärgat och även för köld; men av den fuktighet som var i jorden ruttnade och möglade kläderna på kroppen på dem. Det värsta var med hästarna, ty nu begynte betet att tryta, och hästarna dödde av svält och köld, vilket man då icke särdeles brydde sig om; men sedan fann man att det ville mycket säga för en armé uti dess operationer.

Sammanlagt hade nu 23 000 man förlagts vid Fredrikshamn. ”Till följd av de usla anstalterna för deras transport och underhåll framkom dock en stor del av dem i utmattat och eländigt tillstånd till krigsskådeplatsen”, skriver Grimberg. ”Frånräknar man de sjuka och dem som var bortkommenderade på flottan eller annorstädes återstod endast något över 15 000 man att föra i fält. Men ännu hade ryssarna vid Viborg icke hunnit samla mer än en jämnstark armé. Om något skulle göras från svensk sida gällde det alltså att handla raskt. Lewenhaupt gjorde dock icke ens så mycket som att hindra fienden från att plundra och ödelägga det mellanliggande området.

Emellertid erhöll generalen ivriga uppmaningar från Elisabet att äntligen sätta sin armé i rörelse. Då beslöt han göra slag i saken. Den 19 november ryckte svenskarna över gränsen. Deras inmarsch i Ryssland föregicks av ett manifest som var gillat av Elisabet och i en mängd exemplar sändes till ryska armén och till Petersburg. Däri förklarade Lewenhaupt att svenskarna kom för att befria ryska folket från den nuvarande regeringens 'odrägliga ok och grymhet' och bereda nationen tillfälle att fritt välja sig laglig överhet.

I Petersburg blev det stor uppståndelse. Därav begagnade sig Elisabet och genomförde med gardets hjälp en statsvälvning som gjorde henne till Rysslands kejsarinna. Men när vågspelet lyckats förklarade hon blott att nu kunde kriget vara slut. Hon lät hälsa Lewenhaupt att hon befallt sin armé att inställa alla krigsrörelser och hoppades att han skulle göra på samma sätt. Om någon lön för Sveriges ingripande var nu ej längre tal - Elisabet hade ju också aktat sig för att ge några bindande löften.

Avgörandet berodde nu på Lewenhaupt. Skulle han kunna utnyttja den situation han själv framkallat? Enda möjligheten låg i att genom en djärv framryckning imponera på Rysslands nya regering, innan den ännu hunnit stadga sin makt, och sålunda tilltvinga sig vad man ej kunde få frivilligt. Men för ett så energiskt uppträdande var Lewenhaupt ej mannen. Han hade begått det oförlåtliga felet att framkalla ett gynnsamt tillfälle utan att vara beredd att draga nytta därav. Generalen lät nöja sig med vackra fraser om den nya kejsarinnans 'naturliga billighet och uppriktiga avsikter' och gick in på stillestånd på obestämd tid. Den 6 december drog sig de svenska trupperna tillbaka över gränsen.”

Livgardet återvände till Fredrikshamn efter den korta och ganska händelsefattiga utflykten på ryskt område. Allt eftersom veckor och månader gick blev förhållandena i förläggningen alltmer olidliga. Den 18 januari antecknade Tiburtius att

regementerna ledo genom sjukdom och döda en otrolig avgång. Livgardet gick i fält i augusti månad 1,500 man starkt; men vid denna tiden kunde ej mer än 700 man göra tjänst, och sjuka samt döda voro 800. Upplands regemente som hade ordres att isa in örlogsskeppen, vilka blivit nödtvungne att lägga sig över vintern i Kusala, var så svagt att då de skulle avlösa sina förut kommenderade 150 man med 150 andra, var regementet ej i stånd att sända mer än 120 man. Södermanlands regemente utgjorde knappt 300 man. Dalregementet föga mer och Västerbottens ej så mycket.

Korteligen sagt: Kyrkogårdarne voro ej tillräckeliga på den orten där armén låg, utan nedgrävdes de döda i backar var man kom åt. Orsaken härtill var väl
1:o att regementerna så sent på hösten lågo i tält, så att i synnerhet vid Gardet, vattnet stod högt på tältet.
2:o När de ej längre kunde ligga i tälten, grävdes jordkulor i våta sanden, vilka voro så fuktiga att kläderna möglade på kroppen.
3:o Var provianten ganska knapp, så att regementerna i några månader måste leva vid tärningar eller så kallade knallar [skeppsskorpor], elak strömming och ärter, utan kött eller fläsk; utan dricka, utan brännvin.
4:de Hade en del av folket varit kommenderat på flottan, vilket allt kom fördärvat därifrån. I så eländigt tillstånd yppades ett gruveligt missnöje i armén, så att verket råkade allt mer och mer uti största oreda.

jordkulorna som manskapet legat i hösten och vintern nyttjades nu till dödgravar. De nakna kropparne kastades varvtals däruti, och så nedstjälptes taket på dem. En del kompanier sparde tillhopa några dagar tills de fingo 19 à 20 döda kroppar, och lade emellertid [under tiden] liken uti dörrlösa uthus, så att hundarne nattetiden åto av de döda kropparne.

Mot slutet av februari 1742 började den nya ryska kejsarinnan känna sig säker på tronen. Hon var väl medveten om Lewenhaupts vankelmod och om att den svenska armén blivit kraftigt försvagad av sjukdomar och nöd. Nu fann hon tiden vara mogen att slå till och undanröja det hot som svenskarnas närvaro ändå utgjorde:

Den 25 febr. kom en rysk kurir kapten Schröder till Fredrikshamn; med bud att stilleståndet skulle upphöra och alla hostiliteter begynnas den 28 nästkommande februari. Han kom kl. 10 förmiddagen, och reste strax eftermiddagen bort igen.

Uppsägningen av vapenvilan slog ned som en bomb i det svenska lägret. Ryktesfloran blommade upp och paniken låg nära:

Den 26 febr. kom baron Mengden tillbaka ifrån Ryssland, och berättade att han sett ryska trupper marschera in ifrån landet åt Viborgska sidan och gränsen, och expedierades i dag ordres till alla kring landet liggande svenska och finska regementen, att förfoga sig till Fredrikshamn. Kl. 11 om natten emellan d. 26 och 27 febr. blev ett stort alarm i Fredrikshamn, av en eldsvåda som uppkom i förstaden. Trummorna rördes och allt var i full rörelse.

Den 27 febr. kom greve Henning Gyllenborg tillbaka ifrån Petersburg, då ryktet gick som starkast att han av ryssarna blivit massakrerad. Han sade sig hava sett ryska regementerna i full rörelse emellan Viborg och Petersburg. Allt var nu i rörelse i Fredrikshamn. Kvinnfolken tillsades att flykta utur staden. Några kompanier artilleri kommo in i Fredrikshamn. Stycken [kanoner] fördes upp på alla batterier. Bastion Blessing bestyckades, och nya batterier byggdes på vattusidan.

Den 28 febr. kom chevalier Crepi till Fredrikshamn ifrån Petersburg, och även berättade om ryssarnas stora tillredelser. Den som brukade någon eftertanke, och besinnade den gruveligen djupa snö som då var, den starka vintern och 12 mils öde land emellan Viborg och Fredrikshamn, och ansåg ryssarna såsom människor, alarmerades väl icke mycket, ty han fann väl vad människor kunde göra i en tid, då belägring var omöjlig, och att strax löpa på en fästning då snön var så djup som längsta karlen lång, ehuru dålig fästningen var, kunde med skäl anses som ett dåre-arbete. ...

Tillståndet i Fredrikshamn var rätt bedrövligt att påse, ty ehuru själva naturen och väderleken fulltygade att ingen fara var å färde, och själva omöjligheten avhöll ryssarna, sågs dock bland de svenska en terror panicus, som gjorde att allting verkställdes med  största confusion.

Den 2 martii, Simpliciidag, glömmer jag väl aldrig så länge jag lever; ty ehuru ännu icke något visst spordes om ryssarne, så gick dock galenskapen till sin högsta grad, så att var gick sin väg, och frågade varken efter generaler eller ordres. En magasinsskrivare, som med brännvin velat stärka sitt nedslagna sinne, lät i fylleri var och en som kom taga vad han ville, varav ryktet utkom att magasinet gavs till spillo, och det plundrades verkligen. Alla stycken kring fästningen voro vända upp åt vädret, och talades att styckena skulle sprängas och fästningen övergivas. Mest alla invånare flyktade ur staden, och dock visste ingen visst om fienden var i anmarsch eller ej.

När ytterligare några dagar gått utan att ryssarna materialiserat sig framför fästningsvallarna började modet efterhand återvända, dock utan att moralen för den skull nämnvärt förbättrades:

Den 8 martii hördes ännu intet av ryssarna och begynte den underliga terror panicus så småningom att försvinna, som varit ibland de svenska. En del regementer voro ock nu ankomna omkring Fredrikshamn.

Den 9 martii sporde man med visshet att allt ryktet om ryssen varit falskt, och ingen grund till den stora skräck som grasserat bland folket. Det berättades ock att likadan förskräckelse varit i Viborg för de svenska. ...

Den förskräckelse som varit i armén kan jag ej tillfyllest beskriva, och nu efteråt blygdes den ena för den andra. Allt som räddhågan föll, tilltog oenigheten i armén, och när regementerna stötte tillsammans var all anledning att befara något upplopp; ty missnöjet hos folket tilltog allt mer och mer, och var föga respekt både för generaler och ordres.

Trots att nya rykten emellanåt spreds om ryssarnas förehavanden, t.ex. att 70 galärer skulle vara i färd med att såga sig 11 mil genom isen mot Fredrikshamn, hände sedan inte mycket på nästan tre månader. I månadsskiftet maj-juni var terrängen emellertid åter framkomlig, och nu började underrättelserna om ryska trupprörelser ta fastare form. En mindre svensk styrka skickades fram från Fredrikshamn för att spärra vägen:

Den 1 juni marscherade 72 man artilleri med 4 fältkanoner och 600 man infanteri ifrån Fredrikshamn till Mendolaxpasset, emedan ryska bönder berättade att ryssar en hel dag marscherat genom Viborg; men ej mer än 2 man högt och ganska långt emellan lederna. Ett löjligt sätt att skryta, just av samma egenskap som deras vita papperskokarder [pappersrosetter], och kritade galoner på hattarne. Detta Mendolaxpass var av naturen och genom ganska liten möda gjort långt fastare än själva Fredrikshamn så att det knappt med mindre än 10,000 mans förlust kunde forceras, om det av 2,000 man hurtigt försvarades. ...

Den 15 juni visade sig kosacker utanför posteringen vid Mendolax; varför posteringen förstärktes med 500 man österbottningar och flera kanoner: men felet var, att överkommando föll på en överste Fröberg, en gammal man, som lyckan vräkt fram till den hederssyssla han beklädde, utan både hjärta i bröstet, och hjärna i huvudet.

Vid flera tillfällen de här dagarna dök smärre grupper av ryska ryttare upp på härjningståg. De försvann igen så snart de mötte väpnat motstånd, men de lyckades inte desto mindre sätta skräck både i civilbefolkningen och i stridsovana svenska officerare:

Den 17 juni kl. 2 om morgonen inställde sig kosackerna i Husula med sitt vanliga skrikande. Alla de som blevo stilla i husen hade ingen fara; men en fru Björnramm, som ville springa över byagatan, blev tvärt igenom stungen med ett kosackspjut. Emellertid hade major Krabbe vid Kymmenegårds bataljon fått 30 man tillhopa, varmed han fattade posto vid bron över bäcken. Kosackerna trängde på och ville över bron; men major Krabbe med sina 30 man gav dem salva på salva varav de alltid ryggade. Medan han så nappades hade major Delvik samlat fältvakten, tog regementsfanorna, så att de ägde något anseende, och gjorde min liksom han ville gå över bäcken på vänstra sidan, och taga fienden i ryggen, då kosackerna gingo tillbaka den väg de kommit.

Jag som låg i Strömsby, några stenkast ifrån Husula, och vaknade hastigt då signal gavs på Fredrikshamns vallar med 2 stycken 24-pundiga kanoner, fick straxt höra salvorna, och skyndade mig i kläderna till häst, hållande för säkrast att skynda till lägret medan jag ej kunde komma över strömmen till fästningen. När jag kom på landsvägen som gick till Husula, kom unga baron Fabian Wrede, som då var underofficer vid Kongl. Livgardet och berättade det allt var redan förbi samt att överste Palmstruch satt bakom en tallbacke på en vit häst, ej långt ifrån oss, och syntes ännu sitta i betänkande om han skulle vända tillbaka till sitt regemente. Jag fann då ej nödigt fara fram längre, utan vände om till Strömsby. När jag kom dit voro husen öde och allt folket bortflyktat. Jag tog då mina saker och beslöt möta regementet, som i dag skulle komma till Kymmene.

När jag kom till Högfors, fick jag se ett läger, där sörmanlänningar, östgötar och västgötar kamperade, och som jag fick veta det sörmanlänningarne lågo närmast vid vägen frågade jag efter regementskvartermästaren Kuhlhjelm, ty jag var ännu fastande och kl. var 3 eftermiddagen, önskande få något till mats. När han fick se mig frågade han bestört varifrån jag kom? Jag svarade ifrån Fredrikshamn. Han sade: Vad väg? Jag svarade: stora landsvägen. Då sade han: Vad, huru är det möjligt. Generalen är ju instängd, och kommer intet dädan ty ryssarne äro överallt. Jag underrättade honom att allt var utan fara; och att några kosacker visade sig helt bittida om morgonen, men blevo strax repousserade [tillbakaslagna]. Han sade då: vill ni säga min chef överstelöjtnant Fuchs det samma i ögonen. Jag svarade: Ja, visserligen [förvisso] vill jag säga sanningen.

Då förde han mig till överstelöjtnant Fuchses tält och anmälde mig. Jag blev befalld att komma in. När jag kom in satt där överstelöjtnanten vid Östgöta infanteriregemente baron Mörner, och ännu en regementsofficer som jag intet visst kände, som alla sågo rätt modstulna ut. Jag gjorde då samma berättelse som förut, och då jag sade att några kanaljer kosacker visat sig den morgonen och blivit avbrände, sade överstelöjtnant baron Mörner: Bed Gud ni aldrig får se någon kosack. Jag mente min önskan vara att se dem få vad deras gärningar förtjäna.

När jag såg att här intet annat vankade för min hungriga mage än mjältsjuka uppsyner, satte jag mig åter till häst och mötte Kongl. Livgardet vid Kymmenegård. Gud vet allena bäst vad tankar jag gjorde mig under vägen om detta årets campagne [fälttåg] som jag såg begynnas med så modstulna hjärtan.

kom överste Palmstruch till lägret mycket ivrig och berättade att ryssen inom en halv timma skulle kasta posteringen vid Mendolax över ända och ville strax hava hela armén i marsch. Alla som kände styrkan av Mendolaxpasset, kunde svårligen hålla sig för löje, undantagande de som hade medömkan över ett så oerhört pultroneri; det blev ock icke någon marsch, ty det befanns att översten låtit bedraga sig av en onödig fruktan.
 

Återtåget

Tre dagar senare drog sig överste Fröberg likafullt tillbaka från Mendolaxpasset med sina trupper, av allt att döma utan strid och enligt Tiburtius utan att invänta överbefälhavarens order. Därmed togs det ödesdigra första steget i en oavbruten serie reträtter.

Grimberg skriver att Lewenhaupts krigsplan ”byggde på samverkan mellan armén och flottan. Men den anfallskraft, som svält och sjukdom undergrävt, förlamades genom oenighet mellan högste befälhavaren och flottans chefer. Lewenhaupts mening var att skjuta flottan något framför armén. Sjöbefälet ville däremot hålla den något bakom. Följden blev en ädel kapplöpning undan fienden. Utan att möta det minsta motstånd fick ryssarna tåga igenom pass efter pass, där dock, enligt en erfaren officers omdöme, tvåhundra man bakom en förhuggning skulle kunnat möta hela regementen.”

Fyra dagar efter det att Mendolax övergivits var det Fredrikshamns tur:

Klockan 8 om morgonen fick överstelöjtnant Sparre ordres att göra sig marschfärdig med 500 man av Livgardet och såg man att hela arméns läger bröts neder. Jag blev ock kommenderad att följa med de 500 man, och ovetandes vart resan skulle gälla, marscherade vi utur lägret över Suma bro utåt Fredrikshamnsvägen. När vi kommit ett stycke utåt vägen, vid pass klockan 11 om natten, sprungo Fredrikshamns krutkällare i luften, därav vi slöto att staden skulle övergivas. Strax därpå fingo vi se staden med tyghus och allt stå i ljusan låga. Kanonerna på vallarna sprängdes. Bomber och granater i tyghuset kreverade, så att det var ett gruvligt smattrande. När vi voro komne inemot Strömsbron, mötte oss besättningen med bagage och stycken, då Gardet svängde på sidan om vägen, och stannade medan garnisonen marscherade förbi. Under det vi stodo stilla hörde vi klockorna ringa i staden, varav man slöt att ryssarna voro redan där inne.

Den svenska arméns reträttmarsch fortgick hela natten, under sporadisk skottväxling med de ryska husarer som då och då visade sig. Följande dag gjorde Tiburtius en avstickare till Högfors

att nogare bese det gruvliga vattufallet som jag nog märkte att jag aldrig mera skulle få se. När jag kommit fram till Högfors, steg jag av hästen, och mättade min nyfikenhet, och efter dagen var gruvligen het gick jag in i gästgivaregårdsbyggningen, som var alldeles öde, att söka något käril varmed jag kunde hämta åvatten att släcka min törst. När jag kom in i den rymliga förstugan fick jag se vid den ena väggen uppstaplade brädlårar, en aln höga och långt mera breda, allt ifrån golvet upp till taket. När jag dem närmare besiktigade fann jag somliga fyllda med blykulor, större och mindre, somlige med muskötflintor, somliga med pistolflintor, dem jag trodde vara ditförda och ämnade att föras vidare till arméns tjänst.

När jag blev varse att folket var hemma vid kvarnarna på gården gick jag dit upp, och då kommo 3 à 4 man in i stugan där jag var begärande eld och näver. Då frågade jag vad därmed skulle uträttas; de sade: att generallöjtnanten Buddenbrock, som satt till häst ute på backen, hade befallt dem bränna upp gästgivaregården. Jag gick då ut till general Buddenbrock föreställande om han intet täcktes befalla manskapet föra de kistor jag sett uti förstugan på gästgivaregården på andra sidan strömmen, förr än elden itändes, så kunde man sedan få rådrum att på något fartyg bärga dem till rikets tjänst. Generallöjtnanten Buddenbrock emottog min föreställning ganska kallsinnigt och lät straxt tända eld på huset. När armén marscherat över bron sattes eld på de ganska präktiga kvarn- och såghusen, bommarna över strömmen sönderhöggos och många tusende sågstockar släpptes med strömmen ned till havet, och sist sattes eld på själva bron. Således var inom 24 timmar många millioners värde för riket fördärvat, utan någon särdeles trängande nöd. ...

Den 1 juli kom ryska armén till Högfors då ett starkt skjutande börjades å ömse sidor över strömmen med kanoner och musköteri. Ifrån svenska armén gingo frivilliga skyttar till strömmen att försöka sin lycka, och small det utan uppehåll till kl. 11 om aftonen. 2,000 svenska kommenderades till strömmen att hindra ryssarnas tillämnade brobyggnad. De svenska kanonerna gjorde god verkan, så att ryssarna flera gånger måste rygga, och en förnäm rysk officerare blev skjuten vid general Lassis sida. En by på andra sidan var mycket i vägen för våra kanoner och hade husarerna där posterat sig, skjutande starkt genom gluggar och fönster: men de blevo av svenska kanonerna körde ifrån byn, då löjtnanten Klingsporre vid Gardet med 3 man gingo på en båt över strömmen och i ryska arméns åsyn brände upp byn. En korpral vid Bousquets regemente och en rysk husar lågo bakom var sin sten var på sin sida om strömmen och lurade på varannan. Ingendera ville giva sig blott. Äntligen att få slut på saken reste sig korpralen upp då husaren sköt miste och korpralen låddes falla bakom stenen, dock hade sitt gevär i ordning. Husaren hoppade upp på sin sten, att se huru det gick, då korpralen sköt honom knall och fall. Denna dag förlorade de svenska en artillerikarl och en soldat, två blevo blesserade. Rapport inkom att ryssarne den dagen förlorat 400 man.

Det är intressant att notera hur små de svenska förlusterna uppgavs vara efter en dag då striderna varit så intensiva. Visst kan detta ha varit en medveten eller omedveten underskattning av de verkliga förlusterna, men det råder inget som helst tvivel om att sjukdomar och hungersnöd under detta fälttåg - liksom under flertalet krig i det förgångna - krävde mångfalt fler offer än själva skottväxlingen. Uppgifterna om de ryska förlusterna var sålunda med all säkerhet kraftigt överdrivna.

Som vanligt var det i stället civilbefolkningen snarare än männen i vapen som fick liv och egendom ödelagda under striderna. Hus och byar som kom i vägen för arméerna blev ofelbart nedbrända, antingen av svenskar eller av ryssar.

Den 2 juli kl. 5 om morgonen begyntes åter kanonaden vid Högfors, dock uträttade de ryska styckena ingenting, och ingen blev blesserad. Middagstiden avskickades allt vårt bagage till Abborrfors, varav man med skäl kunde sluta att en ännu längre reträtt förestod oss, varöver både den ena och den andra ledsnade. En myckenhet ryska kanonkulor flögo oss om öronen vid middagstiden med ett förargligt gnaggande. Ryssarne sköto bogenskott ["bågskott", dvs. skott i hög vinkel] och de mesta kulor, som gingo över oss, gjorde mycket buller i en skogsbacke som låg bakom oss. ... Mot aftonen avbrände ryssen 3 byar.

Den 3 juli antändes Kymmene herrgård med den gamla träkyrkan, som stod där bredvid, av de svenska, jämte alla andra gårdar där på ön, och armén retirerade sig över Suttula bro, och slog läger längst utåt älvstranden. ...

Den 4 juli, Dom. 8:va p. Trinit., under gudstjänsten, då jag nyss börjat predikan, börjades på vänstra flygeln en häftig kanonad vid Jeppile pass, å ömse sidor, som räckte under hela predikan. ... Här kom rapport att dragonregementerna, som varit beordrade att försvara passet vid Anjala och betäcka Tavastehusvägen, hade låtit skrämma sig från passet av en svärm kosacker, som med sina hästar kommit över strömmen. Förmodligen hava de bett Gud att aldrig få se någon kosack, som ömhjärtigt lärdes mig vid Högfors. Följden av denna rapport var krigskonselj. Om jag fattat rätt, var det överstelöjtnant Fredr. Sparres vid Gardets votum [åsikt], att om de någonsin tänkte avbida [invänta] fienden och försvara landet borde de här stå till sista man. Pluraliteten [majoriteten] höll dock före, att man ej borde onödigtvis exponera [riskera] livet.

Den 5 juli i dagningen bröt hela armén upp ifrån Suttula, och marscherade till Kupis, och var svenska armén knappt utur lägret, förrän ryska husarerna voro i vårt läger, och hade på ett hår när bortsnappat gardesprästen Brock, som uti sin lövkoja somnat, medan armén avmarscherade; dock kom han till häst, och lyckligen undan. Kupis bro uppkastades, och arméns marsch sträcktes vidare: men Gardet stannade vid Pyttis bro, att betäcka broposteringen, som skulle uppbränna bron.

Den 6 juli marscherade vi från Pyttis till stora Abborrfors, då det hände, att prästerna Bolmstedt och Rehn vid östgötainfanteriet, trodde sig säkra i Pyttis by, och hade satt på sin kittel, att koka sig ärter; men så snart Gardet rörde sig, voro ryska husarerna för hand, så att prästerna måste välva ut sin ärtkittel, och kommo med nöd ut på ena sidan av byn, då husarerna ryckte in på andra sidan. De jagade väl efter prästerna, dock kommo de lyckligen undan till Gardet. När Gardet kom till Stora Abborrfors, var armén om natten i marsch till Lilla Abborrfors: dit ock Gardet efterföljde. Denna natten märktes första missnöjet hos gemena ["meniga"] soldaten, så att han föga efterfrågade vad han gjorde, han kastade geväret ifrån sig, i synnerhet de som voro av karelska bataljonen, och försvunno själva. Jag upptog så många musköter av landsvägen, som min häst kunde bära. Armén stannade vid Lilla Abborrfors: men bagaget och grova artilleriet gick en mil längre fram till Tessiö.

Den 7 juli låg armén stilla, i sitt uppslagna läger och hördes av ryssen ingenting.

Den 8 juli låg svenska armén och hördes att ryska armén satt sig i vårt gamla läger vid Suttula.

Den 9 juli, låg svenska armén stilla, och sporde man, att ryska kavalleriet kommit till Kupis, och deras husarer slagit läger vid Pyttis.

Här led svenska armén, som var skild vid sitt bagage, mycken nöd, i synnerhet på salt, så att det fattades bordssalt vid själva högkvarteret. Lax fingo vi nog, uti de laxkar som stodo i strömmen; men då den skulle kokas måste han kokas med krut, och då han skulle ätas hade man varken ättika eller bröd; så att därav blevo både osunda och osmakliga måltider. Feta lamm fick man köpa av de flyktande finnar, som gjorde väl feta, men osaltade soppor, som orsakade fältsjuka, vilken utmärglade många, och den ena smittade den andra.

Här blev hatet till General en Chef [överbefälhavaren, i detta fall Lewenhaupt] häftigt, och allmänt, samt omdömena om honom ganska nesliga. Hos regementscheferna var för generalen varken respekt eller lydnad, och alla pockade på permission, att resa till Stockholm, och om de ej fingo reste de ändå, sedan chefen för Livregementet baron Math. Alex. Ungern von Sternberg, och dess major Mejerhjelm, visat prov, att det kunde utan fara gå an.

Jag som umgicks med alla, både högre och lägre, såg tydligen mitt fäderneslands våda, bragtes dels av kärlek till fäderneslandet, dels av ömhet för grev Lewenhaupt, till det förtvivlade beslut, att söka samtal i hemlighet med honom, yppa för honom tillståndet i armén, och råda honom att efter fältet här var för den svenska armén ganska fördelaktigt, hämta artilleriet och bagaget tillbaka, samt salt och proviant ifrån Borgå, och här avbida fienden, och som jag vore säker, att alla cheferna vid en konselj skulle råda till reträtt, borde han taga dem alla för huvudet, såsom riksförrädare, sätta till nya chefer, och leverera fienden en slaktning. ...

Just denna dag blev jag varse, att General en Chef gick ensam ifrån högkvarteret, utåt fältet. Jag tog då straxt en kopparflaska i handen, som vore jag sinnad gå till finnarne att köpa mjölk, och skyndade mig ditåt, där General en Chef gick, men som jag var långt till vänster om hans väg, så hände att överstelöjtnanten vid Livgardet baron Sparre, och generaladjutanten greve Liven, som kommo efter honom, hunno långt förr fram än jag. Jag gick då bakefter dem så långt, att jag icke hörde vad de talade, då generalen efter någon stund vände sig hastigt om och sade: Ja: gode herrar, I sägen så: men I sen ju att jag är förrådd. I det samma blev generalen mig varse, och frågade vart jag ville gå. Jag förebar att köpa mjölk, då generalen vände om till högkvarteret, och jag måste gå längre fram, för att ej röja min avsikt. Ledsen vid mig själv och alltsammans, vände jag sedan om till högkvarteret, begärande lov att på 2 à 3 dagar resa till Borgå.

Arméns marsch undan fienden fortsatte under de följande dagarna och veckorna. I början av augusti slog man läger strax utanför Helsingfors. Varje natt försvann 30-40 man ur de finska regementena till sina hembyar, och ryssarna uppträdde allt djärvare. Den 10 augusti antecknade Tiburtius att

när jag om aftonen gjorde bön för Kongl. Livgardet, märkte jag att officerarne, som stodo på knä vid sina trummor, hade ständigt ögonen upp till ett berg, som låg å andra sidan strömmen, ungefär 2 à 300 steg bakom min rygg: varför jag ock, så snart jag tagit upp versen efter bönen, vände mig om, och fick se hela ryska generalitetet [generalstaben] på berget, som stodo med blottade huvud, och lika som gjorde bön med oss, medan de i det lugna vädret kunde höra vart ord.

Sedan bönen var slutad, började trossen marschera den nya vägen till Gammelstad, och så vidare till Helsingfors. De andra prästerna vid Gardet följde med trossen; men jag, som hade veckan, blev kvar hos regementet. Sent på aftonen fick hela armén ordres, att i god tid marschera samma väg som trossen. När allt mot midnatten var tyst, gick jag fram på fältet inemot strömbrädden, till en löjtnant Ramse vid Gardet, som där hade gardespiketer [beredskapstrupper]. Där hörde vi grant att ryssarne släpade kanoner till Staffansby, och strömstranden, och huru de ropade ”verda” i ryska armén. Jag gick tillbaka till en grop vid Domarbyvägen, där jag om kvällen haft en stockeld, och lade mig att vila, medan ännu någon värme spordes vid glödhögen, och natten var ganska kall.

Den 11 aug. i första daggryningen vaknade jag, och blev varse att alla regementer avmarscherat, både i första och andra linjen, undantagandes alla gardestälten stodo kvar, och ett stort officerstält, just bakom Gardet, där Åbolands regemente stått. Jag gick till gardestälten, och fann alla sovande, jag väckte då chefens ordonnans, och bad honom nämna för chefen, huru vår armé både kavalleri och infanteri nyttjat tiden, och att rådligt vore att nyttja dimman, som stigit upp av strömmen, emellan oss och ryssen.

Regementet kom snart i gevär. Tälten blevo nedtagne och avsände. Och emedan detta förrättades och Gardet svängde upp åt vägen, som var gjord emellan Domarby och Gammelstad, lade sig dimman, och ryssarna begynte häftigt kanonera på Gardet. Av det stora officerstält som stod bakom Gardet, var nedersta delen borttagen, och allenast taket var kvar, och där stod regementskvartermästaren Wetterhof vid Åbolänningarna, i en kattunsnattröja, och drack tévatten, som hade bort vara borta för regementet han stod vid. Han tillspordes vad han tänkte på, som stod så obekymrad, och fingo de till svar, att det var icke så bråttom. Jag trodde straxt att han, som tjänt länge hos ryssen, ville på detta sätt utmärka Gardets station [läge], ty efter hans tält stod något på höjden och utom sin ordning, kunde ryssarna grant se honom. ...

Medan regementet lagade sig till avmarsch, och hade svängt upp på vägen, hände den oordning, att major Schulzendorf med östgötakavalleriet, som sinkat sig på vänstra flygeln, kom i fullt trav ridande utför Domarbybacken, och ville rida över Gardet. Kapten Lybecker, som stod närmast i vägen med sin division, ropade, att de skulle göra halt, medan Gardet kunde svänga på sidan, och lämna vägen ren: men major Schulzendorf trodde sig icke vara tjänt med den stationen, där kanonaden ännu kontinuerade, utan trängde på att rida över Gardet. När kapten Lybecker det såg, lät han sin division fälla bajonett på armen, emot kavalleriet, och hotade med en salva. I den ångesten grep major Schulzendorf till det värsta råd, som kunde upptänkas. Han gjorde en sväng till höger, och satte sitt kavalleri i ett bottenlöst kärr, där de trampade ned varandra, så att 80 man ömkeligen omkommo, vilket var den dagens största förlust.

Under allt detta, ja, intill sista man, satt General en Chef grev Lewenhaupt till häst, med en vit kappa på sig, just där kanonkulorna flögo som starkast: men blev oskadd bevarad till en ömkeligare död. Medan General en Chef således syntes avbida en kula, och Wetterhof ännu i kattunströjan skötte sin tékopp, satte jag mig till häst, och red på sidan om vägen, där manskapet marscherade. När jag kom till höger, där Livregementet till häst haft sin station, fann jag en ny trästol kvarlämnad; jag steg åter av hästen, att där avbida regementet, roandes mig med att se huru ryssarne kastade bomber åt vår marschlinje: men de kastade alltför högt, så att alla bomberna slogo i ett bottenlöst kärr, där brandrören strax släcktes, vilket var den artigaste utsikt jag under hela campagnen ägt. ...

Hela denna dagens förlust var, på svenska sidan, något över 100 man. Wetterhof blev ock borta med Åbolänningarnas regementskassa, och en rysk husar som dagen efter kom till oss överlöpande, berättade att denna officer hade i sommar flera resor varit vid ryska armén.
 

Kapitulation och hemfärd

Mot kvällen anlände Livgardet till Helsingfors. Där, menar Grimberg, ”hade svenskarna bort kunna försvara sig. Men nu var hären i upplösningstillstånd. Tiden för riksdagen nalkades, och en mängd adliga officerare lämnade, trots regeringens förbud, sina poster för att vara med om det mindre ansträngande och mer lockande riddarhuslivet. ...

Allmänt sades det att Lewenhaupt hade förlorat förståndet och att han darrade som ett asplöv vid minsta tal om att fienden var i närheten. ... Till slut hade han också dokumenterat sin oduglighet så grundligt, att regeringen vågade sig på att hemkalla den nyss så mäktige lantmarskalken och tillsammans med honom Buddenbrock. För efterträdaren i befälet, Bousquet, återstod ingenting annat än den tunga uppgiften att underhandla med fienden. Väl erbjöd han sig själv i krigskonseljen att med sin avdelning gå i spetsen mot fienden, om man ville besluta sig för anfall, men de andra generalerna vågade icke längre lita på manskapet.”

Den 24 augusti 1742 undertecknades kapitulationen i Helsingfors. Tiburtius konstaterade att

den 25 aug. vart allmänt kunnigt det kapitulation var slutad i så måtto, att svenska infanteriet skulle gå sjövägen till Sverige, och kavalleriet landvägen norr omkring. De av finska regementerna som ville gå till Sverige, skulle äga frihet därtill, och de som ville bliva kvar i Finland, skulle obehindrade få gå till sina rusthåll och rotar, sedan de lagt ned gevär vid ryska armén, och lämnat dem i ryssens förvar till krigets slut. Allt fältartilleri, och vad av artilleri som fanns i land, med bomber, kulor, krut och magasinerna i Helsingfors skulle höra ryssen till. Alla till Sverige gående fartyg skulle få ryska pass att fritt gå som dem syntes, och där de blevo till ryska hamnar väderdrivne skulle dem ske all hövlighet.

Emot aftonen kommo många ryssar till lägret, och Helsingfors dem de svenska med mycket grämelse och knorr ansågo. Om aftonen gjorde jag bön för Livgardet, då bakom mig stodo två vackra officerare av ryska grenadjärerna, och en rysk fältskär, som talte rent svenska. Bönen gjorde de tillika med oss, och hade blottat sina huvud, samt visade andakt. Efter bönen sågo de med mycken uppmärksamhet på Gardets exercis, under det jag oförmärkt nalkades intill dem. När Gardet gjort sina manövrer vred den förnämsta ryska officeraren på huvudet, räckte upp händerna och sade: Mein Gott, mit solche Leute retirieren sie sich. Därpå gingo de tvärt sin väg. ...

Den 26 aug. om morgonen kl. 7, marscherade Gardet ifrån kampementet [lägret]    , sedan de andra svenska regementen voro embarkerade, dels på pråmar, dels på galärer, dels på andra fartyg. ... Vid pass 2 timmar innan jag embarkerades, var jag hos svenska stabsprästen Ubeckel, hos vilken var general Löwenthals präst, en Buzou född i Karlskrona, som varit mycket i Sverige, och talade god svenska. Med honom hade jag ett långt och märkvärdigt samtal, efter jag fann honom vara en förståndig, gudfruktig och ärlig man. När han suckat, och gått något fram och tillbaka på golvet, frågade han mig varför vi lupit undan, och om de svenska voro nu så rädda? Varpå jag svarade: att ingen räddhåga var å färde, det kunde han själv se, ty han såg ju folket helt desperata däröver att de ej fingo slåss, utan måste generalerna hava sina förborgade orsaker. Därpå frågade han mig: om jag visste, eller vår armé hade sig bekant, huru stark ryske armén vore? Jag svarade, att jag trodde den vara föga starkare än vi. Därpå försäkrade han att de icke voro över 14,000 man starke, samt att ryssarne varit ganska rädda, och aldrig föreställt sig annat än att få stryk. Inom dem var jalousi [avund, missunnsamhet], så att de tänkt vid Mendolax uppoffra hela sitt Garde. De fleste voro ock missnöjde med regeringen, och generalerne lågo om nätterne osäkre i sina egna tält. Vidare berättade han att ryssarne fyra gånger skickat ifrån sig allt bagage, med mycken räddhåga, när vi gjort min till stånd. Han berättade ock, det general Lassi haft ordres av sitt hov att gå allenast till Fredrikshamn, eller, om lyckan fogade sig, allralängst till Högfors.

Jag frågade då: Varför haver generalen emot ordres gått vidare? Han svarade: När vi kommit in uti Fredrikshamn, så fanns Edert posthus obränt, med många brev uti, som skulle gå till Stockholm, och andra orter i riket. Dessa brev fördes till general Lassi, och fanns ibland dem ett brev, skrivet av en Lagercrantz på Eder galärflotta, till dess fru. ... Brevets innehåll var vid pass sådant: Vi leva i en ynkelig tid, och hava usla generaler, dumma huvuden, vilka göra allt gott och käckt folk injustice, sätta  drängar och pojkar till officerare, och tänka aldrig att försvara landet, utan när fienden kommer, hålla de aldrig stånd ända till  Helsingfors, och där rymma de till sjöss över till Sverige etc.

Detta brev, sade han vidare, sändes till Moskva, och kom så ordres därifrån att de skulle driva sin sak det högsta de kunde. ...

Den 27 aug. lågo vi i hamnen vid Helsingfors, och var ett gräsligt disputerande om fartyg. Många hundrade tunnor kommissbröd [bröd bakat för kronans räkning], och havre, kastades över bord i sjön, på det fartygen kunde rymma folk i sig. Åtskillige av våra officerare sålde sina hästar till ryska officerare för rubler. ...

Den 28 aug. eller samma dag vi för ett år sedan lyftade ankar i Stockholm, lyftade vi ock ankar vid Helsingfors, klockan halv 11 förmiddagen, och seglade för gott nordnordostväder, kastandes ankar kl. 4 vid Porkkala udd 6 mil ifrån Helsingfors. Seglation var svår utan lots. När vi kommo ut i sjön, hörde vi huru ryssarna sköto Victoria [segersalut], med kanoner och kedjesalvor, vilket räckte mest hela dagen.

Missöden, grundstötningar och ogynnsamt väder sinkade hemfärden över Ålands hav i minst lika hög grad som utfärden ett år tidigare, och först den 16 september, efter tre veckors seglats, var Tiburtius åter hemma i Stockholm.

Där var riksdagen åter samlad. ”Ett ohyggligt åskådningsmaterial till all den förbannelse, som följer med ett lättsinnigt krigsäventyr, hade riksdagsmännen i Stockholm nästan dagligen för ögonen,” skriver Grimberg, ”då de såg spillrorna av den ståtliga krigsmakt, som utsänts för ett år sedan, återföras hem. Där hade man nu i hast packat ihop dessa arma människor på de fartyg, som fanns att tillgå, utan tillräcklig föda, utan ordentlig vård åt de sjuka. Därför hade en mängd av dem dött under överfarten från Finland. När de överlevande kom fram till Stockholm, var det icke ordnat för deras inkvartering. Det hände att sjuka stackare fick ligga flera dygn under bar himmel i öppna båtar eller på blotta Skeppsbron i hällande regn, omväxlande med snöglopp och hagelbyar, med den påföljd, att sjuka och döda till sist lågo om varandra. Det var en syn så hjärtskärande, att ingen med någon rättskänsla kunde komma ifrån tanken, att här måste utkrävas ansvar på dem, som vållat tusentals oskyldiga medmänniskor så fruktansvärda lidanden. Upprörande var det också att bevittna, hur officerare, som under kriget hela tiden sörjt för att de själva befann sig i yppersta kondition, fullständigt negligerade sina soldater, medan all deras diktan och traktan inriktades på att få vara med om partistriderna på riddarhuset. ...

Av det manskap, som överförts till Finland, återkom bara en tredjedel. De övriga hade förgåtts av sjukdom och nöd. Blott en ringa del hade stupat för fiendens vapen. Så uppges förlusterna för Älvsborgs regemente på femton månader till 663 man - av vilka 2 hade fallit i strid. Flottan hade förlorat mellan 6- och 7 000 man eller lika mycket som en fullständig besättning, utan att en enda gång ha varit i strid.”
 

Efterspelet

När ansvaret för den misslyckade erövringen av Karelen och Petersburg skulle utkrävas, så gick det som man kunde vänta sig: ”Regeringen i Stockholm som kände marken vackla under sina fötter kastade omedelbart skulden på generalerna”, konstaterar Henrikson. ”Lewenhaupt och Buddenbrock arresterades på Roslagsvägen när de mitt i natten anlände till Stocksunds färja och ställdes inför krigsrätt, där rättegången mot dem pågick under hela hösten 1742. Regeringen försvarade sig under tiden inför riksdagen genom att tala om annat.”

Efter en tid avrättades de båda generalerna. Hattregeringen, som ju egentligen bar skulden till att kriget över huvud taget kom till stånd, överlevde dock och lyckades hålla sig kvar vid makten under åtskilliga år. Till det sistnämnda bidrog nog att fredsvillkoren blev förhållandevis milda. Ryssarna hade efter svenskarnas kapitulation ockuperat hela Finland och en god del av Norrbotten, men de nöjde sig till sist med att Sverige avträdde en mindre landremsa i sydöstra Finland.

Som nation hade Sverige därmed inte gått miste om mycket mer än sin krigarära. Annat var det naturligtvis med de enskilda soldaterna och med den civilbefolkning som haft oturen att komma i vägen för de svenska och ryska arméerna. Det var trumslagaren Per Hedman, hans efterlämnade änka och dotter och alla andra i samma situation som var de egentliga förlorarna i hattarnas krig mot Ryssland.