Gert Persson (1665–1728)

Skattebonde i Humlebäck

Gert Persson var son till Per Nilsson, kronobonde i Humlebäck i Algutsboda socken, och dennes hustru Ingrid. När fadern avled år 1684 tog Gert över brukandet av gården tillsammans med sin mor, och några år senare gifte han sig. Hustruns namn är okänt, men paret fick åtminstone två barn som överlevde till vuxen ålder, sonen Carl och dottern Maria.

År 1693 drabbades gårdens invånare av en ”vådeld som under deras varande vid kyrkan utan någons vetskap i en obrukad stuga utkommit, och i aska lagt hela mannagården, väl byggd av tvenne stugor, lagårdar, loft, bodar och redskapshus, tillsammans [värderat till] 86 daler silvermynt förutan husgeråd”. Händelsen innebar mängder av merarbete men knappast ekonomisk ruin, eftersom virke till nya hus fanns att hämta i skogen.

Emellanåt uppkom ändå oenighet om hur skogen fick brukas och om var gränserna gick mellan olika gårdars skogsägor. Av ett mål vid Uppvidinge häradsrätt framgår att Gert och hans granne i Humlebäck, Nils Nilsson, år 1698 hade tagit upp en ”fälla” (ett hygge) i skogen för att bedriva odling där. De hade avverkat och svedjat området och hägnat in det för att hålla betande djur borta. Sedan sådde de råg där, men vid det laget hade också folk från grannbyn Grimmagärde passat på att så råg på fällan, eftersom de ansåg att marken hörde till dem. Häradsrätten konstaterade att det var oklart vem som egentligen ägde området, men folket i Humlebäck gavs tillstånd att skörda och tröska säden. Dock skulle man först tröska ett prov för att se vad säden gav. På så sätt skulle man möjliggöra rättvis kompensation om en närmare granskning skulle visa att grannbyn faktiskt ägde marken.

Genom en lagändring år 1701 blev det möjligt för innehavare av kronohemman att överta ägandet av marken och och i stället för arrende till kronan betala skatt som självägande bönder. Gert Persson friköpte då sin del av hemmanet i Humlebäck för 80 daler silvermynt. Gårdens byggnader var redan tidigare i hans ägo.

Gert Perssons namn dyker genom åren upp ganska många gånger i häradsrättens protokoll, men det handlar alltid om tämligen bagatellartade tvister och förseelser. Vid ett tillfälle hade han liksom åtskilliga andra bönder blivit bötfälld för att ha försummat sin skyldighet att bistå skjutsväsendet med häst och vagn. I ett försök att undkomma böterna skrev Gert till rätten och förklarade att ”då jag Gert Persson uppsadlade mitt horskreatur, då på samma stund med lov sagt mitt hors kastat föl [min häst fött ett föl] och därmed på platsen legat så gott som halvdött så att intet skjuts kunde förrättas”.

År 1703 dömdes Gert till böter på 10 daler för att han föregående år hade haft en förrymd ryttare inhyst hos sig över julen. Ryttaren hade tidigare ägnat sig åt ”både tjuveri och andra bovestycken”, och Gert hade även då haft med honom att göra. Gert fick dessutom böta 6 daler för att han under julnatten ifråga hade råkat i slagsmål med ryttaren och en kvinna vid namn Kerstin – han dömdes ”för ett kullstötande emot konan Kerstin, varav hon en blånad fått”.

Gert hade vid det laget blivit änkling och omgift med Sigrid Staffansdotter, som var ungefär 15 år yngre än han. Även Sigrid hade deltagit i nämnda julfirande och blivit stämd inför rätta, misstänkt för att då ha sålt brännvin (vilket bara gästgivare fick göra), men hon blev frikänd ”emedan hon därtill nekar och henne i övrigt icke bevisas kan annorledes än hon Kerstin en skål brännevin givit”. 

Också år 1715 hamnade Gert i slagsmål, den här gången med grannen Jon i Grimmagärde. Båda dömdes att böta 3 daler för att ha dragit varandra i håret, och bötessumman fördubblades eftersom bråket hade ägt rum i ett offentligt sammanhang, ett kronouppbördsmöte.

Fem år senare stod Gert återigen inför rätta, den här gången anklagad för att ha råkat bränna upp en ek. Han fick böta 5 daler och blev ålagd att plantera ”tvenne unga trän i stället samt dem behörigen vårda”. Ekar tillhörde kronan oavsett på vems mark de stod, och att skada eller hugga dem bestraffades vanligen ännu hårdare, men Gert blev ”blott med ovannämnde böter förskont”, eftersom skogvaktaren medgav att eken ifråga hade varit näst intill död redan innan den brändes.

Gert fick flera barn med Sigrid, men alla var fortfarande minderåriga när Gert år 1728 avled, drygt sextio år gammal. Sigrid, som överlevde honom med fyrtio år, hamnade i tvist med styvsonen Carl Gertsson om övertagandet av gården i Humlebäck. Eftersom Sigrid inte hade råd att lösa ut Carl fick hon till sist flytta till ett torp kallat Målen som tillhörde gården. Där bodde hon sedan livet ut.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Algutsboda (C:1 s. 469).

Mantalslängder för Algutsboda.

Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAAAD:60 (1693), bild 2340; EVIIAAAD:62 (1698), bild 950; EVIIAABA:84 (1703), bild 2660; EVIIAABA:580 (1720), bild 6570; EVIIAABA:756 (1730), bild 2510.

Uppvidinge häradsrätt, AIa:6 (1703), bild 569; FIa:5 (1700-1703), bild 1110.

Paul Langemark: ”En värendssläkts öden”, Algutsboda sockenbok IX (1994).