Daniel Jonsson (ca 1671–1739)
Sara Svensdotter (ca 1665–1725)

Bonde och prästdotter i Mysinge Östergård

Bonden Daniel Jonssons ursprung är tills vidare okänt. Han bör ha fötts i början av 1670-talet, men först kring mitten av 1690-talet började han sätta spår i bevarade dokument. Vid det laget hade han gift sig med Sara, dotter till kyrkoherden Sven Flacherus, och bosatt sig i Mysinge Östergård i Nottebäcks socken nordost om Växjö. Det var där som Sven Flacherus hade bott de sista åren i livet, sedan han tvingats lämna den tjänst han tidigare haft som kyrkoherde i Nöbbele. I samma gård bodde också Ingel Käbbesson, systerson till kyrkoherden.

Sven Flacherus hade varit utfattig mot slutet av sin levnad, och Daniel förklarade sig år 1714 urarva gentemot sin svärfar. Det innebar att han avstod från sin arvsrätt för att slippa överta den sedan länge avlidne kyrkoherdens skulder. Själv tycks Daniel likafullt ha varit fattig livet igenom. När han nämns i domböckerna gäller det ofta obetalda skulder.

Tillsammans med grannen Ingel och ett par andra bönder ingick Daniel i en av de rotar som var ålagda att hålla armén med soldater. Detta vållade svårigheter för honom på hösten 1701, då det stora nordiska kriget nyligen hade brutit ut. I en skrivelse till häradsrätten berättar han att ”soldaten på den roten jag bor tog sitt avsked straxt förr än folket senast utmarscherade, och jag, som var rotemästare, blev däruppå ansagd att genast skaffa [ny] karl, vilket jag ock, icke utan med största möda och besvär, vid det hastiga tillfället gjorde”.

Daniel hade vänt sig till en adelsman, kapten Knut Silfversparre, som för sin del meddelade häradsrätten att ”bonden Daniel Jonsson i Mysinge kom till mig förliden september anno 1701 och efter träget anhållande bekom [fick] min dräng Carl Månsson till soldat för sig, försäkrandes mig om nöjaktig dräng igen i rättan tid”. Men roten lyckades aldrig skaffa fram en ny dräng till Silfversparre, och Daniel hade lovat att kaptenen under sådana omständigheter skulle ersättas med nio daler. Beloppet var inte överväldigande, men Daniel fick inte de andra rotebönderna att betala sina andelar, och för egen del förmådde han inte skrapa ihop mer än halva summan. Den hade han erlagt in natura i form av humle och några skäppor korn.

Silversparre stämde därför Daniel, som av häradsrätten blev dömd att betala det som fattades, plus kaptenens rättegångskostnader på tre daler. Sedan var det enligt rätten Daniels sak att kräva de andra rotebönderna på deras andelar av skulden – det fick han göra ”det bästa han kan och gitter”.

Daniels hustru Sara skymtar sällan fram i dokumenten, men en domboksnotering från 1716 vittnar om att hon då hade blivit osams med grannhustrun Elin Persdotter. Sara hade ”efter någon ordväxling” kallat Elin för ”sacramentska tjuvunge”. Elin genmälde att Saras far hade varit en ”häradsdrivare” – uttrycket är ungefär liktydigt med ”lösdrivare” och kan tolkas som att den utblottade kyrkoherden hade setts över axeln under sina år i Mysinge. Grälet utmynnade i att Elin slog Sara på munnen och Sara drog Elin i håret. Häradsrätten dömde de båda kvinnorna att böta 3 mark per styck för förolämpningarna, slaget och hårdraget, och parterna förbjöds att i fortsättningen yttra någon ”oanständighet” mot varandra, eftersom de ”å ömse sidor är av god frejd. Jämväl sättes 10 daler silvermynt vite för vilkendera av dem som först antingen med ord eller gärningar den andra emot bryter”.

Sju år senare, 1723, råkade Daniel i gräl med samma Elin Persdotter. Häradsrätten dömde då Elin att böta 3 mark för att hon kallat Daniel ”prackare” (odugling eller bedragare), medan Daniel skulle böta 6 mark för två skällsord mot Elin (nämligen ”tjuv” och ”källartjuv”), ”vilka samtliga böter fördubblas emedan munbruket skett på åker och äng” – det sågs som försvårande att grälet hade ägt rum offentligt. Båda riskerade också att få betala det vite som rätten hade utfäst efter osämjan mellan Elin och Daniels hustru, ”men från vitesbrott 10 riksdaler efter dom av 27 oktober 1716 varda parterne denne gången uppå avbön förskonte, [efter]som de ömsom förorättat varandra och äro fattigt folk”.

Daniel och Sara fick minst sju barn under åren 1695–1707. De flesta av barnen dog i späda eller unga år, men dottern Elisabet och sonen Sven överlevde och bildade var sin familj i föräldragården i Mysinge. Sara dog där år 1725, medan Daniel avled 1739.

Kopplingen mellan Daniel Jonsson och Sven Flacherus framgår inte av vare sig kyrkböcker eller mantalslängder. Det var i stället domboksnoteringen från 1714, där Daniel förklarar sig urarva, som fick mig att inse att han var svärson till Flacherus. Namnet på den dotter till Flacherus som Daniel hade gift sig med förblev länge okänt för mig, men domboksnoteringarna från 1716 och 1723 om de båda grälen visar sammantagna att Daniels hustru hette Sara.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Nottebäck.

Uppvidinge häradsrätt, AIa:8 (1714), bild 295; AIa:9 (1716), bild 144; AIa:10 (1723), bild 3010; FIa:5 (1700-1703), bild 2900 och 4250.

Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAABA:84 (1703), bild 2690.