Hägge Håkansson
Håkan Månsson ( –1714)
Håkan Håkansson (1680–1769)

Bönder på ett omstritt hemman i Bihult

Bihult är en liten och ensligt belägen by ett par mil öster om Växjö. Den ligger i Herråkra socken, som är en av Smålands mest glesbefolkade trakter. I början av 1600-talet bestod Bihult bara av ett torp, byggt på mark som tillhörde en gård i byn Vraneke.

Marken hade då sedan 1590-talet brukats av en bonde vid namn Mattis. När denne avled i slutet av 1620-talet fick hans änka Kerstin Börjesdotter och sonen Börje Mattisson ta över, men det slutade illa. Genom ”rytteri och annor lättfärdighet” satte sig Börje i så stor skuld att både hans mor och hans hustru Malin Nilsdotter tvingades lämna ifrån sig allt de ägde – ”såväl jorden i Bihult som lösöret utmättes i gäld från modern och sonhustrun”. Hemmanet värderades till 200 daler kopparmynt, men det räckte inte för att täcka skulderna. Både Börjes son, Mattis Börjesson, och dennes morfar, kyrkoherden Nicolaus Haquini (Nils Håkansson) i Dädesjö, fick möjlighet att överta Bihult, men ingen av dem ville eller kunde betala det som krävdes.

Den som till sist betalade Börjes skulder var i stället halvbrodern Hägge Håkansson. Han var uppenbarligen son till en Håkan som Börjes mor hade varit gift med innan hon gifte om sig med Mattis. Hägge Håkansson och hans hustru Elin Persdotter övertog på det här sättet Bihult ”till evärdlig egendom”, enligt en dom av år 1631 i Uppvidinge häradsrätt.

Hägge kom att bruka Bihult i mer än fyrtio år. Det lilla som domböckerna har att berätta om hans tillvaro där handlar nästan uteslutande om ekar. Sådana var kronans egendom, oavsett på vems mark de stod, och all åverkan på ek bestraffades med dryga böter. I ett tingsprotokoll från 1639 sägs att Hägge i Bihult hade skadat en ek genom svedjande på ett hygge, vilket ledde till böter på 43 mark. Något liknande inträffade 1654: ”Hägge i Bihult nekade icke efter angivan hava förbränt sex st. gröna ekar och skall därföre böta för vardera 12 daler.” Och vid sommartinget 1673 meddelade länsman Sven Skalle att en torpare som fått Hägges tillstånd att ta upp ett hygge på Bihults ägor hade bränt två ekar där. Men såväl Skalle själv som häradsnämnden och tingsallmogen kunde berätta att ”torparen går med tiggestaven och den andre [Hägge Håkansson] är utgammal och lam, och platt intet skulle hava att leva av där han därföre något skulle böta”. Rätten överlät därför beslutet om påföljd till ”höga överheten”.

Vid det laget hade Bihult övertagits av Hägges dotterson Håkan Månsson, som även han fick besvär med ekar. Vid det sommarting där Hägge och torparen hade instämts för ekbränning anklagades också Håkan för att ha skadat två små ekar; därför ”dömdes han att böta efter Skogsordningen för samme ekar 24 daler silvermynt, men efter nämndens och tingsallmogens berättelse förmår han intet böta mer än för en, och gjorde fördenskull för honom underdånig intercession [rekommendation] och förbön”.

Men Håkan Månsson fick snart allvarligare bekymmer. På 1670-talet utfärdades två kungliga plakat [kungörelser] som förbjöd avskiljande av mark från skatte- och kronohemman. Förbuden skulle också gälla retroaktivt -- tidigare avskild mark skulle återföras till stamfastigheten. Bihult hade ju etablerats på ägor tillhörande en gård i Vraneke, och år 1681 krävde jordägarna i Vraneke med stöd av de nya bestämmelserna att Bihult skulle återgå till dem.

Håkan plockade fram de papper från 1631 som visade att hans morfar Hägge då hade köpt och betalt Bihult. Han påpekade också att han sedan dess hade byggt nya hus där, men det hjälpte inte. I Vraneke fanns brev från 1592 och 1615 som visade att Bihults marker hörde dit, även om rätten att bruka dem då hade sålts för 20 daler silvermynt. Tingsrätten beslöt att Håkan måste avträda Bihult och låta torpet återgå till Vraneke. Ägarna till gården i Vraneke erbjöd sig att i gengäld betala tillbaka de 20 dalerna, plus kostnaden för de nya husen.

Husen värderades till 139 daler silvermynt, vilket tycks ha vållat kalla fötter i Vraneke – så mycket ville man inte betala för att få tillbaka Bihult. Följande år träffades en förlikning: de boende i Bihult skulle få ”sitta för dem och deras efterkommande uti säker, rolig [trygg] och oklandrad possession av torpet”. Förutsättningen var att de stod för den ordinarie skatten till kronan och dessutom årligen gav 4 daler silvermynt till Vraneke som ersättning för att de fick bruka och besitta hemmanet i Bihult.

Någon ersättning av det slaget fick jordägarna i Vraneke aldrig se skymten av. År 1690 vände de sig till tingsrätten och protesterade mot att folket i Bihult varken ville mista torpet eller betala de 4 daler per år som förlikningsdomen föreskrev. Men Håkan Månsson påpekade då att Vraneke nyligen hade beviljats och godtagit en skattelindring i stället för de utlovade 4 dalerna. Kronans befallningsman intygade att så var fallet, och företrädaren för Vraneke tvingades medge att det stämde. Rätten dömde till Bihults favör.

Medan skattekraften i viss mån hade minskat i Vraneke hade den ökat i Bihult, som inte längre kunde betraktas som ett torp utan hade blivit en självständig gård, vid den här tiden bebodd och ägd inte bara av Håkan och hans hustru Ingrid Månsdotter utan också av andra och mer tillfälliga invånare. Även husen på gården hade blivit fler.    

Håkan drog inte alltid jämnt med de andra som bodde i Bihult, och hans strävan var att få råda över hemmanet på egen hand. Han hade långt tidigare köpt ut sin mor och hennes syskon från den ena halvan av gården, och i början av 1690-talet kom han överens med grannen och delägaren i Bihult, Måns Nilsson, om att få köpa den andra halvan av honom för 20 daler silvermynt.

Håkan hade hunnit betala tre av de 20 dalerna till Måns när han upptäckte att denne redan hade pantsatt sin del av gården på annat håll, för 40 daler silvermynt. Saken hamnade inför tingsrätten, som dömde Måns Nilsson att betala tillbaka de tre dalerna, men för att Håkan skulle kunna bli ägare till den andra gårdshalvan behövde han nu betala 40 daler till pantinnehavaren. Fyra år senare hade han fortfarande inte lyckats erlägga hela beloppet, och först år 1700 beviljades han fasta (lagfart) på hela Bihult.

Kända barn till Håkan Månsson och Ingrid Månsdotter
Namn	Född	Maka/make	Död
Håkan	ca 1680	Karin Håkansdotter	1769 i Bihult, Herråkra
Karin	ca 1686	Nils Persson	1733 i Bihult, Herråkra

När Håkan år 1714 avled gick Bihult i arv till sonen Håkan Håkansson och dottern Karin Håkansdotter. Sonen hade gift sig och flyttat till grannbyn Skruv, så det blev Karin och hennes make som under de följande åren kom att bruka Bihult. Men ingen av dem fick leva särskilt länge – vid mitten av 1730-talet var båda döda. Håkan Håkansson valde då att lösa ut systerns barn från Bihult och flytta tillbaka dit tillsammans med sin hustru, som också hette Karin Håkansdotter. Med sig hade de fem av de nio barn som hade fötts eller vuxit upp i Skruv. Två av de andra barnen hade redan bildat familj på annat håll, medan två hade dött i späd ålder.

Håkan Håkanssons och Karin Håkansdotters barn
Namn	Född	Maka/make	Död
Elin	1710	Per Trulsson, Jöns Jonsson	1785 i Lenhovda Norregård
Per	1712	Ingrid Persdotter	1783 i Vraneke, Herråkra
Ingrid	1720		1720 i Skruv, Herråkra
Karin	1721	Johan Månsson	1792 i Bihult, Herråkra
Ingrid	1724	Måns Persson	1806 i Magersryd, Herråkra
Håkan	1726	Kerstin Johansdotter	1788 i Kylleskruv, Lenhovda
Johan	1728	Karin Larsdotter	1790 i Skruv, Herråkra
Håkan	1731		1731 i Skruv, Herråkra
Karin	1733	Sven Danielsson	1789 i Nottebäck Östergård

När Håkan Håkansson och hans hustru började komma upp i åren överlät de Bihult till en av sina döttrar – som även hon hette Karin Håkansdotter – och hennes make Johan Månsson. Gården kom sedan att gå vidare i släkten ytterligare fyra generationer. Den siste ägaren i släkten, Carl Oscar Johansson, flyttade från Bihult år 1901. Han var sondotters sonsons dottersons sondotters son till Kerstin Börjesdotter som hade bott där trehundra år tidigare.

Källor:

Smålands handlingar, Tiondelängder m.m.

Mantalslängder för Dädesjö.

Kyrkoarkivalier från Herråkra.

Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAAAD:10 (1631), bild 147;  EVIIAAAD:13 (1639), bild 217;  EVIIAAAD:18 (1654), bild 920; EVIIAAAD:30 (1673), bild 1260; EVIIAAAD:57 (1681), bild 430; (1682), bild 760; EVIIAAAD:59 (1688), bild 340; (1690), bild 1790 och 1970; EVIIAAAD:60 (1692), bild 890 och 980; EVIIAAAD:61 (1696), bild 1570; EVIIAAAD:62 (1698), bild 660; (1700), bild 2180.

Uppvidinge häradsrätt, AIa:12 (1736), bild 139 och 140; AIa:14 (1744), bild 149.

Av Claes Bernes

Till antavlan | Hem