|
Claes Bernes släkt- och historiesidor |
"Åt Newyorck med Skeppet Tapperheten"Skeppshandeln - en historia
|
 Carl August Gyllengranat (1787-1864) |
Carl August Gyllengranat föddes år 1787 på Sveaborg i Finland. Likt de flesta dåtida adelsmän inledde han vid unga år - för att inte säga späda - en militär karriär. Ännu inte åtta år fyllda utnämndes han till sergeant vid Västmanlands regemente. Sjutton år gammal utexaminerades han som kadett vid Karlberg och steg därefter raskt i graderna.
Åren 1807-11 tjänstgjorde Gyllengranat i brittiska flottan
och vistades då bl.a. i nordamerikanska farvatten. Officersyrket
var ännu på den tiden internationellt gångbart, och sådan
utbytestjänstgöring förekom ofta. 1815 sändes han ut
på en expedition till Västindien som chef på örlogsbriggen
Delphin. När Gyllengranat år 1825, 38 år gammal och nybliven
kommendörkapten, utsågs till chef på linjeskeppet Tapperheten
var han med andra ord redan en vittberest man.
Här nedan återger jag Gyllengranats redogörelse in extenso. Gyllengranat ger själv inga upplysningar om hur och när skildringen tillkommit. Någon dagbok i egentlig mening är det knappast fråga om, utan mycket tyder på att den åtminstone delvis skrivits i efterhand. Sålunda har Gyllengranat på flera ställen utelämnat datumangivelser som tydligen fallit honom ur minnet - i stället finns det bara ett tomrum. Slutet är uppenbarligen skrivet flera år efter hemkomsten till Sverige. Andra delar av texten måste dock ha skrivits under resans gång.
Gyllengranat är ingen framstående stilist. Egentligen finns
bara
två agerande i hans skildring: Fartyget och han själv. Besättningen
på 446 man omtalas bara i förbigående, och Gyllengranat
låter inte ens sina närmaste män framträda med namn
eller karaktärer. Mellan raderna går likafullt mycket att ana
om förhållandena ombord och om hur stämningen hos besättningen
kan ha påverkats av de upprepade motgångar som inträffade
under resan.
Tapperheten fick en mödosam resa till den avsedda destinationen, Cartagena i Colombia.Väl på plats fann Gyllengranat att alla förutsättningar förändrats, och efter ytterligare vedermödor hamnade fartyget i New York.
C.A.B. Gyllengranat
Då Gamla världens uppmärksamhet med så mycket skäl blivit fäst på de stora tilldragelser som skett i den nya, torde det ej bliva helt och hållet utan intresse att av ett ögonvittne inhämta några få men sanna underrättelser om den av de nya staterna som spelat första rollen i frihetskriget, i lagstiftningen och i organisationen av sine inrättningar, d.v.s. Republiken Columbia.
Redan år 1819 hade Venezuela och Nya Granada förenat sig och antagit namnet Columbia (1), men ehuru de facto fria år 1822 kunde de ej utverka Storbritanniens erkännande av deras självständighet förrän 1825. Holland följde snart exemplet, och man trodde allmänt att såväl Sverige som Danmark inom årets lopp skulle handla i likhet med förenämnde makter. Förenade Staterna i Norra Amerika hade långt innan fråga blev om något erkännande i England, upptagit sine bröder i den södra halvan av Amerika bland självständige och gynnade nationer.
Spanien, ett rov för inre oroligheter, hade ännu, ehuru på brädden av avgrunden, den dåraktiga förmätenheten att ej vilja inse omöjligheten av att kunna återerövra kolonien som i många år haft bestämda statsförfattningar, redan de facto fri, och som med resurser större än vad européer kunna föreställa sig, förenar ungdomlig kraft i stridbara och stridvana härar.
Emellertid hade det lyckats spanska kabinettet att framställa sin förlorade sak på så fördelaktig sida för de stora kontinentalmakterna, att långt ifrån det något erkännande å deras sida kom i fråga, troddes nog allmänt att Frankrike hemligen eller uppenbarligen ämnade lämna understöd åt de spanska expeditionerne, vilka avisorne förmente skulle utrustas i spanska hamnar, än för att undsätta Kuba & St Jean de Ulloa, än för att anfalla fasta landet.
Sådant var sakernes förhållande i mars 1825 då jag åter rycktes från lugnet och stillheten av en lantlig levnad, så mycket mera värderad som den ej varade längre än emellan 2 och 3 år, för att i den nya hemisfären gå osäkra och av många redan på förhand anade oblida öden till mötes.
Genom columbiska regeringens agenters verksamhet blevo genom 2dra och 3dje mans hand 2ne skepp av Hans Majestäts Flotta upphandlade, näml. 74-kanonskeppet Tapperheten och fregatten Chapman av 44 kanoner.
Befälet å Tapperheten erbjöds mig, och ehuru jag ingalunda borde vara främmande för de oerhörda svårigheter som ifrån början till slut skulle möta mig, hesiterade jag dock ej ett ögonblick att emottaga skeppet. Flerfaldiga anledningar förefunnos också varför jag ej borde vägra emottaga ett anbud av denna beskaffenhet. Jag var vid denna tiden av den ålder då man ännu äger full kraft för företag av en slik beskaffenhet, utsikterne hemma till långväga expeditioner var föga lovande, vartill kom att mig indirekt blev meddelat att Konungen önskade att jag skulle emottaga detta befäl.
Ändamålet med upphandlingen av dessa skepp var ej allenast att därigenom giva columbiska flottan förökad styrka, utan ock att då det antogs för avgjort att befäl och besättningar skulle kvarbliva i columbiska tjänsten sedan skeppen metamorfoserats till columbiska örlogsmän, hela flottan skulle genom vår tillhjälp nyorganiseras och sättas i brukbart och efter tidernes krav lämpat skick.
Största svårigheten vid utrustningen av desse skepp låg emellertid just uti det obestämda av företaget, ty som Kongl. Maj:t försålde skeppen till handelshuset Michelson & Benedicks i Stockholm, och skeppen skulle från Sverige avgå med svensk flagg och under influensen av svenska lagar, vilka ingalunda tillåta besättningens övergång på främmande makters fartyg, kunde inga förbindelser varken äskas eller av folket ingås. Också visade sig ifrån första stunden tydliga kännetecken på besättningens otålighet att bliva underrättade om verkliga destinationen, ty på den uppgivne, eller Ostindien, troddes föga. Tidningsskrivare och andre spekulerande personer voro ej heller sena att göra allehanda gissningar, den ena orimligare än den andra.
Emellertid börjades rustningen av Tapperheten redan i mars
månad,
och den 23dje april lade skeppet ut från Kongl. Skepps i Karlskrona,
med undre batteriets kanoner i rummet, men de övriga monterade.
Proviant
för cirka ett år, utredningar och förnöden..... av
alla slag inlastades under loppet av april & maj månader, och
skeppet sattes i fullkomligt stånd. Troligen har få skepp lämnat
Sverige så väl utrustade som detta, men då alla skeppsförnödenheter
i Columbia äro övermåttan dyra, blev sådant en nödvändighet
- så mycket mera som det också var columbiska regeringens åstundan.
Tapperheten lämnade Karlskrona den 7 juni 1825 och angjorde Köpenhamn och Helsingör men fick sedan söka nödhamn i norska Arendal.
Den 7de juni lämnade jag Karlskrona, och sedan i Köpenhamn ytterligare intagits ett ankare & järntåg samt diverse proviant och beklädnadspersedlar för skeppets & besättningens behov, förseglade jag upp till Helsingörs redd. Här intogs en del så kallade järntanks att begagna i stället för vattenfat, och besättningen kompletterades dels från Köpenhamn och dels från Helsingborg. Detta var nu den sista ankarsättning jag hoppades behöva begagna i Europa, och följaktligen togos här de sista åtgärder i och för expeditionen.
Besättningen bestod av 446 man inberäknat befälet, som helt och hållet utgjordes av officerare av Kongl. Maj:ts Flotta. Skeppet kunde således, ehuru med kofferdiflagg, med skäl anses vara till sitt inre fullkomligt örlogslikt.
Det vore beklagligt om icke varje tänkande varelse, som skiljandes sig på lång tid från den jord som sett honom födas, går så osäkra öden till mötes som dem vilka kunde vänta oss, icke då skeppet avlägsnar sig från de kända landen som slutligen allt mer och mer försvinna, skulle inom sig känna något dystert och nedslående. Utan tvivel var ock detta fallet med de flesta då vi d. 26te juli med gynnande vind lämnade Helsingörs redd. Men ehuru väl många måhända anade olyckor och svårigheter, kunde likväl ingen föreställa sig den besynnerliga utgång expeditionen slutligen fick, ty därtill fanns dock icke den ringaste anledning.
Den gynnande vinden räckte ej länge; snart mötte den i våra latituder nästan eviga västvinden, som slutligen, sedan skeppet sprungit läck och tacklingen till den grad blivit losskakad under några dagars hårt väder, att fockmastens säkerhet blev tvivelaktig, nödgade mig söka norsk hamn.
Jag fann den vid Revesand, där skeppet iståndsattes till sin tackling, men läckan kunde oaktat de största ansträngningar ej riktigt utfinnas. Väl befanns 2ne bordläggningsplankor i bogen skadade, och där reparation följaktligen verkställdes, men egentliga läckan var omöjlig att utforska.
Emellertid befanns dock skeppet läcka betydligt mindre än förr, ty då läckningen i sjön gick till 4 fot på dygnet, blev den nu förminskad till 12 tum, vilket man även väl skulle kunnat förmoda till en del härrörde av den svåra tryckning skeppet fått i Sundet genom ankare, tåg, vatten, besättning o.s.v.
Till de arbetens bedrivande som här förehades var hamnen förträfflig, och vore den ej lik de flesta andra i Norge, d.v.s. trång och svår att komma till sjöss ifrån, kunde aldrig ypperligare retrait för västliga stormarne önskas. Vatten i överflöd och gott pris på matvaror saknas ej heller, och då härtill kommer den allmänt kända gästfrihet varmed främlingar i Norge bemötas, må man med skäl prisa sig lycklig härstädes finna skydd då man därav är i behov. Ingen främling som vid denna tidsperiod besökte Arendal, kan någonsin förglömma den välvillighet varmed han omfattades av den aktningsvärda familjen ...... .
Sedan skeppet var i ståndsatt saknades länge nog tillfälle att komma till sjöss, men äntligen lyckades mig att d. 20de komma ut med en då för ögonblicket blåsande god vind.
Snart ändrades emellertid den gynnande utsikten, och under 3ne veckors tid hade vi att kämpa med oupphörliga stormar och motiga vindar, under vilken tid den fatala läckan så småningom åter började visa sig och änteligen d. 7 aug. och följande dagar sedan jag passerat norr om Shetland, bröt ut till den förfärliga grad att skeppets säkerhet kom i fråga.
Jag var då ej långt avlägsen från Hebriderne, och då ansvaret för så många människors liv och den dyrbara egendom mig var anförtrodd var mycket för stort att en så långväga resa borde företagas innan skeppet kunde bliva reparerat, tog jag det beslut att söka hamn.
Men nu för första gången kom vinden på ostlig,
vilket hindrade mig komma in till Skottland som jag först ämnat.
Begagnandes den blåsande vinden höll jag därför ned
till irländska kusten för att komma in till Lockswilly [Lough Swilly],
utanför
vilket ställe jag var lycklig nog uppsnappa en båtskeppare som
antog sig skeppets lotsning.
Efter misslyckade försök att ta sig in till Lough Swilly och Londonderry lyckades Tapperheten slutligen nå hamn vid Carrickfergus i Belfast Lough.
Emellertid hade vinden åter förändrats och stadgade sig på västlig med tilltagande storm; detta var d. 12 aug. Ingen möjlighet existerade då mera att komma in till Lockswilly, utan jag nödgades om natten hålla till sjöss; om morgonen fann jag mig så långt driven i lä av stormen att jag nödgades hålla undan vinden för att söka någon hamn på östra kusten.
Rådgörandes med lotsen om förmånligaste ankarsättningen beslöts söka Londonderry, där gott skydd borde finnas för den västliga vinden. Jag ankrade därstädes vid själva inloppet, och skeppet red tämligen bra hela dagen, ehuru stormen så tilltog att jag nödgades fälla andra ankaret.
Allting syntes nu emellertid vara tämligen säkert, ty ehuru skeppet läckte övermåttan mycket, det vill säga ifrån 5 ända till 10 tum i timmen och däröver, var dock ingen svårighet att hålla henne läns; men om natten slog vinden om på NV à NNV, sjön restes i ögonblicket och stormen tilltog allt mer och mer; emellertid låg skeppet lyckligtvis fast till kl. 1/2 6 på morgonen, då ena tåget sprang och skeppet kom i drift.
Tillståndet blev nu vådligt, skeppet i stark drift åt läkust där ingen räddning fanns, och vädret av den våldsamhet att det borde betvivlas om något segel kunde föras. Enda räddningen bestod emellertid uti att kunna pressa över landet [segla tillräckligt högt upp mot vinden för att undgå att stranda], varför jag kapade tåget och satte på segel, ty ehuru vinden numera låg på land kunde icke hamnen vid Londonderry ernås, emedan skeppet redan drivit för långt nedom inloppet, och även om detta icke inträffat, var vinden i alla fall för knapp även för ifrån sjön kommande fartyg.
Med dubbelrevade undersegel och bottenrevade stor & förmärssegel pressades nu för att ligga över landet och undvika döden, och med försynens bistånd höll godset, ty hade rå eller stång sprungit, ja om blott ett segel bortblåst, hade ingen räddning varit möjlig.
Tapperheten i storm utanför Londonderry,
14 augusti 1825.
Sedan seglen blivit tillsatte och skeppet fått fart, riktades alla ögon åt den landudde som nu borde ligga över om räddning skulle bli möjlig; väderleken var likvisst esomoftast så töcknig att landet icke syntes, och länge trodde lotsen att alla våra ansträngningar skulle bliva förgäves.
Lyckligtvis förstod icke besättningen mannens språk - många funnos dock som därmed icke voro obekanta, och jag yrkade enständigt att han hade orätt emedan jag mycket väl såg landet långt i lä. För var gång han skakade på huvudet yttrade jag alltid By God I see the land very well, ehuru Gud skulle veta, att jag själv icke hade stort bättre förhoppning än lotsen. Sådane timmar som de vilka då passerades äro icke angenäma; de kunna motsvara år av människors vanliga levnad. Emellertid, inom två timmar var landet klarerat och seglingen öppen långs kusten. Stormen liknade nu emellanåt de så mycket fruktade orkanerne, och med en ej fullkomligt säker lots och ett trasigt skepp med blott 2ne ankare var tillståndet ännu ej det bästa; vi sökte oss likväl fram emellan öar och klippor och nådde lyckligen yttersta redden vid Carrickfergus, men även här syntes det betänkligt för ett ögonblick, ty skeppet ville ej se upp för 120 fmn [famnar] tåg på 8 fmn djup och ...... vatten, förrän sista ankaret måste fällas.
Följande dagen saktade sig äntligen stormen och satte mig i tillfälle komma in på rätta ankarsättningen vid Carrickfergus, som i skeppets belägenhet då måste anses för en verklig lycka.
Under det vi lågo på yttre redden inträffade en högst sorglig händelse med den engelska ....slup som en på redden liggande engelsk örlogsbrigg utsände till skeppet. Genom oförsiktighet vid seglens bärgande kantrade slupen, och innan våra båtar hunno komma till hjälp drunknade officeren och ... man.
Denne officer saknades allmänt ej mindre på briggen än ock i hela trakten omkring Carrickfergus; han och hans kamrater voro bland de förste som genom beröring med detta olyckliga skepp fingo sin bane. Flera delade sedan samma öde, och om någonsin ett skepp medfört olycka var det visst detta.
Ett skepp så tungt lastat som Tapperheten kunde ej oskadat gå igenom så svåra och så långvariga stormar; också befanns 2ne vant sprungna på stormasten, nästan alla segel mer och mindre skörade, och tacklingen sliten i hög grad. Själva skrovet led förskräckligt under pressningen, och det kunde ej annat vara, ty övre batteriets kanoner doppades understundom i vattnet, och sjön stod emellanåt över skeppet.
Ehuru nu denna ankarsättning ingalunda är lämplig för de arbeten som jag här med skeppet nödgades företaga, ansåg jag dock mig ej med skäl kunna gå härifrån sedan jag en gång kommit hit, varför lossning av tyngderne ofördröjligen företogs, och sedan skeppet blivit nog lättat och krängt utfanns den olyckliga läckan, orsaken till alla olyckor. Vi hade redan i sjön upptäckt stället inifrån, men reparation kunde därifrån omöjligen ske.
Läckan bestod uti en illa drevad lask, som hade i höjd 10 tum och i bredd något mer än 1/2, följaktligen ett hål av cirka 5 kvadrattum. Man må då ej undra över att skeppet kunde läcka så hårt; detta botades emellertid snart, då väderleken alltjämt fortfor att vara högst gynnande. Alla andra skador iståndsattes, och skeppet försågs med nya ankare & tåg, varibland ett kättingståg och ankare, som ehuru då uti obrukbart skick inskeppades i Köpenhamn.
Det är alltid för sjömannen angenämt att efter utståndne mödor och besvärligheter få komma i en vänskaplig hamn; huru mycket mera måste icke detta varit förhållandet för alla ombord på detta skepp, där verkliga faror visat sig i flerfaldiga skapnader, och helst med den emottagning vi rönt i Belfast Lock [Belfast Lough].
Från land och städer strömmade folk för att visa sitt deltagande och erbjuda hjälp. Jag och mina officerare inviterades av alla kringboende ståndspersoner dagligen, och med ett ord, allt vad den ...... gästfrihet bjuder visades oss här. Icke heller saknades besök av nyfikne, och med Irlands rika population blir det ej förvånande att mången dag 4 à 500 personer voro ombord - något så stort skepp hade också ej på många år här varit till ankars.
I alla avisor berättades den förunderliga syn som nu företeddes på Carrickfergus redd, och de mest orimliga rykten utspriddes om skeppets destination. Allmännast troddes hon dock ämna till grekernas understöd, och då även deras sak i Britannien är och måste vara populär, gav detta ett nytt skäl för den utmärkta välvilja man här bevisade oss.
Med allt detta var vistandet i Belfast Lock för mig personligen högst oangenämt, ty dels gjorde sejouren där ett opåräknat uppehåll i resan, dels fick jag här de första underrättelser om att det skulle kunna ligga order för mig i Cartagena att ej ingå med officerarne i columbiska tjänsten.
Av ett tidningsblad såg jag även att svenska regeringen ämnade återköpa de 3ne sist försålde fartygen och förbjudit officerare på desse taga employ; väl lästes i Hamburger Corespond.. att svenska regeringen just nu stod i begrepp att erkänna Södra Amerikas självständighet, men då desse tvenne saker näppeligen stode att förena, syntes att endera måste vara falsk, - men vilken, det skulle mina brev i Columbia avgöra.
Emellertid syntes mycket undergått förändring sedan min avresa från Sverige, och då härtill kom att från Chapman inga andra underrättelser inhämtats än att hon skulle lämna Helsingör d. 6te aug. men ingen underrättelse att hon verkligen seglat, så saknades visserligen ej anledningar till bekymmer.
Den 18de september, sedan äntligen alla förnödenheter hunnit ankomma, lämnade jag Irlands gästfria kuster och hoppades nu att bliva mera gynnad av vindar & väderlek än fordom; icke därför att årstiden nu var bättre, ty höstdagjämningsstormarne voro att förvänta, men därför att man borde förmoda att någon gång kunna hava lyckan vad man kallar med sig. De första dagarne syntes också ej heller gäcka förhoppningarne, ty ehuru vinden ej var fullkomligen god, avlägsnade den oss dock betydligen från kusten.
Icke längre än till den 23 fingo vi behålla någorlunda makligt väder; ifrån den dagen och ända till d. 5 oktober uthärdades nästan en kontinuerlig storm med häftigt regn, vindarne dock variable och understundom till vår fördel. Under dessa dagar hände den olyckan att storrån bräcktes, vilket naturligtvis förorsakade något uppehåll i seglingen, ty med den nyas förfärdigande kunde ej gå fort under skeppets beständiga hårda arbete.
Lyckligt att läckan uti Irland blev utforskad och reparerad, ty den oupphörliga slingringen skulle nu upparbetat den till så hög grad att skeppet troligen ej kunnat hållas flott med de dåliga pumpinrättningarne som olyckligt nog för svenska flottan ej ännu undergått någon förändring.
Skeppet läckte även nu betydligt, ehuru för ingen del farligt; med pumpning var 4de eller 6te timma kunde hon hållas läns, men sammansättningen började giva vika, flera knän [däcksstöttor] spräcktes, nåt öppnades och bultar lossnade, - med ett ord, skeppet led övermåttan, ända till omkring förr nämnde 5te oktober, då väderleken äntligen började jämna sig.
Den 13de hade jag sikte av Madeira, som passerades väster om, och som anmärkningsvärt må nämnas att missräkningen i longituden endast skilde på något över 50' för mycket ostvart; ett förhållande alldeles olika med vad jag sett inträffa de åtskilliga gånger jag förr passerat denna ö, ty missräkning av 2, ja 3 och även 4° ostligt är alldeles ingen ovanlighet (2).
Då vi nu varit 4 veckor i sjön och under dessa 4 veckor haft nästan ständig storm och styrt högst olika kurser, vågar jag visserligen ej tillräkna skeppets goda räkning det lyckliga resultatet, utan jag anser troligare det vi under de första 14 dagar då vi låg väster om Irland haft känning av N-vart sättande strömmen, varigenom, sedan vi kom ned i den allmänt kända strömmen som sätter in åt Medelhavet och afrikanska kusten, ej så kännbart ledo, ty 50' longitud är i sanning en högst obetydlig missräkning på så lång tid & distans.
Sedan man passerat Madeira börjar snart värmen bliva besvärlig, också påskyndade oss vinden som ända från 35° latitud blåst i passadvindens direction.
På ett skepp som detta, bemannat med så mycket ovant folk, fordrades yttersta försiktighet att förekomma sjukdomar, i synnerhet som vi ända från Irland varit besvärade av oupphörligt regn. Ett jämnt arbete utan för starka ansträngningar, hälsosam proviant och tämligen gott vatten i tillräcklig myckenhet borde härtill bidraga, också förminskades sjuklistan med varje dag.
Kort efter sedan Madeira passerats, underrättade jag befälet och besättningen om skeppets verkliga destination. Men vare sig nu att sådant redan i Irland genom tjänstfärdiges hjälp blivit utspritt, eller av andre orsaker, så syntes denna underrättelse emottagas med liknöjdhet, d.v.s. besättningen syntes liksom den länge känt hela saken. Vad som således i Sverige syntes så betänkligt, var det nu icke mera; folket syntes nöjda och villiga att gå vart som helst, och jag ägde full anledning till den förmodan, att det berodde av mig att leda dem vid den tillkommande epoken av skeppets försäljning.
Vad jag ej förr sett i oceanen inträffade för oss, det att under 3 à 4 dagar vinden förändrade sig från ostlig till sydlig och stundom i byar till SSV; detta har jag sett hända i Västindien, men på 30 à 40° long. och 24, 25° latitud lärer sådant vara högst ovanligt.
D. 26te passerades tropiken [vändkretsen] med vanliga högtidligheter, men för Neptun och hans suite ovanligt mycket att göra, ty minst 3/4 av besättningen blevo underkastade rakning och tvagning.
I sista dagarne av månaden tilltog hettan betydligt. Fahrenheits termometer stod om dagarne 82° och nätterne 78, dock stundom 80. (3) Ännu en gång förändrades passaden, och vinden bibehöll sig laber, dock understundom för 10 à 12 dagar på sydlig & västlig; detta fenomen i passaden var för mig högst obehagligt, då resan så mycket därigenom förlängdes; också passerades ej Västindiska öarne förr än d. Genombrytningen skedde mellan Dominique & Martinique; vinden hade då äntligen stadgat sig på passad, och fortfor sedermera så beständigt. I ett annat sakernes förhållande hade det varit särdeles angenämt få löpa an Martinique; nu måste denna sköna ö passeras och all skyndsamhet användas för att ankomma till bestämmelseorten.
Den nov. upptäcktes för första gången Södra Amerikas fasta land omkring Cap la Vela; följande dagen lopp jag under Sta Marta för att erhålla en kustlots, men efter 3ne timmars fåfäng väntan fortsatte jag seglingen långs kusten. Dagen var ej så klar att de ofantliga bergen vid Sta Marta på långt håll kunde synas, men nära under kusten visade sig deras snöbetäckta spetsar högt bland molnen; - efter mätning skall Sta Martas högsta berg vara över 16,000 eng. fot över havsytan.
Sedan man lämnat Sta Marta och nalkas Magdalenaflodens
mynningar
börjar vattnet synas grumligt till den grad att om man ej kände
förhållandet och vore säker om sitt bestick skulle man
tro sig segla på 3 à 4 fmn
vatten.
Efter
ett långt uppehåll
i Cartagena fortsatte Tapperheten mot New York,
via två oplanerade besök i Portobelo
i nuvarande Panama.
Vid middagstiden fick vi sikte av la Copa, en utmärkt höjd invid Cartagena, och med gynnande vind, ehuru svag, hann jag upp på ankarsättningen vid Playa Grande innan mörkningen. Då staden och hamnen kommo i sikte, huru voro icke allas ögon riktade ditåt för att utforska om freg. Chapman var där liggande, och huru stor var ej tillfredsställelsen att ej allenast upptäcka henne, men även under svenska flaggen.
För mig personligen, som hade ett ansvar större än som någonsin förr fallit till min lott, var det framför allt en outsäglig ljuv känsla; dels därför att en ibland mina bästa vänner kommenderade detta skepp, dels och att evad besynnerliga öden som nu skulle möta oss blevo de åtminstone delade, och må hända vad som ej heller var någon obetydlig consideration, - vi blevo nu ganska manstarka, och kunde förese ett lyckligare slut på den nog intrasslade affären än om vi varit ensamma.
Den 21sta lättade jag från redden för att gå in till Boca Chica, men liksom ödet i sista stunden ville vara ogynnsamt för våra företag, hände att ehuru jag flerfaldiga gånger yrkade till lotsen det min tanke vore den, att sedan det mörknat Boca Chica ej med så svårt [stort] skepp borde passeras, utan bättre vore ankra utanför; tvang han mig söka inloppet, därtill förledd av månsken och gynnande vind.
Det gick väl till dess skeppet var mitt emellan fästningarne, men då slog vinden back och jag nödgades ankra. Som vinden kom och sedan stadgade sig rakt igenom loppet, låg skeppet väl nästan mitt i rännan, men då den ej är mer än 50 fmn bred, så låg vi på endast 24 fot och på ena sidan 22 à 18.
Denna olyckliga tilltagsenhet av lotsen nödgade mig .... hela natten och halva andra dagen för att komma ur trängseln, varefter sedan vinden fallit gynnande, vi styrde farvattnet upp till Cartagena där vi ankrade om aftonen. Vi fann här liggande f.d. fregatten Chapman, en columbisk eskader kommenderad av amiral Clementi, en eng. ..... färdig att segla till England och några få handelsfartyg.
Anblicken av staden med sine vidlyftige fästningsverk och höjden La Copa, där en klosterbyggnad finns, är ganska behaglig, och själva hamnen med sine gröne stränder är det ej mindre.
Länge väntad, trodde jag mig nu bliva emottagen med högsta tillfredsställelse av envar som hade något att beställa i dessa affairer; men emot all förmodan syntes alla individer vara kalla i detta brännande luftstreck.
Ryktet hade redan utspritt sig i Cartagena att H.M. utfärdat order för officerarne att ej gå i främmande krigstjänst, och då columbiska regeringen i sitt kontrakt med Goldschmidt & Co. förbehållit sig vår tjänst, sades nu bestämt att regeringen ej tog emot skeppen med mindre officerarene och besättningarne kvarblevo, till följd av kontraktet; då detta ej kunde uppfyllas syntes ingen annan utväg än att låta skeppen gå hem så fort som möjligt.
Snart nog ändrades emellertid denna ton, och i början av december ansågs som avgjort att skeppen skulle emottagas men besättningarne hemgå till följd ej mindre av konungens order utan ock av sjölagens föreskrifter.
Med en så lång tid i prospect att härstädes ännu kvarbliva, borde det så vitt mina mångfaldiga och ytterst besvärande göromål tillät för mig bliva ett huvudsyftemål att förskaffa mig de mest noggranna underrättelser om detta sagornes land.
Men huru gå därmed tillväga? Av infödingarne (även förmodandes att någon enda bland tusende känner annat språk än kreolspanskan) är ej att vänta mycken kännedom om landet och ännu mindre sannfärdighet. Av utlänningar åter måste man vara ytterst försiktig att ej bliva förd bakom ljuset för mycket till landets prejudice, ty var och en förtäljer på sätt och vis historien om sina felslagna förhoppningar, och allt detta lägges landet till last.
När man då något närmare lärer känna en och annan bland dessa utländska äventyrare synes landet åter vinna, ty tadel av en dålig karaktär är i allmänhet verkligt lovord.
Emellertid, de finnas i alla länder, i alla samhällens särskilda grenar, dessa sannfärdiga, dessa oegennyttiga karaktärer som hedra det land som sett dem födas lika mycket som det land de valt för sin verkningskrets. Det är genom konversationer med sådana personer alltid lättare än på avståndet, som jag vågar framkasta några tankar om Columbia, denna vidsträckta del av Nya världen och som om ej för annat, blott för namnet borde vara intressant.
Olyckligt för mig att jag råkat komma till Cartagena, ikring vilken stad landet är ödsligt och fattigt; ingen produktion - ingen trevnad. Jag måste därför tala med andras tungor - göra reflektionerne själv.
Av de order jag här bekommit från Sverige, och ännu mer av den dundrande proklamationen konungen av Stora Britannien utfärdade d. 4 okt. 1825, syntes tydligt att stora politiska vägningar försiggått i Europa under loppet av sommaren, och att alla förhoppningar om Columbia och de andra fristaternes snara erkännande voro förfelade. Det mäktiga ryska inflytandet, Saxens nära släktskap med Spanien, och detta senares oupphörliga skrik hade troligen förorsakat detta olyckliga och för Sverige så skadliga förhållande, - men saken var nu sådan, och snar ändring syntes ej vara möjlig.
Låtom oss återkomma till Columbia. Länge hade redan dessa vidsträckta länder njutit fredstillstånd, ingen fiende fanns mera i landet, och ej nog därmed, republiken hade kraftigt understött peruanerne i striden för sin självständighet. Fogligare ....... skulle måhända för någon tid åtminstone varit nöjde med de storverk som redan skett och avvaktat nya politiska förändringar i Gamla världen, till fördel för republiken, men här i dessa driftens klimater varken tänker eller handlar man såsom i Europa, varför en expedition utrustades för att i samråd med mexikanerne erövra Kuba.
Vilket dunderslag för regeringen härstädes, att ej få skeppen som kommo ifrån Sverige med befäl & besättning? Kubaexpeditionen berodde därpå, det var ögonskenligt, också började kort efter min ankomst rykten utsprida sig att expeditionen skulle inställas.
Emellertid hade innan min ankomst något infanteri & jägare ryckt in i staden för att embarkera på eskadern, som bestod av 4 korvetter och några skonertar, i sanning ej någon fruktansvärd styrka för att angripa Havanna, en av de starkaste fästningar på jordklotet. Spanjorerne sades i Havanna hava 10,000 man trupper och 5 à 6 fregatter utom ett betydligt antal mindre fartyg. Mexikanerne hade ej fått skeppen från Sverige, och vad kunde då göras annat än vad man ifrån början bort göra, det att avvakta framtiden.
Columbia, till sine gränser länge sedan reglerat, är det även uti sine inre förhållanden. Konstitutionen, uppgjord år , är måhända ej den bästa, emellertid är det en konstitution och det är redan mycket.
Det hade varit att önska, att Columbia hade på en gång avskuddat sig allt det gamla spanska, och antagit en ny skapelse i detta ännu halvvilda land, men därtill var ännu ej lagstiftarena mogna, eller måhända mötte större svårigheter än åskådaren kan fatta; allt nog, mycket är ännu på gamla spanska foten, och i synnerhet allt vad till marinen hörer.
Vi kommo hit i den förmodan att om vi ingingo i tjänsten skulle vi om ej just bliva skapare, åtminstone genom vår myckenhet och vår erfarenhet giva en bättre riktning åt allt vad rörde sjöförsvaret. Men om vi än ingått i tjänsten hade sådant ingenting verkat, ty som förut är sagt, allt är ordnat på gamla viset och får ej ändras.
Besynnerligt nog emellertid att allt vad columbiska marinen gjort och den smula duglighet den äger är allt utlänningarnes verk, - men huru belönas de? Den gränslösaste jalousie, den största riskhet i deras avlöning är vad de hava att vänta, liten eller ingen befordran, - med ett ord, Columbia är redan fritt, det behöver ej främlingars bistånd.
Några utmärkte män bland infödingar hava visserligen revolutionen frambragt, och främst bland alla den utomordentliga man som är president i Columbia och som ännu står i vapen i Peru för att från Amerikas fasta land fördriva de första erövrarne. Det lär ej bliva min lycka att få se denna hjälte, ehuru man påstår han hitväntas i mars eller april, men då jag hoppas i februari kunna lämna dessa orter blir saken således omöjlig. (4)
Det var min föresats att gå upp till Bogota då jag lämnade Sverige, men sedan affären tagit en sådan vändning som den närvarande och min hälsa näppeligen i alla fall skulle tillåta en så besvärlig resa sker ej heller detta. Det sades väl i Europa att ångfartyg gingo upp och ned Magdalenafloden till de resandes bekvämlighet, men detta som mycket annat var överdrivet. Ett enda ångfartyg går på Magdalena, men det är så djupt och i följe därav så svårt att få igenom strömmen att man färdas lika fort med båtar, d.v.s. cirka 5 à 6 veckor från Cartagena till Bogota. (5)
Man tror i Europa att produkter här finnas i överflöd och att ingenting vidare behöves än att hämta dem; ingenting är mera falskt, ty ej nog att avsättningen för europeiska varor är dålig, skepp kunna ej få returlaster.
Då händelserne kastade mig på denna del av Columbia, d.v.s. Cartagena, vill jag med få ord omnämna vad jag av denna stad kunnat utröna.
Världskunnigt är med vad nit spanjorerne i alla tider och i alla sina besittningar befästat de orter som ansågos för depoter vare sig i merkantiliskt eller krigiskt avseende. Cartagena var därför och är ännu till någon del starkt befäst; det enda inloppet som numera existerar, eller Boca Chica, försvaras av 2ne starka fästningar och landsidan av en annan. Själva staden är omsluten av en ringmur med strödda verk, starkast emot sjösidan; dessutom försvaras fästnaden av starka utanverk; allt detta var under spanska tiden väl underhållet; nu synes mycket vara förfallet. Själva staden, som fordom var en stor nederlagsplats och varest marknad årligen hölls då europeiska varor utbyttes emot landets produkter från alla håll, ägde då en befolkning av cirka 25,000 innevånare; utflyttningen och de inhemska krigen hava förminskat detta antal till 16 à 17,000. Handeln är dålig ehuru hamnen är en av de yppersta, ty här finnas som förr är anmärkt inga returlaster.
Idoghetsandan är ringa eller ingen, och vad kan man då vänta? Likvisst som här finnes en mängd européer, stor garnison och många ansedda kreolska familjer, har Cartagena ännu något kvar av sin gamla glans, och troligen reser sig denna stad högt, ja kanske högre än någon stad i Columbia, blott för sitt lyckliga läge.
Klimatet härstädes, ehuru hett, är ingalunda osunt, i synnerhet under torra årstiden, eller från december till april. Morgnar och aftnar är luften högst angenäm; man går ej heller gärna ur hus på andra tider, och då är tiden för lustpartén, processioner och dans.
Under mitt vistande härstädes inföll firandet av republikens emancipation, förening till ett helt, och av dess segrar, bestämt enligt ..... och att ske d. 25 26 & 27 december hvarje år. Det var nu ej första gången folket njöt av dessa fester, men entusiasmen kunde ej varit större då - härtill kom att d. 26 inlopp underrättelse att St Jean de Ulloa vid Vera Cruz, den sista plats spanjorerne ägde på denna sidan av Amerika, hade kapitulerat. Under dessa dagar har alla synts som varande uti yrsel; ett beständigt saluterande, representationer om aftnarne med emblematiska föreställningar hänvisande till orsakerne av festen, maskerader och fyrverkerier om nätterne hava utgjort folkets nöjen.
Det förnämsta består dock däruti att äga trenne dagars frihet från göromål, då de kunna ägna sig med full iver åt hasardspelet, detta för Columbia olyckliga tidsfördriv till vilket både höga och låga lika ägna sig.
Förunderligt nog att uti ett sådant folktumult inga större oredor yppas, ty huru skulle det se ut i Europa i sådana omständigheter, och helst i Norden, där folkets vällust endast består uti att dricka, om ej att supa. Fylleri är däremot här ganska sällsynt, åtminstone bland infödingarne, ty européer äro sig lika överallt.
Under hela tiden har också endast ett mord blivit begånget, vilket ibland en sådan massa, ty ej endast stadens folkmängd må tagas i beräkning, många från angränsande trakter hava här infunnit sig, ej anses vara mycket.
Frihetsfesterna firades på före detta Inkvisitionstorget, beläget utanför fordom Inkvisitionspalatset. Vilket besynnerligt öde att på samma torg där så många oskyldiga liv av fanatismen blivit uppoffrade, hölls nu backanalier till firande av tyrannernes förstöring.
Man skulle vid första påseendet kunna tro att toleransen av detta och många andra skäl nu här vore fullkomlig, men så långt vågade sig ej reformatorerne. Toleransen är så vida verklig att ingen anfalles för sine grundsatser, och kättare synes ej i columbianernes ögon vara sådana missfoster som deras präster avmålat dem, efter de hava så mäktigt hjälpt dem i frihetskriget, men likaväl har romerska kyrkan bibehållit det mesta av sina barnsliga och galna ceremonier, ehuru de synes föga aktade. Kloster äro till det mesta upphävda, och klerkeriet stod under världsliga lagen, men här är dock allt för mycket kvar av katolicismen.
Under dessa omtalte fester har man bäst kunnat se huru vidsträckt friheten här är i vissa fall, då alla kulörer blanda sig om var andra, negren och indianen, samboen & mulatten, och den nästan vite med den vite dansa i samma rum, ja i samma turer. Huru skulle ej en engelsk eller fransk kreolinna fasa för ett sådant uppträde?
På oss européer gör sådant mindre intryck, men vi hava ock ingen reaktion att frukta. Emellertid, nog är kontrasten stor då i valsen ett negerpar med stora läppar och breda näsor tätt följes av en rikt guldgalonerad columbisk officer med en i europeisk smak klädd kreolinna - ej så vit och röd som våra nordiska skönheter, dock likvisst vit och fin och späd och understundom även gentil.
Några rader
ur Gyllengranats manuskript
Negrerna i allmänhet dansa dock helst för sig själva till ljudet av negertrumman, flöjten och ett skrålande instrument något likt tambour de .... . Deras dans är monoton, utan särdeles behag och som det synes utan livlighet, - men deras nöje är lika stort, ty ofta uthärda de 24 timmar nästan utan både mat och dryck eller vila.
Indianerne äga på långt när ej negrernes livlighet; jag har ej ännu sett deras nationaldanser, men jag förmodar dem vara ännu stelare än negrernes. Här i Cartagena finnas få verkliga indianer, de äro av mer eller mindre blandad ras. Av de trupper som kommit från Peru är dock största delen indianer. De synas ett starkt och kraftigt folk, låga till växten men grovlemmade. Som soldater äro de i dessa klimater troligen vida överträffande européerna, ty fatiguerne för oss äro ofta döden, för dem måste de utgöra själva hälsan. Dessa truppers hållning och exercis är ej att klandra, och en del däribland synes vara utmärkt väl övade och anförde.
Även beklädnaden, med betraktande av den långa campagne de gjort, är ganska god och mycket väl passande för klimatet. Befälets uniformer synes mig dock både för granna och kostbara för detta land och klimat, ty de eftergiva i guld och plumager ingalunda de europeiska makternes.
Nödgad att längre än jag trodde uppehålla mig härstädes blev det ett behov att utom för att förnöja nyfikenheten även för hälsans skull att göra utfarter åt landsbygden.
Det första ställe jag besökte var den ryktbara höjden La Copa. Avståndet från staden är cirka 1 engelsk mil, vilken väg kan befaras med åkdon; sedan bestiger man berget, vilkets spets där klostret är beläget säges vara 500 fot över vattenytan. Uppgången är besvärlig, men man får därför då man hunnit spetsen fullkomlig vedergällning.
Här visar sig den skönaste utsikt man kan föreställa sig; på ena sidan staden med sina vidsträckta fästningsverk, å en annan hamnen med talrika skepp och inloppen med sina fästningar, å en annan sida havet med den avlägsna kusten, åt landsidan åter visar sig en vacker lagun med gröna stränder, och längre bort skogen så långt ögat kan sträcka sig.
Själva klosterbyggnaden, som fordom varit ansenlig, är nu uti fullkomligt förfall; den är för närvarande obebodd med undantag av en lots som här håller utkik på ankommande skepp. Om få år ramlar troligen alltsammans så framt man ej skulle vara dåraktig nog att företaga reparation, men därtill synes dock föga anledning.
Höjden eller berget utgöres av jord beväxt med småskog i likhet med hela nejden ikring Cartagena; tillhåll för allehanda giftiga djur och insekter i myckenhet.
Min nästa resa företogs till greve Adlercreutz egendom Revoyedo, belägen 3 1/2 svensk mil ifrån staden. Vi begåvo oss åstad bittida på morgonen till häst, det enda möjliga sätt att här färdas, och efter att under vägen besett en plantage gjordes halt uti byn Turbaco 2 1/2 sv. mil från .. för att vila över till aftonen och då begagna den kyliga luften.
Förr än man tillryggalagt halva vägen till nämnde by syns föga förändring i landskapet, men sedan börjar utseendet betydligen förändra sig. Skogen blir tätare och träden större, slätter oändligen rika och vackra omväxla med den tjocka skogen, och vägen börjar slutligen gå uppför tills man anländer till byn. Denna ligger på en betydlig höjd, varifrån man har den skönaste utsikt i de rika dalarne nedanför, icke rika därför att människorne aktat uppodla dem, men rika i sin yppiga vegetation, och vad som ej ögat ser men varom man kan vara förvissad, uti sin jordmån.
Byn Turbaco, som lika ... alla andra platser ännu bär starka spår av inhemska krigets förödelser, är märkvärdig genom patrioternes skamliga flykt, då ..... innesluten i Cartagena anföll den, troligen egentligen för att uppsnappa Bolivar som ........ ditkommit men vars lyckliga stjärna avlägsnade honom i god tid för att ej falla i sine oförsonlige fienders händer.
Om aftonen fortsatte vi resan, som nu med undantag av de besvärliga vägarne var särdeles behaglig. Trakten, som redan kring Turbaco är vacker, blir det ännu mer dess djupare in åt landet man kommer; slätter ehuru ej stora äro ej mera sällsynta och skogen stark och stundom majestätlig, forsande strömmar som emellanåt passeras äro väl besvärlige, men giva landskapet ett ännu mera pittoreskt utseende. Anlände till Revoyedo rönte vi det gästfria och vänskapliga bemötande som utmärker greve Adlercreutz ibland härvarande främlingar, och jag bör ej förtiga, sedan hans namn är nämnt, att jag skattade mig högst lycklig på denna avlägsna del av jorden träffa en man som så ...... ... ...... hjälpa sine gamla landsmän och vars karaktär här i Columbia står ganska högt. Han har härstädes gift sig med en av landets döttrar, besläktad med härvarande första familjen, och har nyligen tillhandlat sig den egendom vi besökte, eller Revoyedo.
Denna egendom har det mest utmärkta läge; själva gården, liggande på en höjd, är på alla sidor omgiven av härliga dalar, vilka endast sakna uppodling för att giva rika skördar, men inget tvivel att ej greve Adlercreutz snart bringar den i ordning. Troligen har här fordom kultiverats även så kaffe, och därmed skall åter göras början.
Klimatet härstädes, ehuru varmt om dagarne, är om nätterne ganska kyligt; man kunde ibland vara i behov av en filt eller åtminstone av ett lakan över sig.
Moskiter, sandflugor och i synnerhet vampyrer besvärade oss om nätterne; de senare äro de farligaste, ty ehuru deras bett ingalunda är giftigt, hava de den sällsamma egenskapen att under människans sömn anfalla någon blottad del av kroppen och suga bloden ur det lilla hål de vetat öppna, helst på foten, under det de medelst vingarnes fl...ande hålla stället kallt, på det människan ej skall vakna. I Cartagena är ej sällsynt att dessa skadedjur infinna sig, - vi voro lyckliga nog att undgå deras näsvishet under vårt vistande på Revoyedo, men av våra hästar blev illa biten varenda natt.
Under våra spatsergångar såg jag inga vad man kan kalla vilda djur, men fåglar i oändlig myckenhet och av de rikaste färger. Papago... och perraquitor äro de allmännaste. Lejon funnos på egendomen, men de sades ej hava gjort någon annan skada än att de tagit några får. Det farligaste av alla djur på dessa ......, mapana-ormen, hade nästan gjort vår lustresa till en sorge.... ty då några av vårt parti, och däribland C.... Nordensköld, skulle bada uti en av ..... cisternerne, visade sig en sådan ej en aln ifrån honom, - lyckligtvis undveks ormen genom ett språng upp på muren, varefter den med nog mycket besvär dödades. Djuret är ej stort, cirka 1 1/2 aln, grå till färgen och ganska smal, men dess gift skall vara så dödande att p..... så framt ej utskärning av det sårade sker inom minuten, är död på mindre tid än en timme.
Efter 2ne dagars agreable sejour återvände vi till Turbaco, där vi åter vilade över en dag, under vilken ett häftigt regn inträffade; detta var högst oväntat under torra årstiden, och gav oss ett prov på huru förskräcklige vägarne måtte vara under regntiden, ty ehuru det endast regnade knappa 2 timmar, voro vägarne i synnerhet närmast Cartagena till den grad elaka att vattnet ibland gick över stigbyglarne.
I Europa skulle man föga anse en sådan kort resa, men här behöver den ovane lång tid att vila ut; åtminstone fann jag mig högeligen uttröttad och behövde ett par dagar för att komma i ordning, men för övrigt äro sådana färder högst nyttige betraktande såsom ..... för hälsans bevarande.
Som oftast gjorde jag senare färder sjöledes långs kusten, d.v.s. i den lagunen eller viken där Cartagena är beläget. Överallt syntes spår efter krigets förödelse, och invånarenas tröghet.
På något avstånd från Cartagena är jordmånen förträfflig, och ....... likaså, men föga eller ingen odling finner man i alla fall, vare sig nu antingen det är folkbrist, eller att kreoler för att anse det vara mödan värt företaga odlingar, måste inse .....faldig vinst, nog av, sådant är förhållandet.
Klimatet, som jag redan omnämnt, hade ej för oss visat sig på någon ofördelaktig sida, men sådant var ej förhållandet med Chapman; under hennes vistande i Cartagena dog över 20 man, ett stort antal av 280, - hos mig endast 2ne, men man började så småningom att avtyna utan att just vara sjuk.
I sådant sakernes förhållande, vem kan undra uppå att en allmän glädje visade sig då det blev bekant i första dagarne av mars månad att skeppet skulle gå till NewYork.
Orsakerne till denna oförväntade förändring syntes egentligen vara den; att Tapperheten icke var kopprad och att då skeppet i alla fall borde koppras syntes columbiska regeringen bäst att sådant skedde innan skeppet emottogs. Chapman var väl kopprad, men det påstods att kopparen var dålig.
Detta må nu väl hava till någon del varit orsaken, men utan tvivel hade de intrigeurer sin hand däri, som voro emot skeppens upphandling; vare huru som helst, så kunde för oss ingenting lyckligare någonsin påhittat, ty hände vad som ville syntes alltid avlevereringen i NewYork möta mindre svårigheter än i Cartagena.
Genom diverse uppehåll blevo vi ej färdige förrän i slutet av mars och lämnade Boca Chica d. 27 med de bästa förhoppningar och utan annan saknad än den som varje tänkande varelse alltid känner vid lämnandet av ett ställe där man länge varit och som man ej väntar mera återse.
Då jag började dessa anteckningar trodde jag mig bliva i tillfälle kunna giva någorlunda utförlig berättelse om detta land som jag nu gick att lämna, vilket jag ock nämner; händelserne har annorlunda velat, varför jag numera skattar mig högst lycklig, men varför också dessa anteckningar ej skäligen kunna anses såsom mera uteslutande vara över Columbia, ty därom kan ej vidlyftigt handlas, de äro anteckningar under en resa till Amerika.
Få dagar efter sedan jag lämnat Cartagena fann jag till min stora ledsnad att skeppet seglade ännu sämre än fordom, och då det var oundvikligt kunna slå sig upp till så mycken höjd emot passaden att kunna ligga över Musquitogrunden, och skeppet ingenting vann, blev åter ställningen brydsam.
Jag låg nordvart upp för att försöka ny latitud, men förgäves, strömmarne blevo starkare och skeppet förlorade ända till 40 mil om dagen, provianten minskades, seglen voro sönderblåsta, flera vant och mycken annan tackling sprängd, likaså flera rår. Vad var då att göra? Söka hamn för att reparera, proviantera och frälsa skeppet från Mosquitogrunden.
Vi hade blivit så långt satte åt lä att Cartagena kom ej vidare i fråga; jag hade att välja emellan Port d'Ecoffe eller andra små hamnar därikring, eller Porto Bello. Senare hamnen var visserligen längst åt lä, men som jag trodde staden vara bättre försedd och hamnen säkrare, höll jag likväl dit.
Efter något uppehåll på kusten, förorsakat genom tjock luft, inträffade jag d. 13 april i Porto Bello, sökandes mig långs landet och utan att få lots, ej en gång in i själva hamnen.
Om ej anblicken vid och omkring Cartagena fullkomligen motsvarade den föreställning man skulle möjligen kunna göra sig av sydamerikanska kusten och skogen, så överträffar utseendet av Porto Bellos skogar & hamn allt vad den livligaste inbillning kan föreställa sig av stort, majestätligt och även skönt.
Själva hamnen fick sitt vackra namn av Columbus, då han efter sin långa kryssning vid Capo Gracias a Dios dit inkom och blev förtjust av belägenheten och utseendet; - och i sanning, han hade rätt, något vackrare kan man näppeligen föreställa sig. Själva hamnen formeras av en lång, rak vik, cirka 1 eng. mil bred, varuti 2ne mindre strömmar utfalla; fonden av hamnen utgöres av det vackraste landskap, bakom vilket på längre och kortare avstånd visar sig massor av Cordiller, många av vilkas spetsar sällan eller aldrig synas.
Sidorne av viken bestå åter av skogbeklädda berg eller kullar, men av oerhörd höjd, och skogen stor och ogenomtränglig, ensamt tillhåll för vilda djur - där människans fotspår aldrig ännu blev sett.
Här skådar man naturen i sin skönaste dräkt, i sin majestätligaste gestalt, ty människan har ej gjort det minsta för att tvinga den hundrafalt givande jorden att öppna sina rikedomar, - ett litet svedjeland här och där på ett par tunnlands storlek kan ej kallas odling, det är intet, alls intet. De flesta frukter växa därför vilda, även jordfrukter.
Skulle odlingar här företagas bleve mödan visserligen väl betald, ty jordmånen är utan tvivel förträfflig att döma efter de frukter man ... får, vilka gå upp emot de västindiska. Porto Bello är för övrigt ett högst obetydligt ställe, utan handel och utan välmåga. Fordom, då spanjorerne här avhämtade en del av de rikedomar som borde hemföras över Panama till moderlandet, var denna plats på vissa tider av mycken betydenhet; nu synes därav ej någre spår.
Någre fästningar och batterier försvarar hamnen, men 3 à 4 linjeskepp är mer än tillräcklige att tysta dem alla. Amiral ..... tog 1739 denna plats utan mycken manspillan, och den ansågs då starkare än nu.
Klimatet är här osundare och för européer mera farligt än i de flesta andra hamnar på columbiska kusten, i synnerhet under regntiden. Insekter av alla slag översvämma då staden och nejden till den grad att man påstår det ej vara möjligt gå fram på gatorne utan att trampa på dem, i synnerhet de stora krabborne.
I de tvenne små nära belägne strömmarne finnas en otrolig mängd alligatorer; man ser dem ibland simmande i stora skockar, men sällan på landet. Vi försökte att skjuta dem, men vare sig att våra gevär ej voro goda, eller deras hud för tjock, vi lyckades ej att kunna döda någon.
Ett ibland skälen varför jag lopp in till Porto Bello var brist på proviant; för att kunna tillvägabringa en upphandling därav blev nödigt förskaffa penningar, och som jag därav hade föga då jag lämnade Cartagena tog jag det parti avsända en officer till Panama för att där på mina växlar negociera den nödiga summan. Som hästar ej kunde anskaffas samma dag officern for i land, måste han förbliva i staden över natten, och detta olyckliga uppehåll gav anledning till en stöld som förövades på alla hans saker, respenningar och mina växlar.
Följden härav blev den att jag ej vågade vidare avsända honom, ty uppehållet hade blivit för långt. Jag nödgades därför utbetala allt vad jag hade övrigt även av egna tillgångar för att uppköpa det allra nödvändigaste, och sedan skeppets tackling & segel blivit väl iståndsatte lämnade jag Porto Bello d. april utan regret, - men med svaga förhoppningar att kunna komma i lovart om Mosquitogrunden.
Ödet hade emellertid bestämt att jag ännu en gång skulle få göra bekantskap med Porto Bello, ty jag hade ej varit ute till sjöss mer än 2 dagar förr än skeppet sprang så hårt läck att jag åter nödgades löpa in i denna fruktansvärda hamn.
Om jag redan tillförne fått erfara mindre blida öden på denna resa, så var dock detta vida svårare än något som förr hänt, ty huru veta om det var möjligt att kunna åtkomma läckorna, och även om sådant kunde ske, vilken gruvlig utsikt att i Porto Bello reparera ett 74-kanonskepp, måhända under loppet av regntiden, och till råga på allt med så knappa tillgångar på proviant?
Mera lycklig dock denna gång än jag hade vågat hoppas, verkställdes reparation på dag.. efter de gruvligaste ansträngningar, och förunderligt nog utan att någon sjukdom visade sig bland besättningen, ehuru regntiden redan börjat.
Läckorne bestodo som förr i öppna laskar och nåt, och på somliga ställen skadade bordläggningsplankor; skeppet måste hårt krängas, vatten störtas o.s.v., dock uttogos ej kanonerne denna gången.
Då händelsen hade nödgat mig för andra gången inlöpa trodde jag att den stölden som här första gången förövades nu åtminstone skulle hunnit upptäckas, men häruti bedrog jag mig, ty visserligen blev tjuven upptäckt och, som jag ansåg saken, överbevist genom vittnen, men det oaktat lössläpptes han på sitt eget nekande, och inga vidare mesurer vidtogos av de usla auktoriteterne.
Man bör hava varit i Columbia för att göra sig ett begrepp om den lamhet och jag tillägger det våld här synes råda, så snart det är främlingar som begära rättvisa; men så länge katolska religion är rådande, denna moder till fanatism och partiskhet för sina anhängare, kan ingen förbättring existera.
Den april lämnade jag åter Porto Bello, liksom förr osäker om det någonsin skulle bliva en möjlighet slå upp detta illaseglande skepp i lovart om Mosquitogrunden. Gynnande strömsättningar gjorde dock detta nu möjligt, så att jag den kunde hålla utav för att söka Floridagulfen.
Den dubblerades San Antonio, och numera lovade resan bliva mindre långsam än vad jag fruktat, det var också nödvändigt, ty besättningen hade ända sedan sedan d. april levat på 1/2 portion, och det oaktat var behållningen ganska obetydlig.
Floridagulf-passagen, som nu blev den väg jag tog för att komma ut uti Atlantiska oceanen, hade jag aldrig utan i så tvingande omständigheter vågat välja, icke av anledning att jag fruktade de överdrivna berättelser man gör om denna passage, men jag fruktade skeppets dåliga segling och manövrering i en trång och med hård ström rådande passage.
Sedan man passerat Tortugas, och kommit på höjden av Havana, är emellertid strömmen så stark att man behöver ej oroa sig över att förbliva länge i passagen; man har då likvist ännu ej passerat det farligaste stället, nämligen Sound point inlet, där årligen många fartyg förlisa; - även jag fick erfara att detta ställe är högst farligt, ty som vinden var så knapp att jag ej kunde ligga över, och indraget är övermåttan starkt, kom jag mycket närmare än jag skulle önskat, i synnerhet som vinden labrade ut så att skeppet näppeligen styrde; jag vände naturligtvis ifrån, men hade ej vinden lyckligtvis något friskat hade skeppet blivit indraget, och jag hade nödgats ankra på denna ohyggliga kust.
Emellertid kom jag åter väl ut, och vinden uppblåsande iståndsatte mig att snart passera det övriga av Floridagulfen och genom oceanen fortsätta resan till NewYork.
Den fingo vi sikte av Sandy Hook och passerade samma dag B... men kunde ej för skral vind komma upp till Staten Island, där karantän här hålles, förrän d. . Innan ankomsten dit fick jag den förfärande underrättelsen att Goldschmidt cederat [gått i konkurs], och att icke något arrangement i NewYork fanns för skeppen (Chapman hade redan länge sedan anlänt).
Icke att det var möjligt vid första underrättelsen inse vidden av de missöden som sedan skulle drabba skeppet och mig personligen, dock likvisst var det ett tordönsslag, ty mycket kunde anas. Hade proviant funnits ombord jämte vatten, och skeppet endast seglat drägligt, så hade jag tagit mitt beslut att gå hem till Sverige eller åtminstone till Europa för att avvakta nya order från M & Bs; men då förhållandet icke var sålunda, måste jag bekväma mig att löpa upp på redden efter ett kort uppehåll vid Staten Island.
Jag ankrade således d. 11 juni på NewYorks redd eller i det så kallade Norra Rivieret (Hudsonfloden), bredvid vår gamla följeslagare Chapman.
Då man på så lång tid varit skild från den civiliserade världen, gav ankomsten till ett ställe sådant som NewYork anledning till glada känslor, till förhoppningar om något bättre än vad som varit, och hade ej ödets hand legat så tungt på allt vad som gemenskap ägde med det olyckliga skeppet, så hade också sejouren i NewYork varit högst angenäm.
Kort efter ankomsten började svårigheterne; Goldschmidtska huset hade cederat, agenten ville likväl taga en .... befattning, columbiska regeringen gjorde ävenväl anspråk, besättningen likaledes för innestående hyror och huvudsakligast av alla de leverantörer som försåg skeppet med oundgänglige förnödenheter.
Efter många strider, rättegångar och krångel
av ledsammaste beskaffenhet föll utslag att skeppet för fordringsägares
räkning skulle försäljas. Utslaget var tvivelsutan rättvist
och hade om ej intriger av gemenaste art mellankommit kunnat rädda
om ej andre åtminstone besättningen. Men så otroligt det
än vill synas, gick inropssumman för ett skepp som kostat columbianska
regeringen nära en halv million dollars endast till 30 500 dollar,
varav följden blev att besättningen icke utfick sin fulla fordran.
Härav nya ledsamheter, nya svårigheter; slutligen lyckades jag
få hem en del; resten antingen tog hyra på främmande skepp
eller stannade kvar.
I september 1826 bjöds Tapperheten ut på
auktion
i New York.
- Från Krigsarkivet.
Sedan nu allt detta blivit rangerat så gott omständigheterne medgåvo avreste jag till fäderneslandet för att där gå nya obehag till mötes. Rättegångar av mångfaldig beskaffenhet började där inom kort, och det var ej förrän år 1835 som allt detta trassel slutade, sedan jag i 8 år haft att strida ömsom mot det rikaste handelshus i Sverige och ömsom mot individer av min fordom besättning.
Slut.
1. Sydamerikas nordvästligaste delar koloniserades under 1500-talet av spanjorerna och gavs namnet Nya Granada. Kolonin omfattade förutom det nuvarande Colombia också bl.a. den nutida republiken Panama. I början av 1800-talet blev oppositionen mot den spanska kolonialmakten allt starkare i Sydamerika. Delar av Nya Granada reste sig i öppen revolt år 1810, men självständighetsrörelsen drabbades av inre motsättningar som efterhand ledde till inbördeskrig och till att en spansk armé år 1816 kunde återerövra hela kolonin. Efter en ryktbar marsch över Anderna vann emellertid frihetshjälten Simon Bolívar en fullständig seger över spanjorerna, varefter Nya Granada och Venezuela år 1819 bildade den fria republiken Colombia.
2. Ett longitudfel på 50' motsvarar på Madeiras latitud ett positionsfel i öst-västlig riktning på mer än 80 km. Det säger åtskilligt om den tidens navigationshjälpmedel att Gyllengranat ansåg detta fel som anmärkningsvärt litet. De longitudfel på upp till 4º som han uppger kunde förekomma innebär positionsfel på uppåt 400 km.
3. 82º Fahrenheit motsvarar ca 28º C, medan 80º F motsvarar ca 27º C och 78º F ca 26º C.
4. Hjälten ifråga var Simon Bolívar, som befriade Colombia från spanjorerna och blev landets förste president. Kring 1825 var Bolívar ännu populär inom vida kretsar, men hans regim blev alltmer diktatorisk. Han avgick år 1830 och dog kort tid därefter.
5. Avståndet från Cartagena till Bogotá längs Magdalenafloden är omkring 800 km.