Tore Jonsson (1635–1715)

Skattebonde i Ramnåsa

Tore Jonsson bodde på 1600-talet på en gård i Dädesjö socken som än i dag bär hans namn: Ramnåsa Toragård. Kanske är gården från början uppkallad efter den Tore (med tillnamnet Steet) som bodde där kring sekelskiftet 1600 och sannolikt var Tore Jonssons farfars far.

När Tore Jonsson nämns i domböckerna är det i åtminstone två fall fråga om hästhandel. År 1692 stämdes han inför rätta av en missnöjd köpare:

Per Månsson i Löpanäs klagar till Tore Jonsson i Ramnåsa det han förliden våras sålt honom en odugl. ryttarehäst för 25 daler silvermynt, sökandes sin betalning igen efter[som] hästen vid kungl. mönstringen i Högsby kasserad blev för det han gammal och sjukl. var, den Tore lovade honom fri och färdig. Tore där emot säger sig brukt samma rustningshäst i 10 år, varandes hästen, då hr. lantmätaren Roman skulle emottaga mönstringen av h:rar officerare, estimerad [värderad] för 30 daler, men som Roman egen häst hade behöll han intet denna, därföre Per Månsson den köpte som då hel frisk var, och vid intet möte ogillades, utan av ryttmästaren uppbars [gillades], havandes Per den hela sommaren hos sig utan klander haft, icke kunnandes något förord [förbehåll] visa; därföre ock Tore för vidare tilltal i detta mål libereras [frikänns].

År 1706 vände sig Tore själv till tingsrätten sedan han blivit lurad att köpa en stulen häst. Hans skrivelse lyder som följer:

För den höglovliga tingsrätten framträder jag, Tore Jonsson i Ramnåsa, och sannfärdeligen betygar huruledes i nästförliden höstas, 8 dagar efter Mickelsmäss, kom Märta Kulla ifrån Karlskrona och upp till Ramnåsa till sin systerman [svåger] Lars Nilsson, och var här uppe i landet vid pass tre veckor, och då hon var färdig att resa till Karlskrona hade hon ett rött sto, och jag behövde köpa mig ett kreatur, då bjöd de mig det stoet till köp och begärde 7 daler silvermynt för stoet, och det tycktes mig vara för dyrt, och jag bjöd 5 daler och då [för]säkrade min granne Lars Nilsson mig, att stoet var Märta skänkt utav en fru, och det sade han att Gumme i Tokesmåla sade för honom, och på Larsa ord gav jag henne 6 daler för stoet. Och när det kom 14 dagar efter jul, kom Gumme i Tokesmåla till mig, ville taga stoet ifrån mig, och sade att han hade givit 8 daler för stoet, och när jag sade att jag gav 6 daler för henne reste Gumme ifrån mig och sade, att han skulle bjuda till att söka sitt igen utav Märta. Allt detta vill jag undergiva den höglovliga tingsrätten, med förhoppning att jag i detta mål kunde något bliva be.. att jag kunde få något för mina penningar.

Tjänstödmjukeligen
Tore Jonsson i Ramnåsa

När saken togs upp i rätten lovade Lars Nilsson och Gumme i Tokesmåla att ge Tore 3 daler ”för den skada han tagit av en häst han sig tillhandlat av en tjuvkona”.

Tore var vid det laget rätt gammal, och ena halvan av Toragården hade nyligen överlåtits till dottern Maria och hennes man Per Larsson. Men svärsonen avled bara några år senare, sannolikt i den pestepidemi som rasade i början av 1710-talet. År 1713 upphörde bruket av den delen av gården, eftersom Maria inte förmådde sköta det på egen hand.

Två år därefter avled också Tore. Hans änka Britta Svensdotter fortsatte så gott hon kunde att bruka sin halva av gården tillsammans med döttrarna Maria och Elin. En annan dotter, Ingeborg, hade gift sig och flyttat till grannbyn Asby. Hennes make, Nils Svensson, anmälde år 1719 intresse för att återuppta bruket av den del av Toragården som nu låg öde. Han ville i så fall slippa betala skatt för den under de första åren, och tingsrätten medgav att tillståndet på gårdsdelen ifråga ”under ödestiden [blivit] så avsigkommet och förfallet att det med ringare [skatte]frihet än 5 år icke kan upphjälpas”.

En annan bonde var också intresserad av att ta över gårdsdelen på samma villkor, men tingsrätten förordade Nils Svensson, eftersom hans ”hustrus fädernessläkt av gamla tider innehaft detta hemman, och svärmodern jämte tvenne svägerskor ännu bo å den andra halvdelen, vilka Nils, som är en riktig karl och kan prestera prestanda, ersöker [önskar] tillika komma till hjälp och understöd”.

Tore Jonsson var av allt att döma son till Jon Bengtsson, som bodde i Ramnåsa åtminstone från 1642 och framåt. När Tore år 1676 dyker upp i mantalslängderna finns han på samma gård som Jon. För släktskapet talar också den ovan nämnda uppgiften att Tores släkt ”av gamla tider innehaft detta hemman”. Uppgiften att Tore föddes år 1635 bygger på att han i dödboken sägs ha varit 80 år gammal när han avled, men den siffran kan vara en överskattning. Jon Bengtsson gifte sig först kring 1644, och de flesta av hans barn tycks ha fötts på 1650-talet, ett av dem så sent som 1661.

Jon Bengtsson var i sin tur son till Bengt Torsson, som bodde på samma gård åtminstone från 1616 och fram till sin död 1663. Bengts bror Nils Torsson fanns också i Ramnåsa, och det verkar rimligt att de var söner till den Tore Steet (eller Stett) som enligt Smålands landskapshandlingar fanns i Ramnåsa under åren 1590–1620.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Dädesjö.

Mantalslängder för Dädesjö.

Smålands handlingar.

Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAAAD:60 (1692), bild 1320; EVIIAABA:181 (1706), bild 2590; EVIIAABA:572 (1719), bild 2940; EVIIAABA:613 (1723), bild 3670. EVIIAABA:613 (1723) Bild: 3670 Sida: 360

Uppvidinge häradsrätt FIa:6 (1706), bild 2420.

Av Claes Bernes

Till antavlan | Hem