Herr Sven i Rottne (1592–1667)

Präst, läkare och kanske trollkarl

År 1619 reste en ung smålänning till Jämtland och andra svenska landskap ”såsom latinsk tolk åt en hög persisk herre från Mesopotamien vid namn Nicolaus Argyrus”.

Smålänningens eget namn var Sven. Han var av bondesläkt, född år 1592 i Brändeborg i Almundsryds socken vid gränsen mot Blekinge. Femton år gammal hade han satts i skola i Växjö, där han tog examen 1612, varefter han i fyra år studerade vid Katedralskolan i Lund, som då fortfarande hörde till Danmark. Som en markering av sin bildning skrev han nu i officiella sammanhang sitt namn i latiniserad form: Sveno Jonæ – han var son till en Jon.

Sven utbildade sig till präst, och 1620 utsågs han att vara kaplan i Rottne strax norr om Växjö. Men han hade också studerat medicin, och enligt vad som skrevs ett par hundra år efteråt hade han så utmärkta insikter i läkekonst ”att han ansågs av hela sin samtid som trollkarl. Somliga trodde att han lärt magien av Argyrus Mesopotamiensis.”

Men att bli betraktad som trollkarl var kontroversiellt på Svens tid, rentav riskabelt. I april 1642 berättade han själv

att han för några veckor sedan var hos M. Zachariom [mäster Zacharias Lundebergius, rektor för skolan i Växjö], stod där och beredde plåster [läkemedel avsedda att strykas på huden]. I det samma kom Johan Gertonsson och sade till honom: ”Vad är det för saker? Det är icke annat än lappri [kvacksalveri] och trolldom I drages med.”

Sven hade då stämt Johan Gertonsson inför Växjö rådhusrätt och anklagat honom för förtal. Johan bad om förlåtelse och förklarade att han vid tillfället ifråga ”var något beskänkter”.

Skolan i Växjö var från 1613 inrymd i den byggnad som syns till höger om domkyrkan på den här bilden ur Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna. Sannolikt var det där som Sveno Jonæ år 1642 blev anklagad för trolldom när han stod och tillredde läkemedel. Skolbyggnaden, som var av trä, ersattes kring år 1700 av en byggnad i sten som fortfarande står kvar.

Några år senare inträffade något betydligt allvarligare. Sven hade vid det laget tjänstgjort som kaplan (biträdande präst) i trettio år, och han ansåg att det nu var hög tid för en befordran. I oktober 1650 skrev han till domkapitlet i Växjö och begärde att få bli utsedd till kyrkoherde i Gårdsby, det pastorat som Rottne tillhörde. Han hänvisade till ”sin långliga tjänst”, men han uttryckte sig också i ordalag som kunde uppfattas som hotfulla: Om någon annan begärde tjänsten som kyrkoherde i hans ställe hade vederbörande anledning att ”befrukta sig för olycka”. Sven hade församlingens stöd för sin strävan, men han blev likafullt förbigången.

Det här kan ha bidragit till att det började pratas när biskopen i Växjö, Johannes Stalenus, några månader senare oväntat avled. Biskopens son, Lars Stalenus, vände sig i mars 1651 till domkapitlet och sade att det ryktades att ”herr Sven i Rottne skall vara orsak till hans faders hastiga avgång”. Sonen hade själv blivit misstänksam och ville få saken utredd.

Som ett av skälen för sina misstankar angav sonen ”herr Svens klokhet”, en egenskap som ju kunde vara farlig. Han nämnde också en händelse som hade inträffat tre dagar före Johannes Stalenus död. Då hade biskopen på morgonen med förfäran berättat hur han på natten drömt att en svart häst blev ledd till biskopsgården med ”ett svart och blodigt flor om huvudet”. Samma dag skickade Sven sin hustru till biskopen med en gåva i form av en svart oxe. Men biskopen ”ville ingalunda den emottaga”, och han ville inte ens prata med Svens hustru. Detta gjorde henne mäkta förtretad, och hon påstods ha uttalat hotelser mot biskopen när hon återvände hemåt.

Och dessutom, när sonen efter biskopens död hade stigit in i den kammare i biskopsgården där hans far avlidit hade han sett ”blodet, som vid golvet tillförne torkat var, bubbla upp” mellan golvplankorna. ”Orsaken därtill, sade han, vet Gud.”

Men något mer konkret än så hade varken Lars Stalenus eller någon annan att anföra som tecken på att Sven hade med biskopens död att göra. Sven svor sig fri från misstankarna med en tolvmannaed: Tolv präster intygade att allt var ärligt och gott med honom, och framåt sommaren meddelade domkapitlet att man inte hade kunnat finna att Sven i Rottne ”umgås med någon trolldom, ej heller kan tillbinda honom det hum [rykte], som haver utflutit, att han skulle vara skyldig till salig doctoris Staleni död”.

För säkerhets skull vände sig Sven också till tinget och allmogen hemma i Norrvidinge härad, där han begärde

ett sannfärdigt skottsmål [intyg] om sitt leverne och umgänge uti allan den tid han hos dem vistas och varit haver, såsom ock om någon hade hemligen eller uppenbarligen hört honom eller hans hustru brukat eller hanterat med någon vidskepelse eller trolldom som endels han skulle blivit misstänkt för.

Härtill blev svarat såväl av närvarande adelsmän, prästerskap och gemenheten [gemene man] med en röst och stämma att de sådant aldrig hava hört och förnummit om förbemälde gode folk.

Bara två år senare ryktades det likafullt att herr Sven eller hans hustru hade utövat ”någon olovlig konst” mot Jonas Humble, den präst som hade fått kyrkoherdetjänsten i Gårdsby i stället för Sven. Humble hade tillträtt tjänsten på sommaren 1651 men kort därefter drabbats av en långvarig sjukdom som var så svår ”att hans vördighet hade intet mera ro eller vila utan måste natt och dag kasta sig ifrån det ena rummet till det andra”. Sven stämde Humble inför rätta och anklagade honom för att ha spritt ryktena ifråga, men Humble nekade, och det slutade med förlikning.

Trots alla rykten var Sveno Jonæ respekterad av de flesta, av allt att döma rentav omtyckt, men han var utan tvivel en hetlevrad och impulsiv person. Detta visade sig redan 1626, då han i ett brev uttryckte sig nedsättande om en arméofficer, kapten Francis Ruthven, som en tid hade vistats i trakten med sitt kompani. Ruthven vände sig till tingsrätten, där Sven ursäktade sig med att han detta brev ”i hastighet skrivit haver, och bekänner att han orätt gjort hade, och intet vet annat med välbördig kaptenen än det som ärligt och gott är”. Men tingsrätten skickade ärendet vidare till domkapitlet, som suspenderade Sven från prästtjänsten under några veckor ”till en hågkommelse att han sig för sådana skrivelser vakta må”.

I samma brev hade Sven också framfört missnöje med villkoren för sitt boende. Han påpekade att ”prästmän i annor land hava deras gårdar fri, och klockaren med. Ja, än [rentav] i Turkiet efter som han förnummit haver.” Det sistnämnda var väl något som han hade hört av Argyrus Mesopotamiensis.

I tingsrättens protokoll får man ibland en glimt av Svens och hustruns vardagssysslor. I den här noteringen från 1655 nämns ett besök som ett par grannar gjorde hos dem: Då de kommo i stugan var H:r Sven framme i sin bokakammare och las [läste], och H:r Svens hustru var på sin ugn och strök ler på den. Jon frågade: är H:r Sven hemma. Hustrun svarade: han är framme i kammaren. Hustrun bad Jon sitta, det han ock gjorde.

Mer ledsamma och långdragna var de tvister som Sven och hans hustru från 1640-talet och framåt hade med flera av sina närmaste grannar. De handlade i allmänhet om bagateller såsom skällsord och beskyllningar för småstölder, men de pågick i åratal och blev till en följetong i Norrvidinge tingsrätt. Emellanåt förlikades parterna med varandra, och rätten utdömde då ett vite – vanligen i form av två par oxar – att erläggas av den som eventuellt bröt mot förlikningen.

Men förlikningarna blev sällan långvariga. Vid 1657 års höstting lät det så här om Sven och hans granne Jon Jonsson:

Parterna äro förlikte blivne, och vite uppsatt, som nu senast skedde, ett par oxar, likväl hänger allt den gamla avunden inne dem emellan, och åter uppriva förlikningen ... Enär nu bägge parternas osämja och krakel haver varit examinerat och förhört, förnimmer man sådant allt vara förorsakat av vrede och bitterhet, och huru den ene traktade efter att komma den andre på obestånd och men på äran, ifrån vilket parterna tillbörligen avråddes, och omsider lydde förmaning och konfirmerande, och förnyade där förre förlikningen och bleve vänner med handsträckning.

Ett år senare var det dags igen. Tjugotvå alnar lärft som legat till blekning på Svens tak hade försvunnit, liksom diverse annat, och både Sven och hans hustru var säkra på vem som låg bakom. I protokollet från 1658 års höstting finns följande anteckning:

Samma dag framkom för rätta herr Sven i Rottne och hans granne Jon Jonsson, vilka ofta och länge hava illa levat tillhopa i kiv och träta och några gånger förlikts ... Men nu komma de åter bägge värre samman än någonsin
skett är, i det herr Svens hustru Agata skäller honom Jon Jonsson för en bevitterlig [notorisk] tjuv.

Möjligen hade Svens hustru efter hand blivit besvärligare att ha att göra med än Sven själv. En syrlig notering i tingsrättens protokoll pekar i den riktningen: ”Vad som felar [saknas] i herr Svens skällsord så ökar herr Svens hustru till.” Hustrun, som hette Agata Stensdotter och var dotter till kyrkoherden Steno Magni, var utan tvivel en viljestark person som inte stack under stol med vad hon tyckte.

Värre var att hon med tiden började dricka i övermått, något som gick ut över både husfriden och hushållet. I mars 1664 blev makarna inkallade till förhör hos domkapitlet i Växjö ”för sitt förargliga leverne i äktenskapet”. Förhöret leddes av biskop Zacharias Lundbergius, Svens gamle bekant från Växjö skola – han hade efterträtt Johannes Stalenus i ämbetet.

Makarna hade vid det här laget flyttat isär och delat upp bohaget sins emellan. Nu bodde de hos var sin svärson; Sven hos Nils Persson i Gasslanda och Agata hos Per Svensson i Häljaryd. Det framkom vid förhöret att det i första hand var Sven som hade velat flytta isär:

Hustru Agata säger att när de begynte byta [dela] boet sins emellan, sade hon till honom: ”Vi vele än bliva samman, om I vele tåla mig.” Då sade han: ”Nej, jag kan det intet. Om så är, så fruktar jag att vi aldrig bliva salige.”

Sven förklarade att Agata hade ”slagit sig [på] drickeri, så att hon intet kan förestå hushållet”. Han uppgav att ”hon dricker väl fem eller sex kannor brännevin om veckan”. En sådan kvantitet måste sägas vara stor, även om brännvinet knappast höll den styrka som vi är vana vid i dag – den motsvarar ungefär två liter per dag.

Agata skyllde för sin del problemen på ”en stark sjukdom, den hon haver varit underkastad i 3 år”. Sjukdomen skyllde hon i sin tur på Sven, bland annat för att han hade åderlåtit henne. Han öppnade en åder ”först på armen och lät rinna över en kanna blod av henne, sedan på foten, till dess blodet blev så svart som svart kläde”.

Nils Persson i Gasslanda, deras måg, sade att ingen annor skuld var till denna oreda än hon allena. När hon får för mycket av brännevin, så kan herr Sven intet begå sig [reda sig] med henne. Herr Sven, säger han, är utan skuld. Den andre mågen, Peder Svensson i Häljaryd, säger detsamma ock sant vara. Mågen säger sig intet gärna vilja hava henne hos sig längre, om han kan slippa henne.

Efter de intet kunna bliva tilsammans för hennes otidighets skull uti sitt dryckesmål, som hon intet kan övergiva, blevo de förmante vara enige, och gå till Herrans nattvard tillsammans, och icke draga något ont hjärta till varandra, efter bägge parter gå på gravens brädd.

Agata var då 70 år gammal och Sven 73. Två år senare, 1666, tycks Sven till sist ha blivit erbjuden tjänsten som kyrkoherde i Gårdsby men då ansett sig vara för gammal.

Som läkare hade Sven varit verksam ännu 1663 – han hämtades då till Stockholm för att bota grevinnan Maria Sophia De la Gardie, syster till rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie. Sina kunskaper om läkekonst hade han sammanfattat i en receptbok som han kallade Rivulus sanitatis (Hälsobäcken). Boken finns inte bevarad, men innehållet sägs ha tytt på att han var väl insatt i den schweiziske naturfilosofen Paracelsus skrifter från 1500-talet. Svens recept på ”slagvatten”, ett läkemedel som skulle lindra effekterna av slaganfall, kom att användas långt in på senare hälften av 1700-talet.

Sven avled sannolikt år 1667, medan hustrun levde i ytterligare några år. Makarna hade tillsammans fått tre söner och två döttrar som överlevde till vuxna år. I Växjö stifts herdaminne sägs att ”den fattige kaplanen blev stamfader för en hel småländsk läkaresläkt. Flera barn, barnbarn och barnbarnsbarn studerade naturvetenskap och medicin.”

Sönerna antog släktnamnet Rothman (efter Rottne). Sonen Jonas flyttade till Stockholm och blev advokat i Svea hovrätt; sonen Johan blev amiralitetsläkare i Karlskrona och ledde uppförandet av Amiralitetssjukhuset där, och sonen Steno blev kyrkoherde i Lenhovda.De båda döttrarna gifte sig med bönder i hemtrakten.

Sonsonen Johan Rothman, som blev provinsialläkare och lärare vid Växjö gymnasium, fick Linné som elev, gav honom privatundervisning i botanik och fysiologi och lät honom bo hemma hos sig. Sonsonssonen Göran Rothman blev i sin tur en av Linnés lärjungar och reste till Tunisien och Libyen.

Källor:

Växjö stifts herdaminne III, s. 328 samt 337–341.

Bo S. Lindberg: "Den första doktorsdisputationen i medicin i Uppsala – och Sverige". Uppsala medicinhistoriska förening (2016), s. 123.

Peter Wieselgren: Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män (1835–57), vol. 12, s. 267.

Mantalslängder för Rottne.

Växjö rådhusrätt och magistrat, AI:2, bild 5240, s. 1035 (1642).

Domkapitlet i Växjö, AI:1–2, s. 11, 15 och 35 (1651), s. 547 (1664).

Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAAAD:7, bild 262 (1626); EVIIAAAD:16, bild 332 (1651); EVIIAAAD:17, bild 419 (1653); EVIIAAAD:19, bild 301 (1655); EVIIAAAD:20, bild 97  och 280 (1657–58).

Av Claes Bernes

Till antavlan | Hem