Per Larsson i Ellebäck ( –1720)

Svor sig fri från anklagelse för hor

Per Larsson i Ellebäck och hans tjänstepiga Karin Eriksdotter ställdes i oktober 1708 inför tingsrätten i Södra Möre, anklagade för ”olovlig beblandelse” med varandra. Karin hade blivit med barn, och eftersom hon var ogift medan Per var gift handlade misstanken om ”enkelt hor” (hade båda varit gifta på var sitt håll skulle horet ha betecknats som dubbelt).

Karin berättade att gärningen

skett ute på gärdet när de skolat risa [röja] änger, sägandes att han henne därtill övertalat och sagt att det intet skolat skada, emedan han intet var man att göra barn, då hon därtill nekat, men änteligen [slutligen] tillåtit honom sin vilja.

Kanske hade Per faktiskt trott att han inte längre kunde göra någon med barn, om det hela nu gick till som Karin hade berättat. Han hade visserligen fått tre barn med sin första hustru, som nu var avliden, men han var sedan ett par år omgift med en annan kvinna, och det nya äktenskapet var fortfarande barnlöst.

Men Per förnekade att händelsen över huvud taget hade ägt rum,

bedjandes sig så sant Gud till hjälp som han aldrig befattat sig med konan, vilket han bedyrar med höga contestationer, önskandes sig aldrig få del i Guds rike om han någonsin henne hävdat [lägrat], sägandes sig alldeles vara oskyldig. Rätten förmante honom med all flit att säga sanningen, men han stod intet att få till bekännelse, sägandes [att även] om han skulle dömas till döden kan han intet detta bekänna.

Tingsrätten sköt upp avgörandet i väntan på att Karin skulle föda barnet, dels för att se om tidpunkten stämde överens med hennes uppgift om när samlaget hade ägt rum, dels för att kvinnorna som hjälpte henne vid förlossningen skulle kunna förhöra sig ”om hon i barnsnöden måtte någon annan bekännelse göra”.

I januari 1709 födde Karin sonen Johan, och vid vintertinget några veckor senare togs saken upp på nytt:

Härpå uppläste rätten för konan den berättelse hon på senaste tinget gjorde, då hon vid Gud och sin salighet bekände att Per Larsson och ingen annan är hennes barnfader, tillspörjandes henne rätten om hon icke nu står fast vid sin förra utsaga om denne bonde, då hon sig yttrade, att vad hon på senaste tinget utsagt av ingen sanning består, utan är hennes rätta barnafader drängen Börje Jacobsson, som nu tjänar i Udden och Vissefjärda socken. Rätten föreställde konan sin förra utsaga och förmante henne därvid bliva, emedan hon sin bekännelse med så svåra eder bedyrkat. Men blev hon nu vid sin nyss gjorde berättelse att drängen henne hävdat.

Men tingsrätten lyssnade inte bara på Karin hade att säga utan hade också ögonen på hur hon och Per betedde sig:

Rätten fann nödigt att utvisa bonden Per Larsson, emedan man kunde förmärka att konan vore skrämd av honom på drängen att bekänna, då konan i enslighet frivilligt stod vid sin förra bekännelse, och på rättens trägne föreställande och förmaningar brast änteligen ut i tårar, utlåtandes sig att hon blivit skrämd av Per Larsson att beskylla drängen, emedan han sagt sig velat slå av henne armar och ben, bedyrandes vid Gud och sin salighet att Per Larsson är barnafader och att hon med drängen intet haver att beställa.

Per Larsson inkallades, och honom med största flit och andra bevekligaste förmaningar förehölls [uppfordrades] av rätten till att bekänna rätta sanningen, emedan han nogsamt efter konans så förra som senare utsaga och bekännelse ingalunda oskyldig är, men nekade han icke allenast alldeles, utan önskade att djävulen måtte bryta halsen av honom innan han hemkommer till sitt hus och att Satan måtte fara i hans hjärta och själ om han med denna kona haver något att göra, vilka faseliga och gruveliga eder Per Larsson utan uppehåll repeterade.

På grund av Pers ”faseliga eder” och uppträdande i övrigt fann rätten det nödvändigt att kvarhålla honom, ”ensammen ifrån annat folk och att avhållas ifrån fylleri, [så] att han då kan åter framhavas och vidare förhöras härutinnan”. Att detta inte tjänade mycket till framgår av en uppgiven anteckning som gjordes i domboken tre dagar senare, vid tingets avslutning:

Det har fuller rätten alla tingsdagarne tänkt att kunna framhava Per Larsson i Ellebäck att vidare av honom få en sannskyldig utsaga angående det enkla hor han tingföres för ... men för hans stadiga dryckenskap det ej kunnat ske; varför han nu vid tingets slut framroptes, men var med honom intet att uträtta, varför rätten [för] att befria sig i sitt samvete, efter[som] han så gruveligt och gudlöst i denne sak svarat, höll rådligast denne gången med dom innehålla [vänta], på det han ej allenast närmare rådrum må få sig att betänka, utan ock rätten till nästa ting hava tillfälle med ven. consistorii [domkapitlet] korrespondera.

Vid nästa ting, i juni 1709, upplästes ett brev från domkapitlet i Kalmar, varav framgick att Per Larsson nu av sin kyrkoherde hade blivit uppmanad att bekänna sanningen,

men står med honom intet att göra, utan står han icke allenast uti ett gudlöst nekande utan lever dessutan mycket ogudaktigt och illa med sin hustru, det nämnden betygar sant vara, och att ryktet om deras onda sammanlevnad står kring hela Madesjö socken.

Rätten hyste knappast något tvivel om vad som egentligen hade tilldragit sig mellan Per och Karin, men i avsaknad av vittnen kunde den inte fälla Per mot hans nekande. Beslutet blev därför att han vid nästföljande ting skulle ges möjlighet att svära sig fri från anklagelsen. Det slutliga avgörandet skulle på så sätt bli beroende av Pers samvete inför Gud.

Med detta hade Per Larsson inga problem. Den 10 oktober 1709, på dagen ett år sedan saken först hade tagits upp, avhandlades den för fjärde gången inför Södra Möre tingsrätt. När Per då steg fram blev han av rätten förmanad

att betänka sin eviga själs välfärd och salighet, samt intet emot bättre vetande någon ed avlägga; men utlät han sig att han vet sig vara fri, och därför med gott samvete kan göra sin ed. Konan tillsades ock allvarl. i saken sig betänka, dock förblev vid sin gjorde bekännelse, att Per är hennes barnfader, varför ock, som intet stod häri vidare att tillgöra, förestavades honom eden, den han ock med hand å bok gick samt presterade. ... Fördenskull bliver han i denne sak alldeles befriad.

För Karins del var bevisläget förstås ett helt annat. I och med att hon hade fött barn kunde hon inte förneka att hon haft umgänge med en man, och hon hade själv bekänt att mannen ifråga var gift. Enligt 1653 års straffordning dömde tingsrätten henne att böta 40 daler silvermynt för sitt horsbrott. Ett sådant belopp hade hon ingen möjlighet att betala– det motsvarade åtskilliga årslöner för en tjänstepiga – och böterna ersattes därför med kroppsstraff: offentligt prygel med ris. Hon skulle sedan tre söndagar i följd stå kyrkoplikt, vilket innebar att hon under högmässan skulle stå på en pliktpall i kyrkan och efter kungörande från predikstolen offentligt bekänna sin synd.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Madesjö.

Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kalmar län, EVIIAABA:249, bild 6930 (1708); EVIIAABA:281, bild 100, 450, 680 och 2060 (1709).

Av Claes Bernes

Till antavlan | Hem