Per Korpe i Gransås

Inblandad i gränstvister på 1600-talet

Per Korpe var bonde och nämndeman i Gransås i Älmeboda socken i sydligaste Småland i början av 1600-talet. Gransås gränsade i öster till Kråksjö och Eriksmåla i Ljuders socken, men på Per Korpes tid rådde sedan länge oenighet om precis var gränsen gick.

De som bodde i Eriksmåla ansåg att sockengränsen gick vid en bro mitt emellan Eriksmåla och Gransås. Där fanns en sten som de påstod att deras föräldrar hade pekat ut som gränsmarkering. Per Korpe å sin sida menade att gränsen gick längre österut, närmare Eriksmåla.

Den här generalstabskartan över trakterna kring Gransås och Eriksmåla gavs ut 1871, mer än 250 år efter Erik Korpes gränstvister, men gränsen mellan byarna (den röda linjen snett över bilden) hade fortfarande kvar sin gamla sträckning, fastställd i ett dokument från år 1298.

Förra gången saken drogs inför häradsrätten hade en av parterna, Erengisle i Kråksjö, visat upp ”ett gammalt pergamentsbrev, skrivet på latin och daterat Anno MCC Nonagesimo VIII” [år 1298]. Där fanns antecknat att gränsstenen låg vid en bro, men en granskning på plats visade att ”bron som brevet omtalade var icke densamma som de uti Eriksmåla utvisade, förty den bron som Eriksmåla ville hava socknemärket uti kom icke överens med brevet”.

Slutsatsen väckte missnöje i Eriksmåla, men häradsnämnden föreslog då en förlikning: De som bodde i Gransås skulle få bruka skogen söder om den väg som gick genom gränstrakterna, medan de i Eriksmåla fick utnyttja skogen norr om vägen. Av tingsprotokollet framgår att

därom läto parterna sig åtnöja och gåvo handsträckning [handslag] sins emellan att det skulle vara dem emellan en avtalad sak. ...

Men strax därefter gjorde de som bo uti Eriksmåla sig avspännige [motspänstiga], och i vädret slogo allt vad nämnden och flera ärliga män dem emellan gjort hade, och gingo med berått mod och borthöggo all den fälleskog sönnan [söder om] vägen, som Per Korpe var uti förlikningen tilldelt.

Därför nödgades Per Korpe åter på nytt klaga sig uti rätta, och begärer en rättvis och allnärsam syn [noggrann besiktning], och att deras rätta råmärke [gränsmarkering] måtte granskas och överses. Vilken mödosamma syn man för bägge parternas hårdhet, nytt och gamla avund haver måst företaga och uti verket ställa.

Nämnden hade börjat tröttna på trätan – ”det är nu tredje gången man dem emellan haver måst hålla syne” – men på Sankt Michaeli dag i slutet av september 1618 gav man sig än en gång ut i fält.

Den här gången hade man med sig ”en stor sjökompass”, och det visade sig göra skillnad:

När man kom till Viefly fanns där ett stort kärr som kallas Fölekärr och löper i nordväst om nord efter som kompassen utvisar, och uti samma kärr, väl norr mitt i kärret och östan för Målajord, ... fanns ett lagligt stenmärke, ... vilket råmärke parterna uti Ljuders socken allt härtill fördolt hava, och [om] icke kompassen hade det utvisat hade de ännu samma märke näppeligen utvisat. ...

Men det Eriksmåla ville kröka ned uti den bron, mitt emellan Gransås och Eriksmåla, det blev efter förbemälte skäl och bevis ogillt dömt, och är Trällebo och Gransås rätta ägor och egendom.

Per Korpe hade fått upprättelse, men en tid senare, år 1630, uppträdde han i motsatt roll gentemot de boende i Ärnasjö, söder om Gransås. Efter att man i Ärnasjö ”klagat många gånger att Gransås hugger för mycket över deras lott” företog häradsnämnden syn ute i skogen och fastställde vilka gränsmärken som skulle gälla, samt att

ingen [ska] hugga eller fälla över förbemälte märken, med mindre han vill hava sitt arbete förverkat. Nu bevistes att Per Korpe hade över desse märken huggit in på Ärnasjö ägor till ett tunnland, som nu ligger hugget, vilket dömdes ifrån Per Korpe och hans arbete förtappat.

Källor:

Göta hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAAAD:3 (1618), bild 102; EVIIAAAD:9 (1630), bild 232.