Per Jonsson (1676–1749)

Per Jonsson och hans bröder Jon, Nils och Johan bodde i vuxna år i Näsby i Dädesjö socken utanför Växjö. Pers gård, som kallades Kronogården eller Ladugården, var ett rusthåll. Det betydde att innehavaren i utbyte mot skattelindring hade åtagit sig att förse en av kavalleriets ryttare med bostad och mundering (utrustning).

Det är framför allt via domböckerna som vi får inblickar i Per Jonssons tillvaro. Ett par av noteringarna handlar om arvstvister. År 1720 råkade Per i luven på sin bror Johan, som tycks ha varit missnöjd med arvsskiftet efter fadern Jon Månsson:

Sistlidne fjärdedag jul uti dryckesöl sade Johan Jonsson i Näsby kr[onogård] åt sin broder Per ibm. [på samma ställe], du har både käpp och ballen (menandes arvet efter deras fader) samt därmed slog honom på munnen och rusade [drog] i håret, utom ringaste annor given föranledning, alltså pliktar [bötar] Johan för julefredsbrottet 40 mark samt ett slag och ett hårdrag 2 gånger 3 marker, vilka senare böter fördubblas, emedan slagsmålet passerat på en helig dag.

År 1724 hade även modern dött, något som följdes av en tvist mellan Per, Nils och Johan och barnen till den fjärde brodern, Jon, som vid det laget var bortgången:

Sal. [salige, dvs. avlidne] Jon Jonssons barn i Näsby, Jon och Botel, [har] låtit instämma sina farbröder Per, Nils och Johan Jonssöner i Näsby för det svaranderne icke vilja lämna käranderne sin vederhörige arvsandel i Näsby kronorusthåll och mundering. Svaranderne förklara det deras sal. moder Maria Jonsdotter, så väl som fadern sal. Jon, skola ovillkorligen skänkt och givit dem hela rusthållet och munderingen, samt uteslutit Jons barn, producerandes däröver till vittnes Gumme Persson och Anders Månsson i Näsby ... Dock berätta samma vittnen, utom ed, att de aldrig hört varken fadern eller modern skänka rusthållet eller munderingen åt Nils, Per och Johan, utan skall Nils allenast en gång frågat sin sal. moder Maria, om icke sal. fadern skänkt rusthållet åt de 3 bröderne, näml. Per, Nils och Johan, då hon svarade löst [vagt]: Jo, jo, men icke mera talt därom. Käranderne påminna huru sal. Maria på sin ålderdom överladdade sig med brännevin, som även tingsrättens ledamöter veterligt är, då man kunde bringa henne till vad utsago man ville. Men ett lagl. testamente kan å svarandernes sida icke erhållas eller bevisas, utan begära således käranderne att få åtnjuta lika lott i rusthållet och munderingen med sina farbröder, eller ¼, alldenstund huvudgrenarne äro 4 stycken.

År 1727 stämdes samtliga bönder i Näsby inför rätta, misstänkta för att ha fällt två ekar (sådant var olagligt, eftersom alla ekar tillhörde kronan oavsett på vems mark de växte):

Per Nilsson, Nils Jonsson, Anders Månsson, Per Johansson, Per Jonsson, Gumme Håkansson och Jon Jonsson i Näsby efter skett anklagande av skogvaktaren Stödberg förneka högeligen det de varken själve huggit tvenne på deras ägor befundne ostämplade ekar, ej heller veta vem slikt gjort, erbjudandes värjomålsed [frisvärande] till sin befrielse, vilken edgång rätten vill emottaga nästa ting så framt ingen baneman emellertid [under tiden] kan uppspanas, varuti både skogvaktaren och svaranderne ansades att göra sin flit.

Vid samma ting – 1727 års höstting i Uppvidinge härad – framträdde Per Jonsson på nytt som målsägande i ett misshandelsmål, även den här gången med en nära släkting som svarande:

Vittnet Johan Wiman betygar efter avlagd ed att Nils Johansson i Näsby
under hemresan från Dädesjö marknad överfallit och slagit sin farbroder Per Jonsson i Näsby en pust [örfil] samt givit honom ett hårdrag. Fördenskull pliktar Nils för marknadsfredsbrottet 40 marker och för slagen 2 gånger 3 marker. Nock ökas denna bot med 40 marker emedan samma slagsmål skett på landsvägen, som allt i brist av egendom avstraffas corporaliter [kroppsligen, med spö], men i övrigt äro parterne sinsemellan förlikte.

Några månader senare, i januari 1728, var Per inblandad i ytterligare ett misshandelsmål, nu med brodern Nils som motpart, men i det här fallet var misstankarna obefogade:

Ehuruväl länsman Gräfling påstår [kräver] plikt på Nils Jonsson i Näsby Söregård och Per Jonsson i Ladugården för det de sins emellan skolat förövat något slagsmål; likväl, och som edl. vittnen Per Johansson och Gudmund Håkansson i Näsby bevittnat, det intet vidare oväsende dem
emellan förelupit, än att de allenast genom ralleri [på skämt] brottats och slagit varandra i golvet, utan att någon ondska eller iver hos dem blivit förspord, samt de därefter varit lika goda vänner, alltså kan tingsrätten dem icke med någon plikt anse, utan bliva de för vidare länsmannens tilltal befriade.

Något som kan ha bidragit till att länsmannen ville göra rättssak av en sådan bagatell var att han i egenskap av angivare skulle ha fått del av eventuella böter.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Dädesjö.

Uppvidinge häradsrätt AIa:10 (1721), bild 280.

Göta hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAABA:622 (1724), s. 249; EVIIAABA:668 (1727), s. 319 och 343; EVIIAABA:699 (1728), s. 51.