Nils Trulsson i Ramnåsa

Anklagad för dubbelt hor

Nils Trulsson kom ursprungligen från Mörkaskog i Sjösås socken nordost om Växjö. När han år 1690 gifte sig flyttade han till Ramnåsa Erngisslegård i grannsocknen Dädesjö. Där gjorde han sig snart till ovän med Erngissle Månsson, som bebodde och brukade den andra halvan av gården. Uppvidinge tingsrätt fick gång på gång ta itu med tvister mellan de båda gårdsborna om uppdelningen av hus, åker, äng och fiskevatten. Ett av målen utmynnade i att rätten försäkrade Erngissle om ”Konungens hägn [beskydd] emot Nilses övervåld, som han befarar”.

Ändå var det i ett annat sammanhang som Nils Trulsson kom att figurera mest i Uppvidinges domböcker. Vid 1697 års sommarting framförde länsmannen misstankar om att Nils och en annan bonde, Anders Jonsson, hade ägnat sig åt olovligt umgänge med en kvinna vid namn Maria Persdotter. Samtliga berörda var gifta på annat håll, vilket innebar att misstankarna handlade om ”dubbelt hor”, en förbrytelse som var belagd med dödsstraff.

Anklagelserna kom från fru Christina Rosenblad på Stora Vrets herrgård. Maria Persdotter hade arbetat hos henne, och enligt fru Rosenblad hade hon bekänt för frun att hon haft samröre med de båda männen. Umgänget med Nils Trulsson skulle ha ägt rum vid ett ”slåtteröl” (slåttergille) i Vret ett par år tidigare. Men både Anders och Nils nekade inför tingsrätten till att ha haft något med Maria att göra, och Maria själv hade gett sig av från Vret och uteblivit från rättegången. Enligt Marias make, Erik Håkansson, hade hon tagit tre av parets barn med sig ”för hungers skull, att tigga för födan”, men han sade sig inte veta var hon befann sig. Hon hade inte talat med honom om något hor, och han hade inte märkt att något sådant hade förekommit.

Målet togs upp på nytt vid hösttinget, även nu i Maria Persdotters frånvaro.  En av nämndemännen hade nyligen råkat träffa Nils Trulsson och Marias make. Maken trodde sig då veta att Maria befann sig några mil därifrån, i Virserum eller Åseda socken, och Nils berättade att han just hade besökt de trakterna.

Tingsrätten ville nu veta vad Nils hade gjort i Virserum. Han svarade att han hade varit där för att driva in en skuld för sin fars räkning, men han ändrade sig sedan och sade att han hade rest dit i egna ärenden. Rätten upprepade frågan: Vad gjorde han då i Virserum?

Han svarade att han reste upp till att söka läkedom för boskap som för honom förolyckades, varför han red till Koppramåla i Vena socken [ett stycke bortom Virserum, nära våra dagars Hultsfred], därest han sökte en gammal hustru om råd för ... dess boskap, som så vantrivts, att därpå få bot, men hennes namn vet han ej. Till Koppramåla kom han om morgonen, och [natten innan] låg han i Gnöttlerum, och förra natten i Källeflaga i Åseda socken, hos en bonde som hade litet rött skägg och menas heta Nils Nilsson, och på hemresan låg han i ett torp emellan Häradsskögle och Klemetsskögle, sedan en natt i Stora Äskås i Sjösås socken. ... Nils bedyrar på rättens tillfrågan att han intet talte med denna Maria i Åseda socken.

Rätten tog också del av en skriftlig redogörelse där fru Rosenblads man, kapten Sven Bock, beskrev ett förhör som herrskapsparet tidigare hade hållit med de anklagade tillsammans med kyrkoherden i Dädesjö, Petrus Hemmingius. Enligt Bock hade Maria ”bekänt sig hor begått med Nils Trulsson, som ock själv det tillstått [erkänt] för dem”. Nils skulle dessutom ha erbjudit herrskapet en halv tunna korn för att få saken nedtystad. Inför rätten nekade Nils alldeles till att han skulle ha gjort någon sådan bekännelse, och korntunnan hade inte varit en gåva utan något som kaptenen hade bett om och betalat för.

Till 1698 års vinterting lyckades tingsrätten äntligen få Maria själv att inställa sig. Hon nekade till att ha haft med männen ifråga att göra, och till att hon skulle ha bekänt något sådant samröre inför fru Rosenblad och kyrkoherden. Fruns anklagelser berodde enligt Maria på ren illvilja.

Men Anders Ringius, kaplan i Dädesjö, hävdade att Maria ”i all sin tid fört elakt och horaktigt leverne”. Och beträffande Nils Trulsson sade han ”att rykte står i hela Ramnåsa by, att Nils tillbjudit vilja övertala åtskillige hustrur till bedriva slik otukt med sig”. Lisbet Gummesdotter i Mästreda, Kerstin Toresdotter i Möcklehult och Ingrid Nilsdotter i Ramnåsa hade alla skriftligen vittnat om att de blivit utsatta för sådana närmanden.

Fru Rosenblad sade dessutom att Nils hade erkänt sitt samröre med Maria för en granne i Ramnåsa, korpral Per Olofsson, och att han hade bett denne söka upp Maria och fråga om hon hade bekänt horet inför frun. Korpralen förhördes nu av rätten och bekräftade 

att Nils Trulsson kom till honom i skogen och bad honom gå till Stora Vret till Erik Håkanssons hustru Maria och fråga henne huruvida herrfolket kunde tillägga [beskylla] och bevisa att Nils haft umgänge med Maria, och huruvida Maria det för frun bekänt, vilket han gjorde, och [då] svarade Maria att hon intet kunde slippa frun förrän hon skulle bekänt, näml. att hon haft umgänge med Nils.

Maria medgav att Per Olofsson hade kommit till henne. Han hade sagt ”att hon måtte väl bekänna det för honom, ty Nils Trulsson hade det bekänt, och var hans goda vän”. Men hon nekade till att hon själv hade bekänt umgänget. Och Nils Trulsson nekade till allt, såväl till att ha erkänt något inför Per Olofsson och bett honom gå till Maria som till att ha gjort närmanden till andra hustrur.

Nils lät i stället inkalla två grannar från Ramnåsa, Anders och Bengt Torsson, som vittnade till hans försvar. De hade deltagit på det slåtteröl där umgänget mellan Nils och Maria påstods ha ägt rum, och de kunde berätta
”att Nils följde dem dit och dädan igen om kvällen och [att de] intet sågo någon odygd med honom”.

Slutligen ”innehades Nils Trulssons hustru, Kerstin Svensdotter, som varit gift med honom i 8 år och hava 3 barn samman nu i livet och 2 döda, och tillfrågades om hon har någon misstanke på sin man, att han haft något olovligt umgänge med Maria?” Nej, hon höll honom alldeles fri, och hon bad för honom.

Med detta avslutades förhören, varefter ”rätten företog sig denna sak att överväga”. Varje enskild nämndemans bedömning återges i det nästan trettio sidor långa protokollet över rättegången. Problemet var att väga de besvärande vittnesmålen mot bristen på konkreta belägg och de misstänktas envisa förnekande av skuld inför rätten. En av nämndemännen sade att ”han suttit i rätten i 35 år och aldrig hört så svår sak”.

Anders Jonsson var för sin del 73 år gammal, och samtliga i nämnden menade att de inte skulle haft en tanke på att fälla honom ”om icke Hr kyrkoherdens och länsmans edliga vittnesmål varit, emedan Anders alltid väl och i största sämja levat”. Men Anders hade inte kunnat eller velat svära sig helt fri från olovligt umgänge med Maria när han förhördes av kyrkoherden och länsmannen, och han hade medgett att han hade varit hemma hos henne upprepade gånger. Tingsrätten ansåg sig därför inte kunna fria Anders och Maria från ”denna grova missgärning och hordomslast”, och ”till följe av Guds lag” kunde den därmed inte heller befria dem från dödsstraffet.

När det däremot gällde Nils Trulsson fann rätten inte tillräckligt ”kraftiga och giltiga skäl” att döma honom skyldig mot hans envetna nekande. Han gavs i stället möjlighet att svära sig fri genom avläggande av ed.

Målet avslutades med att tingsrätten hänsköt hela ärendet till hovrättens ”nådrättvisa skärskådande och omprövande”. Jag vet inte vad detta ledde till, men dödsdomar för horsbrott omvandlade hovrätten i de flesta fall till dryga bötesstraff.

Källor:

Mantalslängder från Sjösås och Dädesjö.

Drev LIb:1, s. 375.

Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAAAD:61 (1695), bild 590; (1697), bild 1850, 1940 och 2270; EVIIAAAD:62 (1698), bild 8o och 400.

Av Claes Bernes

Till antavlan | Hem