Maria Jonasdotter i Jät (1699–1756)

Brud vid elva års ålder

Nyårsdagen 1711 gifte sig Maria Jonasdotter, som bodde i Nöbbele Ringagård i Jäts socken söder om Växjö. Brudgummen hette Jon Gudmundsson och var ungefär trettio år gammal. Men hur gammal var bruden?

I vigselnotisen från Jät betecknas Maria som "unga pigan". 

Marias föräldrar var Jonas Aronsson, som senare blev nämndeman, och Elisabet Knutsdotter Ring, dotter till tullskrivaren Knut Ring i Ronneby. De hade gift sig 1693. Under de följande åren hade de fått tre barn, Knut, Nilla och Sven, men inget av dem överlevde mer än några månader.

Maria själv saknas i dopboken från Jät. Sådant är inte alldeles ovanligt – det hände ibland att prästen eller klockaren av en eller annan orsak försummade att anteckna något enstaka dop. Den förklaringen duger dock inte i det här fallet, eftersom det helt enkelt inte ryms fler födslar mellan föräldrarnas tre första barn.

Men under åren 1699–1703 har dopboken ifråga en lucka – från den tiden finns inte ett enda dop noterat. Av allt att döma var det någon gång under de åren som Maria föddes. Med tanke på att brodern Sven kom till världen i april 1698 kan hon knappast ha fötts tidigare än på hösten 1699. Det skulle betyda att hon på sin höjd var elva år gammal när hon gifte sig, kanske rentav ännu något yngre.

Slutsatsen kan verka orimlig, men det finns flera indikationer som pekar i den riktningen:

1. Fastän Maria gifte sig i januari 1711 fick hon inte sitt första barn förrän i april 1716.

2. I noteringen om hennes vigsel kallas hon ”unga pigan”, en beteckning som annars knappast alls förekom i vigselboken – den normala benämningen var ”pigan”.

3. När Maria avled år 1756 uppgavs hon i dödboken ha varit 57 år gammal.

Att gifta sig innan man var vuxen gick emot 1686 års kyrkolag, som fastslog att ”varken man eller kvinna [skall] gifta sig, förr än de äro komne till laglig och mogen ålder”. Men lagen angav ingen bestämd ålder då man ansågs vara mogen. En sådan gräns infördes först med 1734 års lag (där den sattes till 15 år för kvinnor och 21 år för män).

Och trots allt förekom det att både pojkar och flickor gifte sig redan i de nedre tonåren, även om det hörde till rena undantagen. Möjligen var det något vanligare i just den här trakten än på andra håll. Tingsrätten i Kinnevalds härad, dit Jäts socken hör, beklagade sig år 1621 över att det ”här vid gränsen” (mot Danmark) finns ”en stor osed, att de gifta deras barn, så små och unga, att de icke veta eller förstå kunna, vad äktenskapet är”.

Att Maria inte tycks ha varit mer än elva år gammal när hon gifte sig måste ändå betecknas som exceptionellt, inte minst med tanke på att maken var så mycket äldre – i de fall där bruden var mycket ung gällde ofta detsamma även för brudgummen.

En förklaring kan eventuellt vara det faktum att åtskilliga år passerade efter Marias födelse utan att föräldrarna fick flera barn, trots att de fortfarande var ganska unga. Eftersom alla de äldre syskonen låg i graven hade de bara Maria kvar i livet, och när uppåt tio år hade gått utan ytterligare tillökning i familjen kan de ha börjat misströsta om att det någonsin skulle bli av. Elisabet var vid det laget i 35-årsåldern och Jonas ungefär 40.

Kanske ville de i det läget försäkra sig om att gården skulle förbli i släktens ägo genom att få dottern gift med en man som bosatte sig där och var fullt arbetsför redan från början. År 1709 ingick de ett avtal med Jon Gudmundsson om att han skulle få köpa gården, och möjligen blev det redan då överenskommet att han skulle gifta sig med Maria. Föräldrarna kunde ju inte veta att de sedan faktiskt skulle få ytterligare två barn, födda 1713 och 1717.

Såväl Maria som hennes make och föräldrar blev hur som helst kvar i Nöbbele Ringagård livet ut. Maria och Jon fick tre barn tillsammans: Anna, Johanna och Per, födda 1716, 1719 respektive  1723.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Jät (särskilt C:1, s. 137, 169 och 337).

Kinnevalds häradsrätt AIa:5, s. 485 (1720).

Malin Lennartsson: ”Barnhustrur eller mogna brudar? Nya perspektiv på giftermålsmönster i svensk stormaktstid”, Scandia 78, s. 86–127 (2012).

Av Claes Bernes

Till antavlan | Hem