Måns Staffansson i Fagrasjö (1670–1756)

Vittne till prästens dråp

Måns Staffansson bodde hela sitt liv i Fagrasjö i Älmeboda socken i sydligaste Småland. Hans far och farfar hade varit nämndemän, och själv var han välbeställd bonde med gott anseende. År 1695 gifte han sig med Karin Persdotter från Bänkeboda, som härstammade från släkter med stort inflytande i trakten, bland dem Hane- och Korpesläkterna.

I fyrtioårsåldern, kring 1710, utsågs Måns till kyrkvärd. I den sysslan, som han behöll i närmare trettio år, fick han åtskilligt att göra med församlingens kyrkoherdar, först Magnus Megalinus och sedan dennes efterträdare Laurentius Rimmius. Den sistnämnde fick ämbetet mer eller mindre i arv – både fadern Carolus Rimmius och farfadern Laurentius Arvidi Rimmius hade tidigare varit kyrkoherdar i Älmeboda.

Den 22 maj 1727 fick Rimmius bud om att en av församlingens medlemmar, en änka i Smedjemåla, låg för döden. Det var annandag pingst, men efter gudstjänsten, vid tretiden på eftermiddagen, gav han sig dit för att ge henne nattvarden. Som sällskap tog han med sig Måns Staffansson, som bodde åt samma håll.

Med sig tog Rimmius också sin bössa ”i tanke om under vägen någre vargar skulle synas eller träffas, han då kunde slå efter och skrämma dem bort”. Han hade ”i ungdomen övat sig något på jakt och skjutande, samt för 4 år sedan därmed dödat en varg”.

När Laurentius Rimmius och Måns Staffansson återvände från Smedjemåla började det efter hand skymma. Halvvägs tillbaka till Älmeboda, i trakten av Stänkelsmåla, tyckte de sig se att något rörde sig i buskarna bredvid vägen, något som Måns till en början trodde kunde vara en hjort ”men sedan tycktes alldeles likna ett grått odjur med raggig rumpa och Hr. Magistern sade vara en varg”,

varföre Hr. Magistern på hästen sittandes tog till sin ... medbragte bössa och sköt hastigt efter dit som såg röra sig och skymta i skogen. Så snart skottet var förbi red Måns i Fagrasjö fram att se om det träffat, då han blev varse vallgossen Nils Isaksson i Stänkelsmåla ... sedan skottet träffat honom löpa tillbaka utur skogen tvärt över vägen pass 40 steg, därest han stupade omkull vid en granbuske, varpå Måns i Fagrasjö ... steg av hästen, gick till gossen och fick honom i famnen, sägandes: intet blev du skjuten, Nils lille, men han förmådde intet svara, utan kastade litet upp och därpå strax avsomnade.

Hr. Magistern, som än satt på hästen och icke var framkommen, frågade Måns om han såg något bliva skjutet? vilken svarade: intet annat än en liten gosse Gud bättre här ligger, varöver han alldeles förhäpnade och med många tårar ... beklagade sin stora olycka, och bad Måns gå fram till den förolyckade gossens fader, Isak Persson i Stänkelsmåla, samt berätta honom denna bedrövliga händelsen.

Vallgossen, som var 13 år gammal, hade träffats strax ovanför vänstra bröstvårtan – bara med ett hagel, men han hade ändå snabbt förblött.

Ett par veckor efteråt hölls på Rimmius egen begäran extra ordinarie ting om händelsen. Rimmius beskrev det inträffade och uttryckte förhoppningar om att ”denne vådesamma händelse hos höga överheten med nåd och mildhet anses och behjärtas”. Han underströk att det hela hade varit en ren olycka men antydde att vallgossen hade bidragit till den genom att gömma sig i buskaget – Rimmius påpekade att ”en del enfaldige barn och vallhjon likasom den avlidne gossen hava den oseden och vanan det de smyga och löpa i buskar och skogen, när någon av condition [rang] eller främmande framreser eller möter dem”.

Måns Staffansson framträdde som vittne och bekräftade till alla delar kyrkoherdens berättelse. Han framhöll också att ”att vargarne, Gudi klagat, alltför mycket inritat [inrotat] sig i orten, så att de dagligen icke allenast göra skada, oaktat skallgång hålles, utan på alla vägar och i skogarne synas och visa sig”.

Häradsrätten noterade därtill att

den förolyckade gossens föräldrar Isak Persson och Kerstin Nilsdotter i Stänkelsmåla, ärligt och beskedligt folk, beklaga väl mycket deras k. barns hända död och olycka, men varken vilja eller kunna giva deras av dem och rättens ledamöter för dess lärdom, uppbyggliga leverne och gudliga vandel mycket berömda själaförare [själasörjare] ringaste skuld att vetandes eller med vilja hava ihjälskjutit deras unge son, utan alldeles bifalla att det skett av pur våda och förblindelse, varföre de icke heller velat emottaga en 20 daler silvermynt som Hr. Magistern till deras soulagement [lindring] dem tillbjudit.

Tingsprotokollet ägnar stort utrymme åt hur Laurentius Rimmius ”för dess lärdom, härliga gåvor, oförargliga uppförande och skickliga väsende förvärvat sig allas gunst”. Häradsrätten uttryckte närmast beklagande över att behöva döma honom för vådadråp i enlighet med dråpbalken, och straffet blev lindrigt – 5 daler i böter. Hovrätten, som senare fick ta del av domen, var inte lika vördnadsfull utan höjde bötesbeloppet tiofalt, till 50 daler.

Källor:

Kyrkoarkivalier från Älmeboda.

Göta hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAABA:668 (1727), bild 1760.

Karl Olin, Älmebodaboken 1977.