Lars Nilsson i Björneke (1700–1773)

Misstänkt för hjortjakt

Vintern 1730 hörde skogvaktare Peter Stödberg i Åseda ett rykte om att någon hade skjutit en hjort. Sådant var olagligt – hjortar räknades i likhet med älg och rådjur till ”högdjuren”, vilket betydde att kungen och hans folk hade ensamrätt till dem. Händelsen sades ha ägt rum i Björneke i Herråkra socken öster om Växjö, och enligt ryktet var det en bonde vid namn Per Eriksson som hade fällt hjorten.

Stödberg stämde Per Eriksson till Uppvidinge härads vinterting, och därtill en Anders Håkansson som uppgavs ha bevittnat det inträffade. Ingen av dem infann sig till tinget, men de kallades på nytt till efterföljande sommarting. Dit blev också Lars Nilsson instämd. Han var granne till Per Eriksson i Björneke och misstänktes nu för delaktighet i brottet. Enligt protokollet från sommartinget

infinner sig Per Eriksson i Björneke tillika med vittnet Anders Håkansson ibm, den förra för det han skall dödat en hjort, och ursäkta bägge sitt uteblivande, emedan de tjänt på en kolmila, som de icke utan dess fördärvande kunnat övergiva, varandes även Lars Nilsson i Björneke för misstankar om samma högdjurs fällande instämd; och emedan Per Eriksson härtill nekar, så vittnade Anders Håkansson i Björneke uppå avlagd ed, utan jäv, att han intet vet mera härom, än att ryktet gått det desse personer skolat skjutit en hjort, men sådant varken hört eller sett.

Lars tillstår [medger] så vida detta angivande, att han tillika med soldaten Anders Sellman för Björneke, nu kommenderad till Karlskrona, i vintras ett år sedan funnit en dödad och av vargar ihjälriven hjort uti Björnekes gärde, varandes allt köttet uppätet undantagandes halsen, varigenom detta rykte skall utkommit, viljandes Lars med ed erhålla [styrka] att således är passerat, och kan visa rum och ställe var sådant skett, men Per har sig ingenting härom bekant, tillståendes skogvaktaren att han tillförne ej hört el. fått veta att sålunda härmed skall förevetta [förhålla sig], och emedan soldaten icke på år och dag kommer från sin kommendering och skogvaktaren påstår [begär] slut i saken; fördenskull som eden bör fästas å ena och gångas å andra ting, så vill tingsrätten den samma edgång tillåta, varigenom de till dess avläggande nästa ting kommer att instämmas.

Vid 1730 års höstting infann sig därför Lars Nilsson och Per Eriksson i Björneke för att avlägga sin ed,

vilken de efter anständig [vederbörlig], till dem gjord förmaning att akta dig för själevåda, med hand å bok avlagde, att de intet skjutit den hjort, som de av vargar funnit vara ihjälriven, och skogvaktaren dem instämt för.

I och med detta ansåg sig tingsrätten kunna befria dem från skogvaktare Stödbergs anklagelse och åtal.

Källor:

Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAABA:756 (1730), bild 2510, 2770 och 3130.

Av Claes Bernes

Till antavlan | Hem