Erik Persson i Korrö

Länsman och dödsdömd två gånger om

Erik Persson föddes i Svartabäck i Linneryds socken, sannolikt på 1590-talet. Han tillhörde den så kallade Hanesläkten, en vittförgrenad och inflytelserik bondesläkt i Linneryd och grannsocknen Älmeboda. Tillnamnet Hane användes av många i släkten, bland dem Eriks far Per Hane, men inte av Erik själv.

Flera i Hanesläkten framträdde flitigt inför rätta, antingen som brottsmisstänkta eller som lagens väktare i egenskap av länsmän eller fjärdingsmän. Erik Persson uppträdde i båda de rollerna.

Kring 1620 flyttade Erik ett par kilometer norrut från Svartabäck, över gränsen till Älmeboda socken. Där, vid Ronnebyån, låg Korrö kvarn. Kvarnen ägdes av kronan, men Erik arrenderade den och påbörjade en verksamhet som mjölnare.

Vid ungefär samma tid gifte han sig med en kvinna vid namn Elin och bildade familj med henne. Det hindrade inte att han under de följande åren inledde minst en utomäktenskaplig förbindelse, kanske flera.

Vid det ting som Konga häradsrätt höll i november 1632 ”fördes för rätta en löskona, Gertrud Nilsdotter i Stenvärmsholm, vilken haver ett barn under bältet [är gravid] och bekänner det en gift skattebonde, Erik i Korrö, är barnafadern, det Erik i Korrö bekänner”. Det gick dessutom ”ord och rykte i bygden” att Gertrud en gång tidigare hade varit med barn och att hon då ”genom okristligt medel” hade gjort sig kvitt det.

Som läsövning återges här inledningen av protokollet som Konga häradsrätt år 1632 förde över rättegången om Eriks utomäktenskapliga förbindelse med Gertrud Persdotter. Jag tolkar texten så här:

Samma dagh fördees För Rätta een LösKånna Gertrudh Nillsdåddeer i Steenwarshållm huilcken haffer Ett Barn under Belltett, och Bekienner, dett een gift Skattebondhe Erich Korre ähr Barnefadheren, Tett Erich i Korre bekienner. Nu ähr Ordh och röhtes i Bygdhen, Det förbenembdh LösKånna gertrudh skall Till föreendhee hafua waredt medh Barn, och Igänom Oskristeligh medell det qwitt gånget ...

Gertrud bekände att Erik även den gången var far till barnet, och hennes styvfar i Stenvärmsholm bekräftade att ”Erik i Korrö haver bolat med Gertrud i två år”. Enligt Gertrud gav Erik henne en riksdaler när hon var i fjärde månaden och sade att det vore gott och väl om hon kunde bli av med barnet. Hon sände då bud till en fosterfördriverska, en kvinna som i rättens protokoll genomgående benämns med öknamnet ”Brusakittan”.

Även Brusakittan var nu ställd inför rätta. Enligt hennes bekännelse hade hon infunnit sig i Stenvärmsholm, utlovad en riksdaler som ersättning för sin insats. Hon fördes till ett loft där Gertrud väntade, skräckslagen inför vad som skulle komma. Brusakittan tröstade henne med orden ”jag haver skilt Kerstin i Asgunnamåla vid barn, och hon är lika god och intet skadad till hälsan, därföre frukta dig intet”. Sedan hon hade stuckit upp en vässad pinne i Gertruds underliv ”gick allt av med blod, och ingen skapnad syntes”. På så sätt blev Gertrud ”buken kvitt”.

Erik erkände faderskapet också i det fallet, men han nekade ”på det häftigaste” att han hade haft med fosterfördrivningen att göra. Han svor på att om ”Gertrud något barn ombragt [bragt om livet] haver, det är hennes gärning och han vet där intet av”, och Gertrud bekräftade att Erik inte hade gått närmare in på hur hon borde gå tillväga.

Av förhören med Brusakittan framgick att hon genom åren hade utfört minst sju andra aborter på samma sätt som med Gertrud. Hon hade lärt sig konsten av en kvinna i Danmark. I några av fallen hade ingreppet genomförts så sent i graviditeten att barnet var näst intill fullgånget.

En änka i Häggesmåla, kallad ”Skattekittan”, hade fått Brusakittans hjälp vid två tillfällen. Detta hade hänt ett tiotal år tidigare, och Brusakittan berättade att ”hon fick för sitt omak ett par nya skor och ett litet fläsk”. Vid nästföljande ting, i februari 1633, förhördes även Skattekittan, som ”godvilligen bekände” att

det första barnet Brusakittan skilde henne vid hade varit kvickt [visat livstecken] 7 veckor och att Joen Kampe var barnafadern. ... Det andra barnet bekänner hon att Erik i Korrö skall vara fader åt. Och säger att det icke hade liv utan gick med blod sin kos. Men hon bekänner att Brusakittan båda gångerna brukade samma medel med henne som förbemält är. ...

Då blev Skattekittan tillfrågad genom vad tillfälle Erik i Korrö henne umgått hade. Då berättar hon sålunda att en söndagsafton kom Erik i Korrö och Sven Ring i Bastanäsmåla dit överdruckna, och de lade sig på en säng tillhopa med kläder, Sven Ring vid väggen och Erik vid sängestocken [sängkanten]. Och Skattekittan bekänner att när Sven var somnad gick hon obeden [oombedd] till sängen, och Erik tog henne om livet och hon lade sig på stocken hos honom och genast blev med barn. Och han rörde henne aldrig mer, varken förr eller sedan. Men Erik svär att han henne intet rörde, ej heller talade vid henne om sådant i hela sin livstid. ...

Denna berättelsen tycktes denna ringa rätten vara lik både lögn och sanning. Men hon bekänner där bredvid att hon aldrig nämnde åt Erik att hon havandes var och att han aldrig var i råd och dåd att förgöra fostret. Detta skall vara skett 10 eller 12 år sedan och så länge varit dolt.

I det här fallet ansåg sig häradsrätten tills vidare inte kunna fälla Erik mot hans nekande, och man gjorde därför ”med den domen uppskov till en framdeles bättre bekännelse”. Men Brusakittan blev ”dömd ifrån livet under eldsstraff” som följd av sin bekännelse att ”hon i moderlivet haver fördrivit och mördat 8 menlösa barn”. Hon skulle alltså brännas på bål. Samma straff utmättes för Skattekittan och en annan kvinna som med Brusakittans hjälp hade gjort sig av med ett barn mot slutet av en graviditet.

Fyra av de andra kvinnor som blivit hjälpta på samma sätt hade flytt till Danmark när Brusakittan sommaren 1632 blev tillfångatagen för att ställas inför rätta. Till Danmark var det inte långt på den tiden – Blekinge var fortfarande danskt, och Älmeboda socken gränsade dit. Häradsrätten fick nöja sig med att om kvinnorna ifråga ”kunde fås igen” skulle de rannsakas och dömas.

Vad gällde Gertrud Nilsdotter, som hade gjort sig kvitt sitt första barn med Erik Persson, ansåg rätten att ”oansett hon haver varit på en vrångvis väg” fanns det inte skäl att betrakta henne som mörderska, eftersom fostret ännu inte hade börjat visa livstecken när aborten ägde rum.

Med stöd av Guds lag dömde häradsrätten å andra sidan såväl Erik som Gertrud till döden för de horsbrott som båda hade erkänt: ”Den som hor bedriver havit med någon mans hustru han skall döden dö, både horkarlen och horkonan, därföre att han med sin nästas hustru hor bedrivit haver.”

När det gällde så här stränga straff skickade häradsrätten alltid sina domslut vidare till högre instans, hovrätten, för att inhämta dess bedömning av saken. I många fall ledde detta till att häradsrättens dödsdomar i praktiken inte verkställdes utan ersattes med exempelvis fängelsestraff eller böter.

För Skattekittans del inskränkte sig strafflindringen till att hon slapp brännas på bål men i stället dömdes till halshuggning. När Konga häradsrätt några månader senare sammanträdde på nytt, i juli 1633,

fördes Skattekittan för rätten sedan hon visste att hon efter den höglovliga konungsliga hovrätts resolution, daterad i Stockholm den 2 maj, skulle dö och var absolverad [syndaförlåten] och Erik i Korrö stod henne till svars. Då står Skattekittan [fast] på sin bekännelse och haver härpå anammat sakramentet och vill ock härpå dö att Erik i Korrö var barnafadern ... men Erik svär tvärt emot och nekar till gärningen och svär att han henne aldrig hävdat hade, annat vill han intet bekänna. På denna bekännelse gick hon till döden och stod fast i samma bekännelse sedan hon hade lagt sig ned till stocken. Men detta oaktat nekar Erik i Korrö på det högsta till gärningen och hävden.

Erik gick därmed fri i det fallet. Dödsdomarna för hans och Gertud Nilsdotters båda horsbrott omvandlades till böter, som dock blev skyhöga: 240 respektive 120 daler. Det var belopp som man kunde köpa en gård för.

Att Erik trots allt förblev en ansedd man framgår av att han bara några år senare utnämndes till länsman. I den sysslan bidrog han under många år till upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet i bygden, men 1649 blev han återigen själv anklagad för ett allvarligt brott.

Erik hade blivit osams med sin styvfar, Peder Andersson, beträffande arvet  efter fadern Per Hane, som hade avlidit redan 1603. Samma dag som häradsrätten i Eriks och styvfaderns närvaro tog upp arvstvisten mellan dem mottog rätten ett brev från landshövdingen, som hade fått höra att ”en länsman Erik Persson i Korrö ... skall för en tids förlopp uti ölsmål slagit sin styvfader ... med en kniv i bröstet så att blod i många mäns närvaro utrann”.

Häradsrätten förhörde dem båda och noterade följande:

Bägge parterna, både fadern och sonen, viderkännas parlamentet [medger bråket], därföre behöves föga vittne, ty slagsmålet och trätan är förorsakat av det gamla arvet de sins emellan haft haver. Länsmannen förskräckligen svär att han icke hade ämnat sin styvfader det slaget, utan kom sig i stor galen hastighet, menandes intet så argt [illa] som skadan sedermera hände. Fader Peder haver låtit sig strax förlika efter[som] skadan icke så omycket stor var, ty beder han ganska ödmjukeligen för sin styvson Erik att nåder måtte honom bevisas.

Men styvfaderns vädjan lämnades utan avseende. Häradsrätten var ålagd att döma enligt Guds ord, närmare bestämt de som står i Tredje Mosebok (Leviticus), och därmed var saken klar: ”Efter[som] här är offentlig bekännelse och gärning blev han avsagd från livet. Levit. 20 kap.: Den som slår sin fader och moder skall döden dö.”

Likafullt överlevde Erik i Korrö uppenbarligen även sin andra dödsdom, för efterföljande tingsprotokoll har ingenting mer att säga om saken. De visar i stället att Erik fortsatte sin gärning som länsman och hade kvar den sysslan långt in på 1660-talet. Han avled i slutet av det decenniet och ligger begravd vid östra kyrkgaveln på Älmeboda gamla kyrkogård.

Läs mer om sexualbrott på 1600-talet!

Mer om Korrö finns att läsa i ”Korrö kvarn och gård i forna dagar” av Helge Medin (i Linnerydsboken 2012).

Källor:

Mantalslängder för Älmeboda.

Konga häradsrätt AIa:1 (1632-1633), bild 1870 och 1940.

Göta hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAAAD:9 (1632-1633), bild 268 och 295; EVIIAAAD:15 (1649), bild 193.