Erik Jonsson och Elin Jönsdotter
på Kråkenabben
Getägare i slutet av 1600-talet
”Då tog Nils Ring Eriks hustru i sitt skepp, och Erik på Nabben rodde allena, i mening att söka upp geten.”
En del formuleringar i 1600-talets domböcker sätter fantasin i rörelse. Den som återges ovan finns i protokollet från 1671 års höstting i Kinnevalds härad i södra Småland. Tre personer hade alltså rott ut för att leta efter en get som försvunnit under mystiska omständigheter. ”Skeppen” som de färdades i var enkla stockbåtar (ökstockar) tillverkade av urholkade ekstammar. Platsen var Vederslövssjön en dryg mil söder om Växjö.
Nils Ring var nämndeman i häradet, och när han framträdde vid tinget förklarade han hur det hela hade börjat:
Berättar det uti hans äng nu sist i höst fanns en [ihjäl]slagen get vara nedergraven och fötterna voro vända uppför. På en lördagskväll fants geten av Nils Ring och hans hustru. Häröver de blevo högt bekymrade. ... Söndags morgon efter predikan på kyrkogården sade Nils till Jon Bosson och sina grannar, begärde att de ville följa honom ut på ängen i mening att låta syna geten. Då de framkommo var geten borttagen.
Till de bönder i grannskapet som hade getter hörde Erik Jonsson och hans hustru Elin Jönsdotter på Kråkenabben, en udde vid Vederslövssjön. Kunde de möjligen ha något med saken att göra?
Jon Bosson gick till Nabben och satte sig på sätet, och frågades Eriks hustru på Nabben om de hava mist någon get. Så svarade hon ”Ja”. Jon frågade huru den geten var, svarades ”Grå”. Jon frågade ”Var är geten?” ”Jag hov henne i sjön.” Jon frågade ”Var är huden?” Svarades ”Hänger i loftet till syna.” Därmed gick han hem, sade för Nils Ring det han försport hade.
Måndags morgon rodde Erik i Klockaregården, Nils Ring och sonen Johan till Nabben. Då slog Erik [gräs] på en udde straxt vid sjön. Nils uppskickade Erik i Klockaregården upp till Erik och talade honom till om bemälte get, och sade: ”Där något i oförstånd vore gjort kan väl bättras.”
Eriks hustru hade sänkt geten i sjön med en sten, men en
granne
till paret hade efteråt sett kadavret flyta omkring i vattnet. Det var
av den anledningen som Nils Ring, Erik och hustrun nu rodde ut för att
söka efter geten. Men sökandet blev resultatlöst, och ingen kunde
avgöra om det skinn som
Erik och Elin hade på loftet och sedan visade upp för rätten kunde ha
kommit från geten som Nils Ring hittade på sin
äng. Erik begärde i det läget att få svära sig fri från alla
anklagelser
om att ha med det mystiska fyndet att göra:
Erik i Nabben fäster ock 12-mannaed att hans dödblivna get ej blev nedergraven i Nilses äng, ej heller är det framburna skinnet av annat kreatur än det som sänktes i sjön.
Tolv personer, bland dem Erik själv, intygade vid nästföljande
ting att
han var en rättskaffens person, och på den grunden friade häradsrätten
honom och hustrun från varje misstanke i saken.
I början av 1680-talet behövde Erik Jonsson tillverka en ny stockbåt. Alla ekar tillhörde kronan, men Erik fick särskilt tillstånd att skaffa sig det material som krävdes:
Beviljas å H:s Kongl. Maj:ts Nådige behag Erik Jonsson i Kråkenabben på sockenallmänningen nedhugga emot vedergällning i anledning av Skogsordningen till en ökstock en toppforn [i toppen förtorkad] ek.
Stockbåten på bilden påträffades på 1940-talet i Nybrotrakten.
Erik Jonsson hade vuxit upp i Vederslövs kyrkby, men några år
in på 1660-talet, då han var i trettioårsåldern, hade han flyttat ut
till Kråkenabben. Enligt en anteckning från 1668 var detta ”ett elakt
hemman” med ”skadelig åker, både i våto och torro”, men bedömningar av
det slaget förekommer ofta i domböckerna. Syftet med dem var att
reducera kronans krav på skatt från gårdarna ifråga.
Med Elin Jönsdotter fick Erik sonen Jöns och döttrarna Elin
och Gunnel. Hustrun avled 1687, men Erik gifte sedan
om sig med Märit Persdotter och fick med henne ytterligare sex barn.
Själv avled han år 1701, 67 år gammal.
Källor:
Kyrkoarkivalier och mantalslängder från Vederslöv.
Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län
EVIIAAAD:21, bild 3570 (1668); EVIIAAAD:22, bild 150 och 170 (1671)
samt bild 280 (1672); EVIIAAAD:43, bild 1040 (1683).
Av Claes Bernes
Till antavlan | Hem