Erik Eriksson ( –1711)Ryttarkorpral i BoatorpErik Eriksson hörde till en aktad och välbärgad bondesläkt i Boatorp i Hornaryds socken öster om Växjö. Hans farfar var länsman, och dennes farfar var av allt att döma en skattebonde vid namn Sven Klint som under första hälften av 1500-talet bodde i Boatorp. Namnet Klint fick senare spridning bland Svens efterkommande, men först efter flera generationer. Erik Eriksson använde det inte för egen del, men det antogs av alla hans söner. År 1646 nämns Erik för första gången i efterlämnade dokument. Av räkenskaperna för Hornaryds kyrka framgår att han då liksom med fadern Erik Nilsson skänkte ”rävepenningar” till kyrkan. Det var skottpengar på räv och andra större rovdjur, och uppenbarligen var det brukligt att man överlät de pengarna till kyrkan. Kyrkoräkenskaperna från Hornaryd är i själva verket den främsta källan till information om Erik Eriksson och hans leverne. Han skänkte påfallande ofta pengar till kyrkan, och hans gåvor var större än de flesta andras – det är tydligt att han hade det gott ställt. Många av gåvorna överlämnades vid helger eller högtidsdagar, såsom jul- eller nyårsdagar. Sedan Erik hade gift sig brukade han därtill – liksom många andra – skänka en slant när hustrun blev kyrktagen. När kvinnor hade fött barn fick de till en början inte gå i kyrkan eftersom de ansågs vara orena, men kyrktagningen (eller kyrkogången), en ceremoni som ägde rum några veckor efter nedkomsten, innebar att de välkomnades tillbaka. Det var också brukligt att man lämnade en donation till kyrkan, ett så kallat testamente, när ett barn eller någon annan släkting begravdes.
Från och med år 1648, då Erik antogs som ryttare i Smålands kavalleriregemente, har kyrkoräkenskaperna dessutom en del att berätta om hans krigstjänst. Det året gav han en slant till kyrkan när han lämnade hemmet för att ”resa på tåg” (det vill säga krigståg), och ytterligare en när han i augusti avseglade med regementet från Kalmar till Tyskland. Erik kom på det här sättet att delta i avslutningen av trettioåriga kriget, och först efter två år återvände han till Sverige. Även hemkomsten markerades med en gåva till kyrkan. När Erik 1653 gifte sig med Maria Persdotter hade han nyligen bosatt sig på en gård i grannbyn Klackhult som också hörde till släkten, men han var snart tillbaka i Boatorp. Kyrkoräkenskaperna vittnar om att paret fick sitt första barn på senvintern 1655, men i maj samma år kommenderades Erik på nytt ut i fält. Nu handlade det om Karl X Gustavs polska krig. I juli 1656 erövrades Warszawa av den svenska armén efter ett tre dagar långt slag. När Smålands kavalleriregemente ett par veckor efteråt mönstrades i den polska huvudstaden noterades Erik som ”dismunderad”, vilket sannolikt betyder att han hade blivit av med sin häst. Samma år skickade han bud från Polen hem till hustrun att hon skulle ge pengar till kyrkan. Erik blev kvar på kontinenten även följande år, och det mesta talar för att han då deltog i kungens och regementets marscher, först mot gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland och sedan mot Danmark, där den svenska armén i februari 1658 tågade över Bälten och tvingade danskarna att sluta fred. I april 1658 var Erik hemma igen efter nästan tre år på krigståg. Bara några månader senare inledde Karl X Gustav ett förnyat angrepp på danskarna, med sikte på att besegra dem i grunden, och Eriks vistelse i hemmet blev därför kort. Redan på hösten samma år var han tillbaka i Danmark. Hustrun Maria var ensam på nytt, och i maj följande år miste hon ett barn. Då hade hon nyligen fått veta maken fortfarande var i livet, men först i augusti 1660 var Erik tillbaka i Boatorp. Under drygt ett decennium rådde därefter fred i Sverige. Då
och då under 1660-talet och början av 1670-talet mönstrades
kavalleriregementet i Växjö, Vetlanda eller Eksjö, men i övrigt kunde
Erik ägna sig åt gårdsbruket i Boatorp. Där kunde han ha fått en tryggare och stabilare tillvaro än på länge, om det inte hade varit för den brand som drabbade gården i mars 1666. Vid det årets vinterting i Uppvidinge härad noterades om ryttaren Erik Eriksson i Boatorp ”den stora skada han i fredags 8 dagar sedan uti den starka blåsten genom en häftig vådeld haver tagit, då mest hela gården avbrändes, och han miste allt det han åtte [ägde], undantagandes någre kreatur som han fick undan”. Men husen gick att bygga upp igen, och sex år senare kunde
Erik
slutföra en långvarig och komplicerad process som innebar att han köpte
eller bytte till sig fem helsyskons och tre halvsyskons arvslotter i
Boatorp. Tillsammans med hustrun blev han därmed ensam ägare till den
halva av gården som föräldrarna hade innehaft. I protokollet från 1672
års vinterting bekräftades överlåtelsen med de formuleringar som var
brukliga i sådana sammanhang:
När Erik nämns i kyrkoräkenskaperna kallas han vid det här laget ”manhaftig”, en hederstitel som antyder att han blivit befordrad. Hade man utsetts till officer eller underofficer beskrevs man rutinmässigt som manhaftig. Från senare delen av 1670-talet betecknas Erik närmare bestämt som korpral i kyrkans räkenskaper, tidvis även i mantalslängderna, men de militära rullorna säger ingenting om någon sådan befordran. Vad rullorna däremot anger är att Erik i egenskap av
rusthållare lät andra sköta ryttartjänsten från 1674 till början av
1690-talet. Likafullt tycks han återigen ha dragit i
fält år 1676, då Danmark invaderade Skåne i ett försök att återta
förlorade territorier. Även den uppgiften bygger på att
kyrkoräkenskaperna nämner en gåva till kyrkan – rullorna tiger om
saken, och det framgår inte hur länge Erik blev borta den här gången. Erik och hans hustru hade dittills mist tre barn, och de tvingades begrava ytterligare tre barn åren 1677, 1678 och 1679. Sammanlagt måste de ändå ha fått minst tolv barn, eftersom sex överlevde till vuxna år. Sonen Erik Eriksson Klint blev handelsman i Växjö, sonen Håkan Eriksson Klint blev häradshövding, bosatt i Söraby, sonen Nils Eriksson Klint tog över rusthållet i Boatorp och sonen Johan Eriksson Klint blev ryttare, även han bosatt i Boatorp. Två döttrar, Karin och Sara, gifte sig och bosatte sig i granngården Slätt. Ännu när 1600-talet övergick i 1700-tal levde Erik och Maria
kvar i Boatorp, men i ett brev till tingsrätten vittnar sonen Håkan,
den blivande häradshövdingen, om att de vid de laget var skröpliga:
”Min fader är orkeslös och gammal, att han haver svårt vid att färdas,
dessutan ligger min
mor dödssjuk vid sängen.” Maria dog sannolikt år 1701, men Erik blev över 80 år gammal och avled inte
förrän 1711. Källor: Kyrkoräkenskaper för Hornaryd (Drev LIb:1, Hornaryd LIb:1). Rullor 1620–1723, Smålands
kavalleriregemente
(1648–92, särskilt 1656:10 och 1658:3). Göta Hovrätt, Advokatfiskalen Kronobergs län, EVIIAAAD:29 (1666), bild 80; EVIIAAAD:30 (1672), bild 700. Uppvidinge häradsrätt, FIa:5 (1700-1703), bild
1000. Stig Östensson: ”Klint (Klintaeus, Klintin, af Klint) från Hornaryd”, Släkt och Hävd 1990/91. |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||